Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 april 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

De musiker som drivit utvecklingen framåt har ofta varit stora poeter eller åtminstone mycket skickliga ordkonstnärer.
Det John Lennon, Bob Dylan, Bruce Springsteen eller vår egen Cornelis Vreeswijk skrev var mycket mer än sångtexter. I deras verk finns odödliga rader vi ilsket kan muttra för oss själva när vi är på väg att köra i diket här i livet — eller ord vi kan upprepa högt när vi fylls av kärlek och passion.

Det finns de som säger att de jag talar om inte är riktiga poeter.
Jag tror att det som retar många litteraturkritiker är att de här poeterna är älskade av folket — och poesi ska ju vara något fint som bara få begriper. En normal svensk diktsamling är ju ungefär lika begriplig och angelägen som en japansk handledning i hur man bygger jordkällare.
Men det sorgliga är att den unga svenska musiken i dag inte har någon som skriver bra texter. Lennon och Springsteen laddade språket med dynamit och sina erfarenheter ur arbetarklassen — förortsungarna som blir rapkungar är ungefär lika artikulerade som jag själv var i min ungdom när jag vaknade bakfull på söndagarna.

Det enda hiphopens och rappens texter visar är att hemspråks undervisningen6 borde avskaffas, eftersom den gör att ungarna inte lär sig något språk ordentligt. Kvar blir bara ett svammel lika poetiskt som en holländsk hejarklacks ramsor. Men de fina kultursidornas kritiker hyllar dessa texter.
Antagligen för att de bekräftar deras fördomar om hur illa man behärskar språket i förorterna — och då vill man vara litet överseende och klappa dem på axeln.
Men i en källare någonstans i Rinkeby sitter nästa generations Lennon eller Vreeswijk. Och jag lovar — då kommer inte litteraturkritikerna att vara nådiga.

Boris Benulic

Kommentar: … och ändå borde inte Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur.