Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 februari 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Han är en fet, lynnig, otrogen, prozacknaprande mördare. Men ändå har Tony Soprano blivit idol för tiotals miljoner människor, som den senaste gudfadern i populärkulturens mytologisering av den italienska maffian i USA.
Maffian har på något sätt kommit att förkroppsliga drömmen om ett renare och bättre liv. Vändpunkten var Francis Ford Coppolas filmtrilogi ”Gudfadern”. En fårad Marlon Brando som gick runt i smoking eller elegant rökrock, och utdelade dödsdomar mot onda människor, en Al Pacino som aldrig riktigt verkade lycklig, men som valde en väg han inte ville gå för att familjens ära krävde det.
Här uppstår maffiamytologin, som handlar om att det inom maffian finns en grupp som är god — som på något sätt lever på att beskydda de svaga och goda från de starka och onda i samhället. När man ser dessa filmer eller läser romanerna, undrar man: Hur lyckas dessa mafiosi bli förmögna? Får de pengar av Radiohjälpen eller bris — för de verkar ju aldrig begå några lukrativa brott? De är mer som en sorts våldsammare socialarbetare.
De sitter i hörnen på mysiga italienska restauranger, för mumlande samtal över atlantenstora tallrikar med fettuccine eller linguine, och beviljar audiens för vanliga människor som vill ha hjälp med att bestraffa elaka hyresvärdar, unga män som våldfört sig på deras döttrar eller kastat skor på deras hundar. Eller om det är tvärtom.

Att vi fascineras av denna myt är inte så märkligt. Maffian är ju den etniskt förankrade grupp som har den trevligaste kulturen och maten. Irländska brottslingar sitter i fuktskadade barer och dricker utspädd whisky, och vad medlemmarna i de judiska ligorna ägnade sig åt vet väl ingen riktigt. Men att planera brott medan man äter koshermat är väl ingen tillvaro med riktig lyster.
Men det som framför allt bidragit till maffiamytologins framgångar är att familjen står i centrum. För gudfadern — men även den vanlige maffiamedlemmen — är framför allt en familjefar och -försörjare. Och om det är något som kännetecknar det samhälle som fångats av maffiamytologin, så är det just kampen för att hålla ihop familjen.
Arbete, dagislämningar, dåligt fungerande skolor och knackig ekonomi — allt är hot mot ett harmoniskt familjeliv. Så vi förförs av gudfaderns stoiska lugn när han ställs inför kriser som hotar familjen.

Men i tv-serien ”Sopranos” ställs vi inför en överviktig maffialedare som lufsar runt i träningsoverall och går i psykoanalys. Hans ungar är uppstudsiga, och gentemot frun är han impotent. Men ändå älskar tittarna ”Sopranos” — givetvis för att det fortfarande är familjen som står i centrum — kanske mer än någonsin i maffiamytsindustrin. Här beställer mammor lönnmord på sönerna, systrar upplöser systerdöttrars moral och fäder är otrogna.
Det är bara det att det är litet mera vardag än det brukar vara — skulle ”Sopranos” ta en utlandssemester i Sverige skulle de säkert bo i husvagn och åka till Ullared. Så det som fångar oss är återigen inte det som skiljer oss från maffian — utan det som förenar oss. Men till mytens dragningskraft hör drömmen om att det ska finnas något slags rättvis ordning, en hierarki där man lönas väl om man bliver vid sin läst och utför det som ålagts en.
Människors uppfattning är ofta annars att tillvaron är ordnad precis tvärtom. De gör alltid det de blir tillsagda — men inte får de någon speciell belöning för det. Men ändå ska vi kanske se ”Sopranos” som ett steg framåt för oss alla. Att tittarna tagit Tony Soprano till sitt hjärta innebär åtminstone att vi som gillar maffiafilmer slutat titta på filmer med personer som är som vi önskar att vi vore. Vi nöjer oss numera med någon som påminner om oss själva.

Boris Benulic

Kommentar: Man kan nog se ”Sopranos” som ett uttryck för en omedveten längtan hos väldigt många människor efter att få vara del av en kärnfamilj och att ingå i en släkt. Att drömmen gestaltas genom en familj där man till och med försöker mörda släktingar säger väl allt om tillståndet för kärnfamiljen i Sverige.