Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 20 november 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

För några år sedan stängde hälsovårdsmyndigheterna min favoritkrog i Stockholm. Man stängde den ovanligt nog direkt, och gäster som var mitt i maten fick bryta upp och gå hem.
Den ovanliga åtgärden förklaras i ett protokoll där det bland annat konstateras att man hittat könshår och murbruk i maten. Stor sak. Det tyder bara på att det var passionerade människor som arbetade i det köket, att de inte kunde hålla sleven borta från grytan och det verkar rätt häftigt att de pangade på varandra så intensivt att delar av taket antagligen lossnade. Jag kan inte riktigt förlåta hälsobyråkraterna den där stängningen. Maten var alltid bra även på luncherna och det märktes att de som serverade och de som lagade maten älskade sitt arbete och sina gäster. Några krulliga hårstrån hit eller dit, vad spelar det för roll?
Och om hur många lunchrestauranger kan man säga att personalen verkar vara stolta över sitt arbete? Jag utgår numera från att kanske så mycket som en miljon svenskar varje dag är lika bakfulla som en rysk matros efter sin första dag i land, för de skulle inte sitta och trycka i sig den mat som serveras på svenska lunchrestauranger om det inte var så att deras hjärnor och inälvor skrek efter fett och kolhydrater och föda med en konsistens som potatismos som muterat med marshmallows; kost som inte behöver tuggas, som lätt slinker ned och ligger länge, länge i matsäcken, med ungefär samma halveringstid som radon.

Söker sig analfabeter till bokhandeln? Vill tondöva bli ljudtekniker? Söker ateister tjänster som domprost?

Nej, just det. Det gör de inte, men varför söker sig alla som inte vet något om matlagning till landets lunchrestauranger? Vill de hämnas på oss för något?
Det går inte att skylla på sådant som att bra råvaror är för dyra, för på de här restaurangerna serveras ju sådant som fläskkotlett, kyckling och sej, medan kycklingarna sprätter lyckligt runt och pickar majs ute på gården. Men det är inte det som är problemet, det är att maten inte är rätt preparerad och tillagad, för att den hanteras av personer som antingen är dumma i huvudet, eller lata. Eller både och. För hur svårt är det att koka potatis eller att göra en köttgryta?
Så vägra luncha på sådana ställen. Tvinga dem att bli bättre eller att slå igen.

+ Svensk stats-tv:s manliga nyhetsankare kastar slipsen.
– Vladimir Putins stenhårda styrning av rysk tv inför det kommande valet.

Boris Benulic

Kommentar: Min övergång till ”Warrior Diet” betingades till viss del av att jag inte längre ville äta det som bjöds på landets lunchrestauranger (visst finns det undantag, men även bra restauranger visar ofta likgiltighet när det gäller lunchen).
Och jag vet få saker som visar människors uppgivenhet som det faktum att hundratusentals svenskar dagligen utan knot slevar i sig det som serveras dem till lunch.