I min tidigare lokaltidning läser jag en arg insändare från en person som inleds med orden:

”Jag och många andra har drabbats av dom höga matpriserna. Jag kan inte längre äta tacos en gång i veckan som förut. Nu blir det knappt en gång i månaden för allt är så dyrt och min familj har inte råd.”

Visst blir man lite sorgsen när man läser detta. Inte över själva budskapet, utan över vad skribenten äter. Tacos!?

Och visst är matpriserna höga, men den senaste månaden har ett kilo fläsklägg kostat under 40 kronor. Det är alltså inte priserna på riktig mat som skribenten jämrar sig över utan det gäller förstås alla dyra hel- och halvfabrikat som saluförs som självklara delar av en tacos-måltid. Salsor, såser och dips. Guacamole som innehåller 0,3 procent avocado.

Sådana produkter borde vara så straffbeskattade att inte ens Elon Musk hade råd att köpa dem.

Men kanske äter folk så obegripligt mycket tacos för att de vill visa sin solidaritet med Mexiko i det pågående tullkriget med USA? De som säger sig bojkotta amerikanska produkter för att protestera mot Donald Trump kanske ökar sitt tacos-mumsande för att stödja USA:s granne i söder?

Men det stora problemet med tacos är att de ger det mexikanska köket ett oförtjänt dåligt rykte. Det genuina mexikanska köket har aldrig nått Sverige. Så vill jag äta mexikanskt får jag ställa mig själv vid grytorna.

Vid bemärkelsedagar i familjen bakar jag gärna en tårta som jag skapat inspirerad av av “Bakelsekriget” mellan Frankrike och Mexiko 1839.
Under kriget blockerade franska flottan Veracruz och det gjorde att mexikanerna – som utvecklat en fantastisk dessert– och bakelsekultur – inte längre fick tillgång till viktiga ingredienser som kanel, anis och ananas.
Men bakelse- och sötsakstokiga som de var använde de vad som fanns tillgängligt och de mexikanska desserterna tog ett språng i utvecklingen – man lärde sig skapa med det man hade.

Min tårtbotten utgörs av en tämligen mjuk – men samtidigt något hård chokladkaka – med några stänk chili, fyllningen är en lemoncurd och ovanpå den fyllningen en inre gömma med en crême på hasselnötter och russin och på toppen saffransvispgrädde med några stänk vaniljpulver – och så jordgubbar.
Jag har gett min tolkning av den mexikanska bakelsekulturen namnet Santa Anna-tårta . Den gamle generalen Antonio López de Santa Anna – som segrade vid Alamo – återkallades från sin pensionering för att leda det mexikanska försvaret av Veracruz
Under ett slag utanför Veracruz förlorade han det högra benet, och lät begrava det på sitt gods.
När han tre år senare blev president lät han gräva upp benet, och på en vacker katafalk fördes det i kortege till Mexiko City där det begravdes under fulla militära hedersbetygelser (kanonsalvor och hela baletten).
Två år senare grävdes benet upp av en folkmassa som ville störta presidenten – de band fast benet i ett rep och drog det efter sig på stadens gator medan de skrålade “Död åt krymplingen”. Sympatiskt lynnigt folk mexikanerna … och ena jävlar på desserter. Kanske var det därför folkets inställning till generalen skiftade så ofta – han var känd för att inte gilla sötsaker – men kunde däremot äta kyckling tre gånger om dagen.

Den som vill förstå ett folk och deras historia bör studera vad de äter … och gärna tillaga typiska rätter. Man kan förvisso nöja sig med att läsa om olika maträtter historia – då kan man sig en hel del; läser man Lennart Svenssons nyutkomna Den historiska maten lär man sig väldigt mycket.

Det är en matbok som skapar en helt egen genre. Författaren tar oss med på en välberättad resa med nedslag i historiens, konstens och litteraturens mat och måltider. Till detta kryddar författaren anrättningen med sina anteckningar och tips ur ett långt yrkesliv som kock. Läsaren reser mellan en dîner hos Talleyrand till kunskap om styckdelar för att plötsligt mellanlanda på restaurang Royal i Härnösand. Utan att någonsin göra avkall på respekten för matkulturens väsen. Recept det svänger om. Boken inhandlar du här.

Man kan också lära sig mycket om ett folk genom att studera vad de berusar sig på. Fast just fallet Mexiko har alltid erbjudit mig vissa problem. Detta land som i dag är helt händerna på drogkartellerna har en märklig förhistoria på det området. En gång i tiden avrättades man om man söp till i Mexiko.

Revolutionsledaren Pancho Villa var absolutist när han ledde sina armé i norra Mexiko i ständig kamp mot vem som än satt i presidentpalatset i huvudstaden under ett femtontal år i början på 1900-talet.
Villa var inte bara absolutist, han var en benhård nykterhetsivrare.
När han erövrade Chihuahua torrlade han hela regionen. Totalt alkoholförbud. Man fick inte ens dricka pulque. Varför nu någon skulle dricka denna jästa agavesörja som trots sin låga alkoholhalt på fem procent gör att kroppen svullnar och den som dricker den ofta får märkliga sår på huden. En del påstår att det beror på att man blandar hundskit i brygden för att påskynda jäsningen.
I vilket fall, den som ändå krökade i de områden Pancho Villa kontrollerade dömdes till döden.
Och inte bara det – dessutom avrättade man även drinkarens husdjur – kor, får, getter – till och med hundar och katter. Folkpartiet möter Pol Pot liksom.