I dag är det årsdagen av att Vladimir Iljitj Lenin presenterade sina April-teser. Hans nära medarbetare trodde att han blivit galen. Till och med frugan Nadezjda lutade åt den uppfattningen, eller åtminstone åt att Vladimir var utarbetad, och därför lite förvirrad.

Jag tänker på det när jag läser att Vänsterpartiets övermadam Nooshi än en gång gör ett uttalande om att ”vänstern i världen” måste enas mot Donald Trump. Det har hon sagt allt sedan hon rantade runt i USA iförd Kamala Harris-keps under presidentvalskampanjen.

Det upphör aldrig att förvåna mig att vänsterns medlemmar gärna håller sig med ett litet husaltare med Lenins bild, men de verkar aldrig ha läst honom. Nu instämmer de i det allmänna ylandet mot att Trump lagt en bombmatta av tullar över hela världen. Och vad skulle problemet med tullarna vara om man är leninist?

I sitt verk Imperialismen som kapitalismens högsta stadium beskrev Lenin hur finanskapitalet ser till att det egna landets företag söker sig ut i världen, dit där arbetskraften och produktionsvillkoren är som billigast. Kapitalets ständiga rörelse i dess jakt på högre profit gör människor arbetslösa, lägger fabriker och samhällen öde. Dödar … när de som förlorat arbete och sammanhang försöker döva sin förtvivlan med fentanyl.

Den enda i amerikansk politik som visat sig vara beredd att försöka bryta denna utveckling är Donald Trump … sedan må man tycka vad man vill om hans frisyr, ansiktsfärg eller matvanor.

Det torde vara ganska underordnat (och i vilket fall lever han hälsosammare än Göran Greider, och även om jag tycker Trumps kostymer sitter lite illa klär han sig i alla fall bättre än Göran … och Göran lyssnar ju vänstern på … så utseende borde inte spela den roll som det uppenbarligen gör om man är vänster i Sverige i dag).

Den amerikanska vänstern – som ännu inte gått in i dimman på 1980-talet – kämpade mot frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko på 1980-talet, och när det undertecknades 1988 var kritiken hård. De förklarade att avindustrialiseringen skulle fortsätta, miljoner jobb försvinna från USA till Mexiko där arbetsdagarna var längre, lönerna lägre och där man alltid kunde få polisen att se till att den som klagade försvann.

Så blev det … och ganska omgående försvann närmare en miljon arbetstillfällen söderut över gränsen, och i dag tre årtionden senare är beräkningarna skiftande om hur många arbetstillfällen som försvunnit i den riktningen. Tre miljoner? Fem? Mer än så …?

Under den perioden har också de mexikanska småjordbrukarna drivits från sin jord – utkonkurrerade av billig import från grannen i norr. De har flockats i städernas slumområden och blivit den armé ur vilken billiga löneslavar rekryteras, och deras barn har i värsta fall blivit mördande sicarios eller hamnat på på bordell.

Och så flyktingmiljonerna … strömmen av dem som vill få det lite bättre genom att ta sig in i USA och bli en del av skuggsamhället där.

Så ser den verklighet ut som beskrivs som de välsignelser frihandel för med sig.

Den enda politiker som i verklig mening visat sig vara beredd att bryta denna utveckling är Donald Trump – bland annat genom sitt införande att tullar som ska leda till att USA åter blir en levande industrination som vibrerar av kraft och energi. Ett land där människor har ett arbete de kan vara stolta över, och ett land där en kraftpolen är Silicon Valley och den andra återuppståndna industristäder i rostbältet.

(Märk väl att detta innebär problem för Sverige – men det är bara för Sverige att slå in på samma väg som USA gjort. Även Sverige har i onödan låtit arbeten försvinna utomlands – istället för att slå vakt om landets förmåga att självt producera det som behövs för egen räkning – och därmed skapa den bas som gör det möjligt att konkurrera framgångsrikt på världsmarknaden.)

Västvärldens politiker står upp och yrar om hur frihandeln gjort världen rikare och fredligare.

Denna ”fred” som det talas om kan jag inte upptäcka, vare sig i Ukraina, Libanon, Syrien, Gaza, eller Kongo. Har spänningen i Sydkinesiska sjön minskat? Har förtrycket i Afghanistan, Iran, Turkiet och ett stort antal andra länder minskat?

Kommer tullmurar och handelskrig innebära problem?

