Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 26 oktober 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Horace Engdahl, jag vet precis hur du tänkte. Du är så trött på tjatet: Men Horace, varför gav ni inte Nobelpriset i litteratur till Astrid Lindgren?
Du tröttnade och tänkte: Om jag ger priset till någon som ser ut som en pensionerad brassrökande Emil i Lönneberga, då kanske de slutar gnöla. Astrid fick inte priset, men nu ger jag, Horace, det till någon som ser ut som en av hennes figurer.
Hur skulle du kunna veta att Harold Pinter inte är riktigt frisk i huvudet? Du kollade igenom bandade upptagningar av gamla tv-teateruppsättningar av hans pjäser och tänkte: Kul, som om Lars Norén skrivit manus till ett avsnitt av ”Simpsons”.
Din uppgift är ju inte att ha koll på politik, och ingen berättade för dig att gamle Harold tycker att Slobodan Miloševic borde släppas fri, för att inte tala om att han verkar tycka att Saddam Hussein inte borde störtats.
Vad sa du? Att han ändå är en stor konstnär och att sådana måste få ”frikort”, som en redaktör uttryckte sig i radion om Pinter.
Varför skulle just författare få frikort?

Om Årets kock ansåg att världen egentligen är en stekpanna i gjutjärn och att växthuseffekten beror på att någon satt pannan på spisen och vridit på värmen, då skulle den personen inte bli utsedd till Årets kock, även om han tillagade grillad tonfiskmage med purjolöksaska (jodå, det finns en sådan gourmeträtt, tyvärr).
Inte en chans — juryn skulle tycka det vore så pinsamt om Årets kock i tacktalet och i medierna, fick tillfälle att utveckla sin syn på tillvaron och tingens ordning.

Och så är det ju alltid. Vi värderar människor inte bara efter hur de utför sitt arbete, utan också efter vilka åsikter de har. Horace, skulle du anlita en nazistisk hantverkare som visslade ”Horst-Wessel-Lied” medan han kaklade badrummet? Skulle inte tro det.
Så varför ska vi ge Nobelpriset i litteratur till en person som anser att Slobodan Miloševic är missförstådd?
Varför ska just konstnärer få ”frikort” och ha rätt att vara politiska idioter — det borde vara tvärtom; de har ju hela dagarna på sig att fundera på hur det står till med saker och ting — de borde hamna mer rätt än de flesta av oss när de tar ställning.

Och glöm det där argumentet med att det funnits många stora författare som haft motbjudande åsikter. Det håller inte. Jag kommer bara på en enda sådan från 1900-talet — antisemiten Louis-Ferdinand Céline som gav oss ”Resa till nattens ände”. Men för övrigt?
Stalin-Sovjet frambringade inga författare som gillade läget, lägren och lillefar — tvärtom, mästarna tog livet av sig eller mördades: Sergej Jesenin, Vladimir Majakovskij, Osip Mandelstam, Michail Bulgakov och Isaak Babel.
Stor konst som hamnar fel hör till de absoluta undantagen, så varför ska vi belöna en medioker konstnär som är politiskt prillig? Stor konst står faktiskt oftast på sanningens sida — det är därför den är stor.
Jo, jag vet, Horace, du sitter i skiten, och gjort är gjort.
Hur du ska komma loss? Gör så här, bjud in anhöriga till dem som mördades i Srebrenica. Låt dem sitta på första raden med porträtt av de makar, fäder, bröder och söner som Miloševics hejdukar mördade.
Då kanske Harold håller igen.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har försökt förstå varför sådana som Harold Pinter lade sig vinn om att protestera mot behandlingen av Miloševic. Jag själv stödde med självklarhet det serbiska folket mot andra staters och främmande länders aggression — Miloševic politik var en del i dessa attacker på serberna som folk
… vi får aldrig glömma att han kom överens med Kroatiens Tudman om att 100 000 serber skulle få fördrivas från Krajina.
Pinter, och andra vänsterintellektuella brydde sig aldrig om hur verkligheten såg ut — de var mest av allt intresserade av att få uttrycka någon slags protest mot västvärlden och USA. En piruett på isen helt enkelt … på den mycket tunna isen.