För mer än 50 år sedan demonstrerade människor i Sverige för Vietnams befrielse. Det är en av historiens ironier att i dag drabbas demonstranternas barn och barnbarn av att deras jobb exporteras till just Vietnam.
Bonniers och Allers flyttar redigeringstjänster av olika slag till platser som Hanoi, Ho Chi Minh-staden och Da Nang.

Det blir billigare för mediemogulerna att förlägga mer av verksamheten till Sydostasien – de tänker väl typ “… kan de knåpa ihop slit-och slängplagg därborta för en billig penning ska de väl kunna få till tidnings- och magasinssidor lika billigt”.

Att det sitter några tiotal journalister fängslade i Vietnam ses av mediemogulerna kanske också som användbart om det kommer upp i någon förhandling om tjänsterna som ska flyttas – det blir en liten påminnelse till journalisterna om att de ska veta sin plats.

De etablerade medierna i Sverige dör, och det har varit en utdragen process, där journalisterna stillsamt gnällt och gnytt när deras led tunnats ut, alltmedan de högljutt jämrat sig över inbillade hot mot det svenska samhället.

För att förstå skeendet måste vi gå tillbaka till de där demonstrationstågen för 50 år sedan och själva “vänster”-miljön, för den fungerade som en kompost för den kultur vi ser i dag i de “etablerade” medierna.

De som byggde upp 60- och 70-talets vänsterrörelser vägleddes av två idéer; den ena var att den svenska staten skulle krossas och arbetarklassen gripa makten, den andra var nödvändigheten av att stödja och vara solidarisk med befrielsekampen i tredje världen.

Den svenska arbetarklassen visade dock ett synnerligen begränsat intresse av att vilja krossa staten, och de olika mer radikala vänsterorganisationerna vid sidan av VPK/V krympte alltmer – och sakta försvann aktivisterna ut ur demonstrationsleden och stämplade in för tjänstgöring hos Bonniers, Stenbeck eller Schibsted … eller som tjänstemän i offentlig verksamhet; och blev byråkrater i den stat de en gång sagt sig vilja krossa.

Det återstår att skriva mentalitetshistorien om detta stora skifte, och kan antagligen inte göras utan en lång rad djupintervjuer – hur hanterade de som bytte sida sitt svek mot de egna idealen?
Intressant är hur få allvarliga texter dessa skiften avsatt i den svenska litteraturen i form av romaner, och essäer. Mest rör det sig om lite flabbiga uttalanden i intervjuer av slaget:
“Äh, man var lite ung och dum, jag menade inte så mycket, det var mest en kul grej …”.

Men det är ändå uppenbart att det fanns en vanlig metod att hantera den inre gnagande känslan av att man förlorat och gett upp; i sin funktion som journalist eller mediebyråkrat eller statstjänsteman bibehöll de forna aktivisterna sin vurm för revolutionärer i tredje världen. Man var därmed minsann egentligen fortfarande “vänster”.
När 68:orna svek och trädde i statens&kapitalets tjänst försvarade de sig alltså med att de fortfarande var solidariska med de förtrampade och förtryckta i tredje världen.

Det blev ett sätt att hantera sin besvikelse över att man själv gett upp, men också sin en metod för att ta hand om sin besvikelse över att den svenska arbetarklassen inte lyssnat till vänsterorganisationernas lockrop.
Under denna period formas en speciell svensk “vänster”-mentalitet; besvikelsen över arbetarklassen glider över i förakt, och motvilja – och förenas med ett romantiserande av de lidande massorna i tredje världen. (Pardoxalt nog var detta fullt förenlig med det svensk sentida storkapitalets intressen – där hade föraktet mot det egna arbetande folket växt med tiden, och helt öppna gränser sågs som ett sätt att kunna exportera svenska arbeten utomlands och istället importera en armé av “flyktingar” från tredje världen som kunde bemanna lågbetalda daglönartjänster, och de som inte ville arbeta fick de som jobbade försörja via skattesedeln).

