Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 2 oktober 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Vi verkar leva i de yttersta av tider. Barn har börjat mörda barn. De mest mardrömslika händelser rapporteras i tidningar och tv. Barn misshandlar varandra till döds med påkar och stenar. Pojkar knivhugger yngre flickor. Morden i allmänhet blir brutalare — styckmord verkar ha blivit normen när vuxna mördar varandra.
I vissa fall är dåden utförda av personer som uppenbarligen har allvarliga mentala störningar. Men lika obegripliga som dåden kan verka, lika obegripligt är allt det där psykobabblet som experter använder för att försöka förklara varför en pojke kan hugga en kniv i en flicka.
Två förklaringar kommer alltid igen i alla dessa teorier. Den ena är att pojkarna har frånvarande pappor och därför inte har några positiva förebilder. Den andra är att videovåldet avtrubbat dem så till den milda grad att mordet på en annan människa inte berör dem mer än avlivandet av en irriterande geting. Det här är givetvis en förklaringsmodell som de flesta gillar, för då flyttar vi ju ansvaret någon annanstans.
Det är de ansvarslösa fäderna och producenterna av våldsamma filmer som är skyldiga, inte du, jag eller samhället.
Vi kan fortsätta att förfasa oss — men vi har inget med det hela att göra egentligen. Möjligen kan vi kräva hårdare censur och att Anders Carlberg får mer pengar så att vi får fler pappor på stan.

Men det hjälper ju inte. För de här förklaringarna har inget med mördandet att göra. Fäder är inte mer frånvarande nu än de senaste hundra åren. Förvisso har vi fler skilsmässor — men med tanke på arbetsförhållandena och de sociala villkoren under de första 50 åren av förra seklet, var ju fäder i verklig mening frånvarande. Inte såg barnen mycket av sina pappor då. Men inte mördade de sina lekkamrater.
Dessutom var ju bevisligen familjen oftare ett helvete då än nu, med högre grad av hustru- och barnmisshandel, och rimligen borde detta vara en värre situation än frånvarande pappor. När det gäller videovåldet borde de som tjatar om dess fördärvlighet snart ge sig — varje normalbegåvad människa kan skilja film från verklighet — om hissen går ända upp hos tittaren, så går han inte ut på stan och beter sig som Al Pacino i ”Scarface”. Så de som psykobabblar om frånvarande pappor och videovåld gör det av arbetsmarknadspolitiska skäl — om de här förklaringarna är de rätta, så behövs det ju fler psykologer och terapeuter som tar tag i de små liven, innan de växer upp till stora monster.

Den som köper dessa idéer måste ha levt helt avskärmad från omvärlden de senaste tio åren. På Balkan pågick ett krig där man torterade, våldtog och mördade människor. I Rwanda slaktades tiotusentals. Varje dag rapporteras om hur människor i tredje världen dör av svält och sjukdomar.
Och all denna misär är helt onödig. Krig kan stoppas. Om världssamfundet vill. Att barn dör av hunger eller malaria är inte givet. Pengar, mat och medicin finns. I överflöd. Men vill vi fördela dessa resurser rättvist? På våra egna gator driver missbrukare och hemlösa omkring vind för våg. Den som växt upp de senaste tio åren har givetvis insett att han eller hon lever i en värld där människovärdet inte är givet och att man kan döda ostraffat. Det sker dagligen. Och det betraktas inte som ett brott, eftersom vi lugnt dricker vårt kaffe medan nyheterna rapporterar om de senaste övergreppen.
Vi lever helt enkelt i en värld där massmord är accepterat. Och medierna berättar varje dag för den som växer upp att den värld som väntar är en värld utan nåd och hopp för den som är svag.
Och att världen ser ut på det sättet är vårt ansvar. Ditt och mitt. Ingen annans.

Boris Benulic