Möjligen är de som gjort karriär på att försvara “yttrandefrihet” det allra mest tröttsamma inslaget i det offentliga samtalet.
Jag antar att de tidigt upptäckte att de själva var lite för obildade och alltför trögtänkta för att sätta sig in i mer komplicerade frågor … men de var listiga nog att se att det fanns en nisch i den svenska samhällsdebatten de kunde ockupera och göra till sin … de kunde ägna sig åt att kräva att alla skulle få höras och synas.

Man känner igen sorten på att de i tid och otid säger: “Jag träffade minsann Lars Vilks och han var jättetrevlig och bjöd på kaffe”.
Den här sortens debattörer är dock mycket väl medvetna om var gränserna går i Sverige och att det är den statliga byråkratin, socialdemokratin, Svenskt Näringsliv och Bonniers som bestämmer vad som får sägas och vad som inte ens får tänkas.

Därför aktar sig den här sortens debattörer mycket noga för att framföra någon som helst egen ståndpunkt i viktiga frågor. De nöjer sig med att kritisera inskränkningar och gör det alltid genom att hävda att var och en ska få framföra sin mening utan begränsningar … och det är ju egentligen bara en variant av “värdegrundens” idé om att alla måste synas och höras … även om de inte kan räkna hur många tår och fingrar de själva har eller kan stava sitt namn korrekt.

“Yttrandefrihetsentreprenörer” kan – om de är skickliga – bli omtyckta över hela det politiska fältet; både av dem som bestämmer vem som ska få synas och höras, och av dem som anser sig förfördelade och tystade. Värt att notera är att en yttrandefrihetsentreprenör själv aldrig dyker upp i ett sammanhang som anses icke-förenligt med värdegrunden och delta i en debatt … de vet alltför väl var gränsen går om de fortsatt ska betraktas som användbara av överheten.

Och … självklart är inte yttrandefrihet något som existerar i ren och obesudlad form – de som har makten kommer alltid att vilja begränsa den för dem som inte har makten. Föga båtar gnäll och gny över att man inte får del av statens mediestöd eller blir välsignad av Bonniers. Den som vill förändra måste bygga en egen plattform, och söka stöd hos människor som fortfarande tänker självständigt.

Och … när de tänkande människorna åter erövrat kontrollen över staten kommer givetvis statens möjlighet att kontrollera och styra opinionsbildning att avskaffas.

Men … under den tid då de tänkande människorna bygger sina egna plattformar krävs det av dem att de själva vågar begränsa yttrandefriheten. Motståndet mot den rådande ordningen i Sverige i dag är alltför ofta okunnigt, och hysteriskt. Det är en spegelbild av statens och Bonniers opinionsbildning … obildat, moraliserande känslosvammel.

De som bygger egna plattformar måste följa den tidiga svenska arbetarrörelsens exempel – att bilda, fostra och disciplinera de egna skarorna. Man måste våga säga “Tyst, gå hem och läs på” även till dem som synbarligen instämmer i det man säger.

Och … då blir det också nödvändigt förklara vad som är den självklara utgångspunkten för politisk debatt i Sverige – och det självklara ska i sinom tid också bli det enda tillåtna.
Och det självklara är att man diskuterar med utgångspunkt för vad som är bra för den svenska nationen – vare sig man är vänster, höger eller någonstans däremellan.

I dag handlar den svenska politiska debatten mer om vad som är bra för Hamas, Israel, USA:s demokrater eller republikaner, Orban eller Magyar eller för människor i Sudan eller Moldavien –utifrån detta formeras de politiska lägren – inte utifrån vad som är bra för det arbetande folket i Sverige … vare sig de är byggjobbare, undersköterskor, direktörer eller lärare.

QLN försöker vara en av dessa plattformar. Aldrig insmickrande … mot någon.
Länk nedan.