Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 9 november 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
De var små och seniga och de gav aldrig upp. De grävde ned sig i de nordafrikanska sanddynerna, de var bland de första som landsteg på Sicilien och sedan kämpade de sig uppför den italienska stöveln, vidare in i Frankrike och de förföljde de retirerande SS-divisionerna in i det nazistiska hjärtlandet.
De var en del av de fria franska styrkorna under Charles de Gaulle, och de kallades harkis. De var algerier som var beredda att strida för vad de betraktade som sitt hemland, när så många fransmän anpassade sig till ockupanterna. Senare kämpade 250 000 på den franska sidan mot det FLN som ville se ett fritt Algeriet.
När fransmännen gav upp och undertecknade fredsfördraget 1962 gavs en hemlig order till de franska befälen: harkis och deras familjer — totalt mer än en miljon människor — lämnar ni kvar i Algeriet; vi har inte plats för dem. De flesta franska officerare hade så mycket heder i kroppen att de vägrade lyda order; de ansåg att den som gått till anfall under fransk fana hade förtjänat rätten att delta i återtåget under samma fana. 90 000 människor räddades på så sätt till Frankrike. Av dem som blev kvar massakrerades minst 150 000.
I Frankrike sågs harkis som illegala invandrare och hölls i läger. Inte i tio år. Inte i 20 år. Inte i 30 år. De satt där i 43 år innan parlamentet i februari i år antog en lag som erbjuder harkis kompensation. Och ni undrar varför bilarna brinner i Paris förorter? De brinner för att förortens människor inser att de aldrig kan lita på de franska politikerna. Det finns inte längre ett samhälleligt kontrakt. Det finns inte längre ens ett samhälle.
De 40 största företagen på Parisbörsen redovisade en vinst på 400 miljarder kronor för första halvåret 2005. Det mesta av pengarna intjänade på utländska marknader — för de stora franska företagen är globaliserade aktörer. Men hemmamarknaden är stängd för utländsk konkurrens — vare sig det gäller fattiga centralafrikanska jordnötsodlare eller elbolag. I Frankrike får bara fransmän göra affärer, samtidigt som vi ska låta deras företag operera i våra egna länder och dessutom försörja deras bönder med bidrag genom EU.
På denna hemmamarknad hålls arbetslösheten nere genom skatte- och avgiftsfinansierade monopolistiska företagsjättar.
Men när ekonomin går lika bra som en fransk bil i minus 14 grader försvinner jobben från Jurassic Park-företagen.
Jag vet vad som kommer att hända, för jag har läst rapporten från den kommission som under ledning av förre direktören för Internationella valutafonden Michel Camdessus gått igenom den franska ekonomin och föreslagit åtgärder.
161 sidor som förklarar att om Frankrike var en privatperson, så skulle Frankie Boy vara ställd under förmyndare och en god man hantera hans magra bankkonto.
Så nu kommer rationaliseringarna, och de franska medborgarna kommer att få betala för att de haft en politisk ledning som inte vågat modernisera samhället.
Det är inte bara harkis som är grundlurade; i Jacques Chiracs, Nicolas Sarkozys och Dominique de Villepins ögon är vi alla harkis som man kan utnyttja.
Boris Benulic
Kommentar: Att Frankrike obegripligt nog gav upp Algeriet skapade en stor grupp människor i Frankrike som aldrig kom in i samhället efter att ha flytt från det Algeriet som FLN fått till skänks. Det rörde sig inte bara om algerier som på olika sätt stått på fransk sida, det rörde sig också om fransmän som i två eller tre generationer byggt upp ett nytt liv på andra sidan Medelhavet.
De hade trott att de var en del av nationen, och fick nu uppleva att de var föga mer än slaktavfall när det franska kolonialväldet avlivades.
Jag är inte mycket för teorier om utanförskap, svaghet och berättelser om hur man är offer för strukturer. Man väljer om man ska vara svag, och strukturer som måste övervinnas kommer alltid, alltid, alltid att finnas.
Ändå kan jag bara hysa förståelse för dem som härstammar från ovannämnda grupper i Marseilles förorter eller som bor på landsbygden därutanför om de är pieds-noirs. De gjorde vad de skulle men sveks.
Min förståelse är dock obefintlig för dem som invandrat till dessa delar av Frankrike de senaste 25 åren och som nu försöker kolonisera landet.
Leave a Reply