Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 3 oktober 2024 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Redan i juli annonserade biografen på hörnet för en film som har premiär först i november. Då kommer Gladiator II – uppföljare till ettan där Ridley Scott lät Russel Crowe spela en general som tvingas bli gladiator.
Gladiator II verkar enligt trailern bli som del I: sand, sandaler, blod, män som försöker ta livet av varandra med svärd och treuddar alltmedan arenans publik står upp och hänfört vrålar. Som på en hemmamatch för AIK, förutom att ingen kastar rökgranater.
Den tidiga reklamkampanjen beror nog på att marknadsförarna vill bli en del av tankeflödet hos alla män – och därmed säkra bra biljettförsäljning.
Förra hösten började ju en uppfattning spridas om att män i västerlandet tänkte på romarriket minst en gång om dagen. Nu vet vi kanske lite mer om hur det förhåller sig med detta. Själv tvivlade jag på utsagan redan för ett år sedan.
Kanske är det lika bra att folk inte tänker på Rom oftare, för deras uppfattning om den perioden är något märklig.
YouGov har publicerat en undersökning om hur ofta amerikaner tänker på romarriket – och man har också undersökt vad de som svarat anser att de vet om romarna och antiken.
Det visar sig att män inte tänker på det gamla Rom en gång om dagen, men 13 procent av männen säger sig dock tänka på Rom någon gång i veckan – mot bara sex procent av kvinnorna.
Kanske är det lika bra att folk inte tänker på Rom oftare, för deras uppfattning om den perioden är något märklig, visar det sig, när de som deltar i undersökningen ska ange vilken historisk person i romarriket de värderar högst. Överlägsen vinnare blir Kleopatra. Hur kan en drottning i det faraoniska Egypten bli den mest populära personen i antikens Rom? Glöm imperiets och republikens fältherrar, filosofer och författare, vad är väl deras gärningar värda jämfört med Kleopatras? En möjlig förklaring till de tillfrågades bedömning kan vara att 52 procent säger att de hämtat sina kunskaper från filmer och tv-serier.
En annan möjlig förklaring kan vara den mycket nutida idén om ”glastaket” – ni vet den där osynliga barriären som sägs hålla kvinnor tillbaka, och därför måste krossas. Även om man förvisso måste imponeras av Kleopatras förmåga att manövrera sig fram till tronen – först gifta sig med brodern Ptolemaios XIII för att säkra en del i regentskapet, därefter bli Julius Caesars älskarinna för att få dennes stöd i kampen om vem som ensam ska få regera Egypten. I de fortsatta stridigheterna ser hon till att brodern dör (dränks i Nilen) och ordnar så att en konkurrerande halvsyster avrättas. En mycket yngre bror med vilken hon senare för en tid samregerar – och också ingår äktenskap med – avlider vid 15 års ålder. Möjligen förgiftades han av sin syster/fru/medregent Kleopatra för att hon ville säkra tronföljden för den son hon fått tillsammans med Julius Caesar.
Så låt oss anta att det är okunnighet om historien i kombination med en lite vag känsla av att det är bra att kvinnor får makt som får amerikaner att deklarera att den romare de beundrar mest är drottning Kleopatra. Svensk populärkultur är väldigt amerikaniserad, så vi bör nog frukta att kunskaperna inte är större här.
Ibland undrar jag varför väldigt många verkar vara intresserade av historia. Varje gång jag får en närmare möjlighet att studera vad de egentligen vet så är det tämligen uppenbart att de mest är intresserade av sig själva. De läser böcker, tidskriftsartiklar eller ser på film och tv-serier för att hitta ett sätt att bekräfta den bild de har av sig själva och sin samtid.
De betraktar inte historien för att förstå sig själva bättre, utan gör det mer som ett sätt att undfly det nödvändiga i att ständigt brottas med sig själv och sina uppfattningar.
Själv har jag haft stort utbyte av två nya historiska verk den senaste tiden.
Det ena verket är William Dalrymples ”The Golden Road: How Ancient India Transformed the World” – en skildring av Indien som sträcker sig från 600 f.Kr. och framåt. Intressantast är kanske skildringen av hur indisk kultur och vetenskap sprids helt fredligt över Asien med hjälp av handel, och hur det romerska imperiets utveckling varit beroende av utbytet med Indien. Men i populärkulturen existerar inte Indien i det sammanhanget, och som Dalrymple om och om igen påpekar: även fackhistoriker har länge negligerat Indiens tidiga historia, vad den betytt för utvecklingen i världen, och vad vi kan lära oss av den.
Det andra verket är Anthony Kaldellis om Bysans, ”The New Roman Empire”. Nödvändig läsning, eftersom det bysantinska riket är obegripligt okänt i det allmänna europeiska medvetandet. Många kan namnge kejsare i det västromerska riket som Claudius, Nero och Caligula – men hur många kan ange namnet på en enda härskare i Östrom – alltså det bysantinska riket? Mycket få, och ändå var det ett mäktigt imperium som varade i tusen år, där arvet från Rom smälte samman med grekisk kultur.
Boris Benulic
Leave a Reply