Ur detta växer sedan en politik som förenar vitt skilda skikt och grupper och som kan sammanfattas i att gränserna öppnas för vem som helst – efterblivna islamister, terrorister och allmänt arbetsskygga.
Idéerna om mångkulturens välsignelser frodas således i komposten som är följden av den svenska “vänsterns” uppgivenhet – och varje försök från arbetare att protestera mot hedersmord, klankriminalitet, våldtäkter, gängmord eller skänkandet av 100-tals miljarder till diktatorer i Afrika, och Asien stämplas som uttryck för efterbliven rasism.

Nu är det tämligen lätt att föreställa sig de hemmiljöer i vilka 68:ornas barn växte upp; förskönande av kulturer i tredje världen, och ett avståndstagande förakt för svenska arbetare.
Vi har sett hur dessa nepo-barn kommit att bemanna redaktioner och departement eller statsfinansierade kultur- och miljöorganisationer av varjehanda slag, och de är präglade och danade av sina föräldrars mentalitet.

Men vänta … skulle man inte kunna tänka sig att nepo-barnen skulle gjort någon slags uppror mot sina föräldrar?
Jo, så har det varit tidigare i historien – barn prövar gränser, tänjer på regler, utvecklas till egna individer – men det går inte i de hemmiljöer som erbjöds i många av 68:ornas hem – vi talar om ett skikt som där allt är flytande och relativiserat – och den inre gnagande känslan hos föräldrarna av att man en gång svikit sin ungdoms ideal och normer gör att de inte ens kan försöka fostra sina ättelägg. Allt de kan föra vidare är inbillningen om att tredje världens människor är bättre och i besittning av en renare själ, samtidigt som det arbetande folket i Sverige på varje upptänkligt sätt är efterblivet.
Barn som växer upp i en sådan miljö riskerar att förlora all egen agens, all drivkraft och nyfikenhet; både privat och samhälleligt. De nödgas bli sina föräldrars avbilder och de enda karriärvägar som då står öppna är de som finns på grund av föräldrarnas nätverk i kulturliv, medier, offentlig byråkrati samt de skattefinansierade föreningslivet.

Vad vi nu därför tvingas genomlida i kulturlivet är 68:ornas nepo-barnbarn som idoliserar gangsterrappande mördare, eller kvinnor som ser bärande av hijab som den högsta formen av kvinnlig frigörelse.
Och nepobarnen plågar den fortfarande bokläsande allmänheten med uppväxtromaner om sina föräldrars mer personliga svek som serie-otroheter och allmän skörlevnad, och till och med nepobarnbarnen har börjat utkomma med romaner – de handlar alltid om deras oförmåga att upprätta fasta förbindelser med någon av motsatt kön.

Mest fascinerande är dock den monumentala förmågan hos de i medierna verksamma 68:orna (och deras barn och barnbarn) att hantera den livslögn de måste leva med.
Å ena sidan måste de ständigt tjata om hur eländigt ställt det är med mediernas frihet i andra europeiska länder och då tala med darrande tonfall om statlig styrning och elaka mediemoduler.
Å andra sidan ska man snällt böja sig för åsiktdiktat och personalnedskärningar från Bonnier, Schibsted och Svt/SR-ledningen.

Den som lever ett ständigt svekfullt liv kommer till slut inte ens att kunna försvara sina egna intressen, och tvingas se hur redaktionskollegornas tjänster skeppas ut till Vietnam, eller ersätts av AI … och förskrämt vänta på att et ska bli ens egen tur.
Nå, den utvecklingen är inget att sörja över, den drabbar ingen oskyldig, och låter man Bonniers bädda sängen med fläckade lakan får man snällt ligga kvar … även om fläckarna ännu inte är torra.

Kanske är det mest sorgliga med denna utveckling att den i nutida förnuftiga människors medvetande gjort att begrepp som “vänster” och “marxism” kommit att förknippas med de själsligt förfallna och obildade skikt som i dag lagt beslag på dessa begrepp.
Men det ska väl gå att ändra på.