Ja, men den riktning i vilken världen rört sig kan inte förändras utan möda och offer.

Men om kursen inte bryts kommer det i slutändan inte finnas något vi kan offra.

Det vi ser i dag i världen är inte verklig mening ”frihandel”. Det vi ser är försäljning av varor och tjänster, och förbrukning av människor i en värld där alla gränser är rivna – och där utbytet sker genom avtal och regleringar skapade av statstjänstemän och finanshajar … när statsstyrda och statssubventionerade företag i Kina kan överskölja världen med smäck kan det knappast betecknas som ”frihandel”. (Inte blir det mindre märkligt av att Kina undergräver Europas industriella bas genom sin export av billiga solceller till Europa, och sina investeringar här i vindkraft … allt medan de själva satsar stort på kol.)

Verklig frihandel i världen innebär att stater möts i enskilda förhandlingar, om tullar och handelsvillkor, och den part som är starkast – i meningen mest kan stå på egna ben – och som har bäst produkter har de bästa förutsättningarna i förhandlingen.

Det är sådan utveckling finanskapitalet fruktar … de vill ha gränslöshet på alla områden så de kan operera fritt; de vill ha svältande arbetslöshetsarméer som gör vad som helst för att överleva … om så är köpa knark, eller trösta sig med oätlig snabbmat eller genom att inhandla något på internet från Kina.

Och i varje enskilt land i västvärlden står statsapparaten som garant för detta, som Lenin konstaterade i Staten och revolutionen:

”Där staten existerar, kan det inte finnas någon frihet. Där det finns frihet kommer det inte att finnas någon stat”.

När den trogne trumpisten Steve Bannon säger att han är ”leninist” verkar de flesta tro att han skämtar, men han kan nog sin Lenin bättre än Nooshi, och Bannon vägleds av en tankegång i just Staten och revolutionen:

”Ta valfritt land med parlamentariskt styre, från USA till Schweiz, från Frankrike till England, Norge ock så vidare – i dessa länder fattas beslut om statens verkliga affärer bakom scenen, och verkställs av departement, kanslier och generalstaben. Parlamentet används för pratande som har till syfte att lura vanligt folk”.

En ganska exakt beskrivning av tillståndet i Sverige i dag.

Och i USA.

Men dagens vänster är en del av detta – de lever på statens pengar, de dväljs i departement, och kanslier eller på statsfinansierade redaktioner.

De kommer aldrig att våga hävda att vi måste börja riva ner statsapparaten – de är en del av den.

Lenin skulle ha nickat gillande om han sett hur Trump nu inlett nedrivningen av alla de parasitära delarna av den amerikanska staten.

Nooshi muttrar förskrämt om att Trump är auktoritär.

Det borde nu i sig inte vara något problem … för som Lenin konstaterade:

”En revolution är självklart den mest auktoritära företeelse som man kan tänka sig”.

Inget händer utan att någon med auktoritet driver på händelseutvecklingen.

Vi har sett hur krig och invasioner inleds och hela befolkningar tvingas in i det. I Sverige har vi anslutits till NATO utan folkomröstning … och Nooshi hade inget större problem med det.

Staten ska vara liten, den ska vara ett värn för Individen, inte inskränka dennes frihet genom mängder av regleringar och utplundring via skattsedeln.

Varje minskning av statens storlek och dess makt över arbetande människor är bra.

Varje form av statlig maktutövning mot dem som vill begränsa arbetande människors frihet är bra.

Det var denna inställning som fick Lenin att formulera Aprilteserna. Nedrivandet av staten måste börja omgående. Även om man inte vet riktigt vart nedrivandet leder – så måste man inleda det .. för statens fortbestånd och växande kan bara göra allting värre.

Det var omedelbarheten i Aprilteserna som skrämde hans medarbetare. De vågade när det gällde inte riktigt utmana den rådande ordningen.

Men det gick ju.

Det kan gå även här – och vi behöver inte ens storma ett Vinterpalats.

Låt oss börja med att enas kring parollen ”Gör Saltsjöbadsavtalet stort igen!”.

Vi behöver en nationellt sinnad vänster och en nationellt sinnad höger som förenas med det målet. En allians av arbetande människor från alla samhällsskikt.

Då behöver inte Sverige frukta vare sig Trump eller Putin.

Som det nu är fruktar folket sin egen skugga.

(Serien om Lenin, och utvecklingen i USA fortsätter på söndag).