DN kör i helgen ett reportage från Torekov – badorten där ursprungsbefolkningen är rödlistad, och ersatt med rosabrända miljardärer, välfärdsoligarker och politruker. Lite som Gurzuf på Krim under Breznjev (eller för den delen i dag).

Man kan roat fnysa åt den nuvarande svenska överhetens ständiga behov av att likt nässeldjur klustra ihop sig och bilda en slags kläggets korallrev på platser som Fårö, Österlen och numera Sörmlands inland.

Men men bör man nog istället oroa sig – det är ett tecken på ett samhälles förfall att de som ska föreställa dess elit drar sig undan och bygger egna små reservat.

Det friska samhället kännetecknas av att dess elit bygger helt egna revir – där de tillbringar både vardag och helg … i nära gemenskap med menigheten. Jefferson på Monticello, George Washington på Mount Vernon, de nya aristokratier som i England växer fram under Henrik VIII och senare Oliver Cromwell mutar in egna domäner efter förläningar – man lutar sig mot sin bygd; och aristokratin i sin helhet lutar sig mot folket.

Förhållandet gäller vare sig vi talar om förmoderna aristokratier eller det industriella samhällets mer framstående företagare – ett utmärkt exempel på det senare är de svenska brukssamhällens grundare och skapare.

Men när ett samhället går i stå, då dra sig de styrande skikten undan – under ledighet och fritid söker de till platser där deras likar tagit sin tillflykt. I avsaknad av produktiva band till sin egen befolkning får de nöja sig med att – som i Torekov – lunka omkring i slitna badrockar och betyga varandra sin vördnad … allt medan land och stat förfaller och nationen dilueras.