För några år sedan kunde man under Almedalsveckan se ett gäng från Näringslivets tankesmedja Timbro lajva hippies; de hängde runt en blomstermålad buss iförda illasittande tishor med potatistryck vars budskap var fred, kärlek och förståelse.
Jag kan se framför mig hur de satt på Kungsgatan 60 och tävlade om vem som kunde få till den snyggaste tröjan. Batikfärgerna stänkte på väggarna, och alla hoppades i tysthet på att någon skulle föreslå att man skulle gå över till att kroppsmåla varandra.
När jag talade med bekanta i San Francisco 30 år efter Summer of Love ( i vilken en del av dem deltagit) – var de alla ense om att den där sommarens konserter, protester, knarkande och gökande 1967 egentligen var en FBI-operation för att underminera vänstern, folkliga rörelser och fackföreningar; och blickar man tillbaka i dag 60 år senare måste man ju bara ge dem än mer rätt.
Allt påstått radikalt som då uppstod utvecklades snart till terrorism, mord för att lösa inre motsättningar, våldtäkter och förstås … narkotikaförsäljning för att dra in kulor till “rörelsen”.
San Francisco utvecklades till en sämre stad åren och årtiondena efter Summer of Love.
Det är så man bör minnas Summer of Love och hippierörelsen, så det kan väl verka lite märkligt att någon i Sverige i dag vill försöka återuppliva ett sätt att leva som mest visade sig vara ett sätt att dö under mer eller mindre utdragna förnedrande former.
Men det fanns en ideologisk kärna i hippierörelsen som är möjlig att återanvända för det svenska så kallade näringslivet; och det är idéen om total, och gränslös kärlek till allt och alla. Ni känner igen tankegången eller hur … den nutida “värdegrunden” … och tar man sig igenom den tjocka marijuanarök som omger den där perioden för 60 år sedan så är det man upptäcker just de tankegångar som framförs av dagens politiker och byråkrater, ni vet: “Allas lika värde”.
Man kommer att upptäcka en sak till som förenar amerikansk dåtid och svensk nutid; det är den extrema aggressivitet som predikanterna för total kärlek kunde – och kan – utveckla mot den som dristar sig att hävda att alla inte alls är lika mycket värda, eller att vissa ideologier och religioner är människofientliga och därför bör bekämpas.
En av de återuppståndna Timbro-hippies som lunkade runt i Almedalen 2023 likt en gengångare från Haight-Ashbury är Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro … och i en text på DN:s ledarsida förklarar han nu att “Sverige är ett muslimskt land”.
Andreas angriper Lena Andersson för hennes påstående om att man inte blir skåning bara för att man flyttar till Skåne, och deklarerar att:
“Men jämförelsen blir begriplig givet att Andersson vill göra identitet till en fråga om metafysik (hennes ordval, åtta gånger), inte en sociologisk eller administrativ fråga.
Jag har två invändningar. Den första är att där filosofen riskerar att fastna i en statisk jakt på svenskhetens essens kommer sociologen att se hur denna identitet för närvarande omförhandlas och förändras.”
Andreas uppfattning något märklig.
För det första. Vilken “omförhandling” har skett angående att Sverige ska islamiseras och Sverige utropas som “muslimskt”.
Jag fick ingen kallelse till den förhandlingen, och mig veterligen ingen annan heller. Det beslutet måste fattats i lönndom, men att det fattats märker vi av resultatet.
För det andra. Visst, det är så att en “sociolog” kommer att märka hur den svenska identiten “förändras”.
Men en kompetent sociolog eller historiker kommer också givetvis att notera om det innebär en försämring eller förbättring.
Eller hur?
I dag finns ungefär en miljon människor från den muslimska kulturkretsen i Sverige. Den massinvandringen har medfört en extrem påfrestning på det svenska samhället – och på det arbetande folket.
Inte bara i form av en omfattande gängkriminalitet i de svenska förorterna, utan också i form av kaos på skolor och försämrad omsorg och vård.
När det gäller omsorg och vård finns det extrema fall som vågen av våldtäkter och sexuella övergrepp i äldreomsorgen, men också de mer varliga problemen i denna sektor; bristande språkkunskaper och totalt ointresse för svensk kultur och svenska seder – vilket innebär att de 300 000 människor som äldreomsorgen på ett eller annat sätt ska hjälpa riskerar att tas om hand av personer som de inte kan kommunicera med, och som saknar den kulturella kunskap som gör att de äldre kan avsluta sina dagar i en omgivning de känner sig trygga och lugna.
Nej, jag drar inte alla av utländsk härkomst i äldreomsorgen över en kam – eller förresten, jo, det gör jag … för de som behärskar svenska och förstår svensk kultur och seder protesterar aldrig mot de kollegor som inte bryr sig det lilla minsta, och som därför är bärare av en kultur som medför vanvård.
Det är det som är det stora problemet med den där miljonen muslimer. De som säger att de vill integreras tar aldrig strid mot de muslimer som gärna vill se Sverige som ett kalifat.
När hörde vi senaste talas om en demonstration där muslimer protesterade mot sina egnas missdåd på något område. Blir den som är gängkriminell eller islamist förbjuden tillträde till moskén eller blir han socialt utstött bland sina egna? Uppenbarligen inte.
Svenska hustrumisshandlare, knarkhandlare, mördare, och våldtäktsmän får det liksom lite svårt med umgänget om det gäller svenskar, men i det muslimska civilsamhället i Sverige uppstår inga problem. Eller har ni hört talas om att någon av de 300 IS-terroristerna som tyvärr fick återvända till Sverige lever som eremiter, föraktade och avskydda av andra muslimer?
Sverige är inte ett “muslimskt land” bara för att det finns en miljon muslimer här.
Sverige får heller inte bli ett sådant land.
Men varför vill då Timbro (och därmed Svenskt Näringsliv) bejaka en sådan utveckling?
Av det enkla skälet att det blir billigare.
Om vi fortsätter utgå från exemplet med äldreomsorgen blir det uppenbart. Eftersom 70 procent av de anställda i äldreomsorgen i Stockholm är utrikes födda blir det lättare att genomföra försämringar. De kommer inte att protestera över scheman eller bemanning som innebär uslare omsorg, de kan dessutom ges en lägre lön. Och personal som inte behärskar svenska gör det lönlöst för åldringar att klaga – för ingen förstår.
Politikerna har därför ett uppenbart intresse av att trycka in importerad arbetskraft i vårdsektorn, och näringslivet har inga problem med det – det rimmar bra med deras böjelse för privatiserad vård och omsorg och skola.
Med en stor andel utrikes född arbetskraft blir det lättare för politikerna att göra nedskärningar.
Och med en stor del andel utrikes född arbetskraft blir det lättare för näringslivet att driva privata bolag i omsorgssektorn med profit.

Alla tjänar på det … utom det arbetande folket … som fortsatt förväntas betala groteska belopp i skatt.
Allt detta sker på arbetande människors bekostnad – och varje försök att protestera möts med hippiezombiernas motattack och deras predikningar om att alla former av gränser är fel, att alla är lika mycket mycket värda och att om vi bara älskar varandra, även dem som vill oss illa, så blir allting bra.