I skämtteckningar förr i tiden förekom ofta en lustig figur som stod med ett plakat som förklarade att slutet var nära och de förbipasserande uppmanades att ångra sina synder.

Nuförtiden är sådana figurer inte vanligt förekommande i skämtteckningar – vilket kan bero på att de uppenbarat sig i verkligheten … och blivit ledarsidesskribenter.

Dag ut och dag in varnas vi av DN:s, AB:s och SvD:s opinionsbildare … sluta tanka bensin och ät inget kött … annars kommer Sverige att sjunka i havet när polarisarna smälter.
Vissa dagar kan det låta tvärtom; sluta tanka bensin och ät inget kött … annars blir Sverige en obeboelig sönderbränd saltöken.

Ibland är det en och samma skribent som framför de tämligen motstridiga budskapen under en och samma vecka, fast i olika texter; typ på måndag hotas Sverige av att likt Atlantis sjunka i havet, på torsdag av att bli som Gobiöknen.

Samma typ av ledarskribenter brukar också hävda att Sverige måste öppna landets gränser och öka sitt mottagande av flyktingar, annars tar ingen hand om våra äldre, och om inte halva Indien och Pakistan kommer hit så får vi ingen support till våra datorer och ingen kommer att grensla en moppe och köra mat hem till oss … och … så må vara fallet … men inställningen synes mig lite ansvarslös.
Ska vi verkligen locka hit människor från andra delar av världen när Sverige i morgon dag kan utgöra en del av havsbottnen, alternativt vara en utbränd, uttorkad landmassa där inte ens lupiner kan slå rot?
Har ledarsidornas tangentbordsriddare tänkt igenom det hela?

Samma skribenter brukar också varna för att Putin när som helst kan låta det ryska marininfanteriets 155:e och 810:e gardesbrigader landstiga i Roslagen och börja skövla, bränna och våldta att som kommer i deras väg.
Samtidigt … så varnar oss samma skribenter för det konstanta hotet från de nazistiska horder som påstås finnas i Sverige … när som helst kan de lämna de gym där de nu sägs hålla till, ställa upp sig i långa led för att därefter påbörja marschen mot huvudstaden.

Jag blir alltid lika förvirrad … vad förväntas jag vara mest rädd för? Putin eller en svensk führer?
Kommer ett slag att utkämpas på Brunkebergsåsen mellan Aktivklubbarnas bruna horder och ryska spetsnazenheter? Den som segrar får makten över Sverige?

Skribenter av det här slaget har alltid också tonat ner de verkliga de verkliga problem som växt fram i Sverige sedan millenieskiftet: gängmorden, klankriminaliteten som äter sig in i stat, offentlig sektor och partier, slöseriet med våra skattemedel, vårdköerna, våldtäkterna, inflationen, icke fungerande skolor … och så vidare … istället uppmanas vi att försätta oss i ett tillstånd av ruelse över att vi genom vårt sätt att leva skapat ett tillstånd där Sverige dränks, eller brinner upp eller invaderas av ryssen, statskuppas av nazister … och allt för att vi inte har ökat invandringen.

Ack ja.

Människor med vanföreställningar vårdades förr – i bästa fall – i stora byggnader omgivna av parke. Där kunde den som trodde på världens snara undergång komma i balans genom att måla, skriva, dikter eller konversera besökande släktingar och vänner, och ibland beundrare.
Sedan kom någon på idéen att de som fanns på sådana inrättningar istället skulle tvingas att bo ensamma i tvåor i Bandhagen och i görligaste mån beredas plats på arbetsmarknaden.

På så sätt uppstod det senmoderna svenska samhällets kår av ledarskribenter.
Lilian Sjölund är en värdig representant för denna grupp; de som alltså gått från att tillhöra ett väl definierat patientkollektiv till bli medlemmar i ett skrå som organiserar labila undergångsprofeter.

Varje sommar ringer Peter Wolodarski till Gävle och säger: “Lilian, packa ner laptopen och infinn dig på ledarredaktionen”, och Lilian Sjölund träder åter i tjänst som landet äldsta sommarvikarie … och i hennes befattningsbeskrivning finns det uppenbarligen en passage om att hon ska skriva texter som sprider skräck och förvirring.
Om jag överdriver? Det är bara att titta i DN:s arkiv.

I dag får meddelar oss Lilian att Sverige riskerar att dränkas av stigande havsmassor … tillsammans med en stor del av världen:

“Den globala uppvärmningen, orsakad av våra utsläpp, är tveklöst anledningen till att människan kanske får gå till reträtt när havet tar över.”

“I bästa fall handlar det om några decimeters havsnivåhöjning – i värsta fall om flera meters global havsnivåhöjning redan om cirka 120 år, enligt oceanograf Ola Kalén vid SMHI.”

Men det Ola Kalén i den refererade intervjun sagt är att:
“Enligt den senaste IPCC-rapporten kan vi inte utesluta en havsnivåhöjning på upp till 15 meter till 2300. Det är inte ett sannolikt scenario, men risken finns”.
Ola konstaterar också att “stor osäkerhet” råder på området.

“Inte sannolikt” … “men risken finns”.

Betänk nu att ungefär detsamma kan sägas om att rymdvarelser från LHS 1140b invaderar jorden och använder oss som råvara för hamburgertillverkning i stor skala.
“Inte troligt” … men “risken finns”.

Lilian sitter dessutom i vilket fall säkert … i Gävle (och norra Sverige) pågår sedan länge en landmassehöjning – en process som påbörjades redan när inlandsisen smälte och som kommer att på länge, länge till.

Märk väl: Jag är den förste att hävda att människan i sin gränslösa dumhet föröder miljön, och riskerar att bidra till naturkatastrofer, med påföljande misär och elände. Men de verkliga miljöskövlingarna talar aldrig sådana som Lilian om … de fokuserar på att “vi” ska minska “utsläppen av växthusgaser”.
Vi i Sverige är redan bäst i världen på området … och inget talar för att Kina eller Indien tänker bry sig om IPCC:s mest extrema scenarios.

Så …?

Och jag håller det heller inte för helt otroligt att Sverige kan bli en krigsskådeplats – men Lilian har aldrig berört vad som är orsaken till detta, och vad som kan göras.

Lilian är bara intresserad av att skrämma upp folk, av att försätta andra i samma sinnestillstånd där hon själv sedan länge befunnit sig.

Hade vi levt på 1800-talet hade hon kunnat träna stora framgångar som författare till gotiska skräckromaner … som plitats ihop i hennes kammare på någon av de ovan nämnda institutionerna.
Men jag antar att vi förväntas se det som ett framsteg för samhället och vården att hon i våra dagar kan få sin försörjning genom att skriva ledartexter.