Expressens kulturchef Victor Malm talar i en artikel om ”Putins dödskult” och att Europa ställt sig mot den.

Jag har – som så ofta förr – svårt att förstå vad Victor försöker säga mig.

Jag känner definitivt ingen större sympati för Putin, tvärtom (milt uttryckt) … men kan ändå inte riktigt föreställa mig att Putin har något med en ”dödskult” att göra. Vad jag ser är snarare ett Europa som bejakar smärta och död och lidande.

Men Victor kanske har tillgång till information som ingen annan har, och vet därför att Putin är den siste molokanen av mer radikalt, sekteristiskt snitt. Molokaner används genom den ryska historien som benämning på olika grupper som genom sin tolkning av Bibeln kom att avvika från den rysk-ortodoxa tron.

Några av dessa grupper utvecklade drag av dödskult. Där finns till exempel skoptserna som ville tukta sitt syndfulla kött genom att männen kastrerade sig själva, medan kvinnorna skar av sig brösten. De såg döden som den slutgiltiga befriaren från det egna syndfulla köttet.

Eller är kanske Putin en khlyst? Medlemmarna i den sekten längtade också efter döden som den slutgiltiga förlösaren, och under sin tid på jorden ägnade de sig ofta åt att prygla sig själva.

Så visst finns det en rysk kult av döden – men den kulten hittar man bara genom historien i små sekter, som utmärktes av att de – förutom att de gillade att pina sig själva i väntan på döden – tuggade i sig ensidiga dieter. Molokanerna fick sitt namn av att de drack mycket mjölk, Khlysterna verkar enbart ha livnärt sig på rödbetssoppa … vilket i och för sig gör en trängtan efter att få avlida begriplig.

Under 1900-talet försvinner sekterna mer och mer i Ryssland – huvudsakligen på grund av förföljelser från både kommunistpartiet och den ortodoxa kyrkan.

Men mest berodde det nog på att dessa sekter skilde sig så tydligt från den ryska och slaviska synen på döden, där talar man om den ”goda döden”, den som kommer lugnt och stilla i slutet av ett långt liv; och man är omgiven av nära, kära och vänner. Och så finns den ”onda döden”, den som drabbar dig som följd av krig eller svält eller sjukdom. Den slaviska kulturen präglas av hunger efter livet, inte längtan efter döden. Det innebär att till exempel den ryska kuluren även under den mordiske diktatorn Stalin präglades av en dyrkan av det sköna, vackra, och starka, friska. De som utformade propagandan visste att det de som de tillät skapas måste vara en lovsång till livet, inte uttryck för dödsdyrkan. Annars skulle det inte fungera och vinna anklang. Och i den ryska konsten är arvet efter Deineka och Samokhvalov starkt (se illustrationerna).

När Victor försöker framställa Putin som skapar av en dödskult försvårar han för oss att se att det är i västerlandet vi har låtit sekter gripa makten och sprida sin dödskult och sitt hat mot människokroppen.

Det är i västerlandet överheten uppmuntrar unga människor att stympa sig för att byta kön, det är här skopteserna återuppstått – med stöd av staten. Det är i västerlandet ledarna vill att människor slutar äta kött och istället livnär sig på gräshoppor och matavfall; khlysterna skulle anse sig ha hamnat i paradiset om de hade fått uppleva detta.

Det är i Europa politiker liknöjt betraktar hur hundratusentals ukrainska och ryska män slaktar varandra – och dessa politiker strävar efter att dödandet ska fortsätta.

De har i tre år gjort allt för förhindra att fredsförhandlingar ska inledas. Boris Johnson åkte till och med till Kiev för att förhindra att Zelenskyj satte sig vid förhandlingsbordet under krigets inledande fas.

Vilka som egentligen ingår i den där dödskulten kan alltså diskuteras.