Ingen kan förneka att på vissa områden besitter Fredrik Segerfeldt – verksam på Timbro och rektor för Stureakademin – omfattande kunskaper.

Vill du veta något om nutida marockansk skönlitteratur kan du med förtroende vända dig till Fredrik.
Vill du av någon obegriplig anledning äkta en muslimsk kvinna kan du fråga Fredrik till råds om vilka seder, riter och ritualer du måste följa.

Jag har ingen aning om hur Stureakademins kursplaner ser ut numera. Utbildningen är väl annars att betrakta som lämplig som puppstadiet för den elevrådsordförande-larv som en dag vill fladdra in i politiken som nattfjäril … till salu för det parti, den tankesmedja eller ledarsida som vill betala.

Nu har Fredrik skrivit en debattartikel i DN där han förklarar för oss att svenska arbetare skulle haft det mycket bättre utan svenska fackföreningar. Andemeningen är att hade marknadskrafterna fått spela hela fritt utan besvärliga fackföreningar som hade åsikter om löneläge och arbetarkskydd så hade arbetarklassen i Sverige haft det mycket bättre i dag.

Under läsningen blir man förstås lite osäker på vad Fredrik menar. Hans uppfattning om vad som är att betrakta som “bra” för en arbetande människa överensstämmer inte riktigt med de flestas. Fredrik har till exempel hävdat att en migrantarbetare i Sverige bör kunna leva anständigt på 21 kilo ris i månaden.
Vi får väl anta att Fredrik unnar arbetare som tillhör den svenska ursprungsbefolkningen lite bättre villkor. 25 kilo i månaden kanske?
Eller så gör han det inte … för som vi kommer att se är frågan om nationell tillhörighet och ursprung inte något som intresserar Fredrik.
I vilket fall gör hans syn på vad arbetare bör klara sig på honom mindre trovärdig när han börjar tala om hur mycket bättre arbetare skulle kunna få det utan fackföreningar.

Fredriks historieskrivning om den svenska fackföreningsrörelsen är tämligen okunnig när han ser den enbart som en kravmaskin.
Det som utmärkte fackföreningsrörelsen från slutet av 1800-talet och fram till slutet av 1950-talet var att den formade, fostrade, bildade och disciplinerade det största befolkningsskiktet i Sverige. Utan detta herkuliska organisationsarbete hade inte landet lika effektivt och snabbt kunnat utvecklas till en av de mest framstående och innovativa industrinationerna i världen under den första halvan av 1900-talet.

Därefter går det utför med fackföreningarna – det socialdemokratiska partiet har legerats med statsapparaten och börjat försöka skapa ett samhälle där den offentliga sektorn ska dominera individens liv – inte från vaggan till graven utan redan innan befruktningsögonblicket ägt rum. Redan som spermie och ägg är du föremål för statens omsorger ( … som ju med tanke på födslotalen visar sig vara ganska bristfällig).

Den enorma tillväxten av stat och byråkrati ökar skatteutsugningen av det arbetande folket, och fackföreningsrörelsen är vid den tiden så svag ideologiskt att den inte kommer på något mer begåvat än att begära högre löner (möjligen är Stig Malm den ende fackföreningsledare som såg vartåt det barkade … och som försökte motverka detta).

Där befinner vi oss i dag.
Vi har en socialdemokrati (som tillsammans med V och MP) vill importera stora skaror från tredje världen för att säkra röstetal samt klienter till socialtanter av alla de slag … och i viss mån bemanning till allt från äldreomsorg till matbud … att bemanningen i omsorgen ofta inte kan tala svenska är något som inte över hövan intresserar Fredrik).

Denna socialdemokratiska strävan understöds aktivt sedan länge av fackföreningsrörelsen – de bekymrar sig mer om mångkultur, och öppna gränser än om arbetsmiljö och skyddsfrågor och de har sedan årtionden slutat sjunga Internationalens rader om att “vi under skatter tyngas ner”.
För de höga skatterna behövs för att hålla igång byråkratin samt betala bidrag till dem som inte vill arbeta men som dock orkar släpa sig till vallokalerna för att lägga sin röst på de partier som garanterar deras välfärd.

Det Fredrik alltså inte låtsas om är att fackföreningsrörelsen en gång i tiden var något helt annat än vad den är i dag (och sedan årtionden).

I dag står Fredrik, Timbro och fackföreningsrörelsen på samma sida. De har samma program – mångkultur, och öppna gränser. Sedan kivas de lite för syns skull om man ska ha vinster i skolan eller inte, eller om skattetrycket ska höjas eller sänkas med en halv procent. Teaterbrottning.

När Centerns Elisabeth Thand Ringqvist nyligen medverkade i en partiledarintervju i Kvartal förklarade hon att en gemensam strategi för nyliberala krafter varit att:
“… om vi tar in många så kommer vi också kunna se till att luckra upp regleringarna på arbetsmarknaden och fackens makt”

Och så blev det ju.

Fredrik och andra nyliberaler behöver dock ett spöke att slåss mot för att kunna genomföra ännu fler försämringar för det arbetande folket. De vill kunna fortsätta försvara massinvandring från tredje världen. En stor armé av migranter antas kunna hålla löneläget nere …och paradoxalt nog är också S. V och MP intresserade av en sådan armé för den antas utgöra röstboskap som lägger sin röst på den som lovar bidrag och bättre bostäder i lugna områden.

Vi har fått en situation där kapitalet och vad som ska föreställa arbetarrörelse spatserar fram hand i hand mot ett gemensamt mål … att resultatet blir ett förstörande av den svenska nationen bekymrar dem föga.

En gång tid i tiden marscherade kapitalet och arbetarrörelsen i takt mot ett helt annat mål; en kulturellt stark och välmående nation, där arbetet var det viktiga, där varje socialt skikt ansågs vara värdefullt för uppnåendet av detta gemensamma mål … och den nationen var oberoende och neutral.

Men vi kommer att komma tillbaka till ett sådant tillstånd.
Och då kommer Fredrik verkligen få skäl att oja sig över fackföreningarnas makt … men i denna veklagan kommer han då inte att få något stöd av kapitalet … som till slut insett att nationen måste värnas.

(Fotot visar undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet 1938. August Lindberg från LO till vänster, Sigfrid Edström från SAF till höger.)