Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 9 februari 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.. Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Det ryska fotbollslaget Fakel Voronesj bildades 1932. Lirarna kom från kolgruvor och stålverk. Inte tekniska, men alltid kraftfulla. Varför köra en fint, när man kan springa rätt över motståndaren?
Nu har de bytt namn. Klubbledningen tycker namnet är generande när man möter engelskspråkiga lag. En kvinnlig reporter hade rodnat när hon sa ”Fakel”. Förr hade huggkubbarna i laget och ledningen garvat sig redlösa vid tanken på vad Fakel låter som på engelska. Nu byter de namn. En del skulle kalla det kulturimperialism.
Men det är bara en fråga om att idrottsmän blivit allt mesigare. Som de brittiska fotbollsproffs som inte vågade flyga till en match i Östeuropa för att de trodde att planet skulle
passera Afghanistan.
Medierna har gjort mycket av hur korkat det var att tro att planet skulle flyga åt fel håll. Men poängen är att en spelare av den gamla skolan skulle struntat i om flyget skulle passera en svärm av Stinger-missiler. Är det match så är det.
Idrotten är på något sätt inte längre idrott.
Det kanske ringer på din dörr i kväll och där står en dammsugarförsäljare. Släpp då in honom. Placera dig själv i soffan och applådera medan han genomför sin demonstration. Hoppa jämfota i soffan och vråla:
OS-guld, OS-guld, OS-guld!
Se det som ett träningspass inför vinter-OS. Det finns de som försöker höja intresset genom att påpeka att Sveriges damlag i curling kan komma att stå överst på pallen — och det är ju en gren som är lika spännande att betrakta som en dammsugardemonstration. Frågan är om det inte är mer upphetsande att se ett munstycke glida över parketten, än att se två personer borsta is framför något som påminner om ett strykjärn?
När blev curling en idrott? Man ska väl bli svettig av att utöva sport? Den som blir svettig av att spela curling ska inte titulera sig idrottsman.
Vinter-OS är en rätt tveksam tillställning. Längdskidåkning utövas numera nästan ingenstans. Norrmännen har så gott som tappat intresset och finnarna är långsiktigt knäckta av dopningsskandalen. Så finns det några italienska och schweiziska tulltjänstemän. De får sin träning när de spänner på sig skidorna för att förfölja cigarettsmugglare över gränsen. Det räcker för att de ska platsa i världseliten. Ibland dyker det upp en rysk vargjägare, van att klämma lagg under förföljandet av ett gammalt gråben.
Så det räcker med att vi får fram en någorlunda anständig åkare som Per Elofsson för att det ska lukta guld. Vad det är värt är väl litet svårt att säga. Kanske lika mycket som om jag skulle vinna en improviserad armbrytningstävling vid ett sommarläger för människor intresserade av att diskutera feminismens teori och praktik. Skridsko ska vi bara inte tala om. Förträng, förträng.
Den olympiska ledningen märker att vinter-OS alltmer blir en märklig tillställning som engagerar allt färre deltagare och därmed allt färre tittare. Därför introduceras nya grenar. Numera åker man utför inte bara på två skidor utan också på en strykbräda man snott av morsan. Man tar in fler grenar för att attrahera fler åskådare och få in mer reklampengar.
Men varför inte i så fall ta steget fullt ut? Låt pimpling bli OS-gren, liksom två mil på sparkstötting. Låt vardagsaktiviteter bli idrottsgrenar — och då finns det intressanta utvecklingsmöjligheter med tanke på att vinter-OS går i mormonstaden Salt Lake City. En befolkning som är van vid månggifte kan säkert ha en del intressanta vardagsaktiviteter att föreslå som gränsar till idrott.
Boris Benulic
Kommentar: Ser man vilka grenar man tävlar i under vinter-OS numera kan man väl säga att jag är idrottens svar på Nostradamus.
De klassiska grenarna i längdskidåkning har fått en mer undanskymd roll till förmån för varianter som anses mer publika och sponsorvänliga. Utförsåkningen trängs mer och mer undan av olika former av cirkuskonster.
Det blir mer och mer en fråga om att tjusa publiken med akrobatik istället för att kämpa mot sig själv, motståndarna och klockan.
Det visar på idrottens förflyttning från en tävlan i det ursprungliga; vem förflyttar sig snabbast en viss given sträcka på snö eller nerför ett berg … till frågan om vem som kan utföra mest volter i luften … eller sprinta snabbast på skidor.
Och bryr sig någon överhuvudtaget om skridskogrenarna numera?
Leave a Reply