Det finns alltid något känslosamt över Niklas Orrenius artiklar i DN. Upp ur texten stiger en fuktig dimma mot läsaren … antagligen rester av de tårar han fällt under skrivandet. Oftast är det berättelser om något av samhällets olycksbarn av utländsk härkomst.
Att Orrenius ofta uppträder i en regnrock eller Fjällrävenjacka beror väl på att han under uppdragen annars skulle bli dyblöt av det egna tårflödet framkallat av den närmast extrema empati han är i besittning av.

I dag levererar dock Niklas en text där han fällt tårar av vördnad, Han har nämligen fått besöka Lagrådet och han förmedlar känslan av att han anser sig stå inför landets skarpaste juristhjärnor … som nu kallats tillbaka från sin tillvaro som pensionärer för att granska regeringens olika förslag.
Vi förstår av Orrenius framställning av vi helst ska läsa hans text stående för att visa vår vederbörliga aktning och respekt för Lagrådets nuvarande medlemmar:

”Kanslichef Jens Wieslander har i uppdrag att ringa de pensionerade justitieråden och be dem träda in i statens tjänst igen.
– De är otroligt skickliga personer som ägnat ett helt arbetsliv åt juridik på mycket hög nivå. Bara för att de går i pension så slutar de inte att använda sin kapacitet och kompetens. Nu får hela samhället nytta av dem, säger Jens Wieslander.”

Alltså … ”otroligt skickliga personer”.

Men sanningen är den att Lagrådet, liksom Sveriges domstolar (på alla nivåer) är bemannade med den fällning som man kan skapa ihop i botten på den tunna där landets jurister förvaras.

De skickligaste juristerna och skarpaste hjärnorna hamnar på advokatbyråer – de mindre skickliga samt de som inte riktigt orkar med de krav som ställs på en advokatbyrå hamnar i den statliga rättsapparaten.

Det ställer oss inför två problem.
Det är landets bästa jurister som försvarar de gängkriminella eller dem som på olika sätt plundrar statskssan, och det är de sämsta juristerna som är satta att åtala eller döma.

I Orrenius reportage från Lagrådets fikarum får vi till exempel möta Severin Blomstrand som beskrivs med orden:
”Severin Blomstrands sätt att väga orden är typiskt för en människa som förstår språkets kraft. Det gör man om man varit domare i Högsta domstolen, och i nogsamt formulerade domar slagit fast praxis för hur svensk lag ska tillämpas.”

Man kan nästan ana att Orrenius höll andan av respekt när han skrev detta, vilket i sig är en prestation eftersom det är svårt att hålla andan samtidigt som man gråter.
Men han nämner inget om Severin Blomstrands tidigare insatser i Högsta domstolen.
Där kan man notera att Blomstrand medverkat till två intressanta prejudicerande utslag.
Ett där det fastställdes att det inte räckte om en arbetsmiljön var farlig – det krävs också att det finns ett uppsåt från arbetsgivaren.

Antag att en arbetare dödas på grund av att en lyftkran är i uselt skick på grund av bristande underhåll – då blir det bara en villkorlig dom om den som står under kranen får fem ton i huvudet … eftersom det inte kan bevisas att arbetsgivaren ville att den förolyckade skulle få fem ton i huvudet.
Blomstrand medverkade även till det prejudicerande utslag där HD mildrade narkotikadomar från 14 års fängelse till fyra års fängelse, och där slogs det fast att inte bara mängden narkotika utan även delaktighet, uppsåt, organisatorisk roll och vinstsyfte skulle vägas in.

Det gav ju advokater i narkotikamål en helt ny spelplan – plötsligt öppnades möjligheten för dem att hävda saker som ”min klient tjänade inga stora pengar på det”, ”… han ställde upp för en kompis”, alternativt ”… han blev hotad” … och advokaten kunde rita upp organisationsscheman där den egna klienten spelade lika liten roll som planeten Pluto i vårt solsystem, om han sedan hade forslat in tio kilo amfetamin i sin bil i landet var av mindre betydelse.
Som vanligt har Orrenius inte tagit reda på något om dem han skildrar sina möten med …. textens stycken rör sig åt det hagiografiska hållet.

Låt oss inte glömma de senaste 40 årens svenska rättsskandaler: Quick-målet, Catrine da Costa-fallet, Kaj Linna, Arvika-bröderna … och jag skulle kunna räkna upp ett antal fall till där HD inte rivit upp märkliga domar, eller i det längsta inte brytt sig om sådana.
Allt sedan Lennart Geijers tid har vi en rättsapparat som utgår från att den som stjäl, mördar, våldtar eller langar knark är ett offer för orättvisor i samhället som måste få vård, pysslas om och rehabiliteras.
Den inställningen präglar rättsapparaten och det är därför Lagrådet ständigt numera jämrar sig över försöken att förändra lagstiftningen.
(Vill du läsa mer om brott och straff kan jag rekommendera min serie texter i QLN om Alcatraz och San Francisco – hur underligt det än kan låta har de stor bäring på situationen i Sverige i dag).