Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 29 november 1999 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När jag är på väg för att hämta barnen skriker någon: ”Passa dig, svartskalle!”
Jag tittar upp och ser två skinnhuvuden på en balkong.
Deras armar går upp och ned som om de var två berusade stinsar. Antagligen är det en nazisthälsning. När jag tittar på dem skriker de ännu högre: ”Svartskalle! Döda! Döda!”
Jag rusar upp för trapporna. Ringer på dörren där jag tror skinnskallarna finns. En man i min ålder öppnar, och jag frågar om det är på hans balkong två hjärndöda ungnassar står och skriar.
”Har du inte med att göra”, svarar han, samtidigt som de jag frågar efter tittar fram i hallen.
Jag dunkar in mannen i dörren och förklarar att han är ansvarig för sina ungar och om jag hör dem skrika efter mig eller någon annan, så kommer jag igen. Och då kommer han att få mycket ont. När jag går hojtar han något om polisanmälan.

Den konventionella visdomen säger att så här ska man inte göra. Man ska lugnt och stilla resonera med nazisterna. Förklara för dem att de har fel. Att göra så anses visa att man har ett demokratiskt sinnelag och att man är vän av yttrandefrihet. Men det är ju tvärtom.
Demokrati bygger på ett samtal där alla kan delta på lika villkor. Men så länge nazisterna anses vara värdiga att samtala med vägrar nog jag och många andra att delta. För det som då diskuteras är ju om det är rätt eller fel att göra tvål av mig, mina barn och min morsa.
Möjligen är det lätt för antirasistiska svenskar att diskutera detta med rasistiska svenskar — för det gäller ju inte dem.
Men att kräva att jag och andra svartskallar ska sitta och förklara; jo, vi är faktiskt människor, vi bör inte avlivas med gas i duschrum — är att begära litet väl mycket. Ska vi som fått släktingar mördade diskutera om koncentrationslägret i Auschwitz egentligen var ett sommarkollo för icke-arier?
Ska nazisterna delta i det demokratiska samtalet ute stängs jag och många andra invandrare; vi tänker inte delta i debatten knästående. Vi betraktar redan nu med en oerhörd misstänksamhet det samhälle där åsikten att vi är mindervärdiga på fullt allvar anses värd att diskutera.

Ett märkligt faktum i dag är att många gamla vänsterradikaler och kulturarbetare med kraft försvarar nazisternas yttrandefrihet. Det beror ju givetvis inte på att yttrandefriheten ligger dem varmt om hjärtat — det beror på att den sortens människor alltid dras till den brutala styrkan.
Så precis som de en gång utmålade Pol Pot som alla risbönders vänliga beskyddare beskriver de i dag nazisterna som stackare som växt upp i social misär och utan pappa. Därför ska man lyssna på dem, och diskutera. Sådana ståndpunkter kan bara växa fram just bland den auktoritära vänstern och bland vissa kultur arbetare. De är isolerade från vanligt folk och dras till det provocerande och starka.
Många av mina svenska barndomskamrater växte upp i taskiga hem utan att bli nazister. En av dem såg bara sin farsa när han kom hem full och jagade honom — ibland med en cykelkedja.
Den killen blev antirasist och fackklubbsordförande. Att de inte blev rasister beror på att de åsikterna ansågs vara oacceptabla. Samhället drog en knivskarp gräns.
Men i dag flörtar i stället de som har tillgång till teaterscener och tidningsspalter med nazism, genom att anse det vara värt att diskutera huruvida jag och andra blattar har ett människovärde.
Och om samhället inte drar en gräns, så får man dra den själv. För jag tänker inte snacka med någon som vill göra tvål av mig.

Boris Benulic

Kommentar: Egentligen har jag väl aldrig varit intresserad av det offentliga samtalet i Sverige eftersom det är ritualiserat på ett sådant sätt att man måste förnedra sig för att delta.
Min strävan har alltid varit att skapa en annan offentlighet, ett annat samtal.
Mitt behov av att visa förståelse för grupper som vill skada mig är lika begränsat som mitt behov av att visa förståelse för dem. Det enda jag kräver är rätten att få arbeta, försörja mig själv och upprätta förbindelser av olika slag med människor som jag vill upprätta relationer med.