Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 19 juni 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

I Japan i dag ser många med oro på att pastan tränger undan riset, och därmed anses den hota landets traditionella kultur. Men i Italien var det en gång tvärtom — där betraktades pastan som något som höll landet kvar i efterblivenhet — medan ett ökat ätande av ris skulle göra Italien mer modernt.

Det är svårt att tänka sig att en svensk minister avgår på grund av att svensk färskpotatis blivit dyrare, eller för att det knappt går att hitta färsk strömming i en fiskdisk.

Men i veckan avgick den japanske jordbruksministern Taku Eto eftersom inhemskt ris månad för månad de senaste åren blivit allt dyrare. Möjligen berodde avgången också på att han uppvisade en viss okänslighet inför protesterna mot att riset blivit så dyrt. Eto förklarade nämligen att han själv ”aldrig hade behövt köpa ris” eftersom hans anhängare och beundrare brukade överlämna ris som present till honom.

Förändringarna i rispriset kan dock leda till fler förändringar i Japan än byte av jordbruksminister. I juli väntar parlamentsval och premiärministern Shigeru Ishiba är uppenbart orolig för att hans minoritetsregering ska straffas av väljarna på grund av det höga priset på ris – och Ishiba har därför lovat att se till att det halveras.

Han är dock öppen med att han inte riktigt vet hur det ska gå till, utan deklarerade nyligen i en parlamentsdebatt att:

Vi har ingen aning om varför vi hittills inte lyckats pressa ner priset. Vi ska börja med att ta reda på hur mycket ris det finns, och var det finns.

För det märkliga är att ingen riktigt vet svaret på vad som är den grundläggande orsaken till prisstegringarna på just ris. En del har pekat på den ökade turismen som en orsak, andra menar att risbristen är orsakad av att det finns stora lager som skapades då spekulanter köpte mängder av ris på grund av varningar om kommande tyfoner och jordbävningar – som uteblev – och nu antas de som kontrollerar lagren vänta på att priset ska stiga lite till innan de börjar leverera till marknaden.

Men även det stigande vetepriset de senaste åren – på grund av kriget i Ukraina – antas ha fått japanerna att äta mindre bröd och nudlar och välja ris, vilket även drivit kostnaden för ris uppåt.

Krisen är så djup att när regeringen för några månader sedan öppnade de statliga reservlagren och släppte ut 300 000 ton så sjönk priserna först något – för att därefter snabbt återgå till en nivå där den fortfarande var dubbelt så hög som året innan.

För första gången i landets historia verkar därför japanerna nu beredda att betrakta importerat ris som ett alternativ. Det har annars ofta avfärdats som lämpligt bara för utfodring av djur, och konsumenterna har sett det japanska risets kvaliteter som helt överlägsna. Dessutom har alla regeringar skyddat de inhemska risodlarna genom importkvoter och tullmurar riktade mot importerat ris.

Det senaste året har myndigheterna godkänt en fyrfaldigt ökad import av ris från Vietnam, och även Taiwan har kraftigt ökat sin export av ris till Japan under årets första månader – den är nu sex gånger högre. Till och med ris från Kalifornien har letat sig in på hyllorna i japanska livsmedelsbutiker, och framstående kockar har i medierna medgett att utländskt ris faktiskt duger utmärkt som grund för en biffgryta, men till risbollar eller sushi anses fortfarande japanskt ris vara det enda alternativet.

Om japanerna alltmer övergår till att använda importerat ris kan det ses som en del i en utveckling där riset fått en minskad betydelse i kosthållningen; man är därför inte så noga med risets ursprung – även om priserna i dag utlöser omfattande protester.

Den grundläggande orsaken anser många vara den förändrade hushållsstrukturen – många lever i ensamhushåll; de traditionella familjemåltiderna med riset i centrum är mindre vanliga, inte minst för att de anses vara för tidskrävande. Japanerna lever under större tidspress i dag än för 60 år sedan, och många upplever det som att bröd, pasta och nudlar är enklare att hantera för dem som är stressade.

Det finns en motrörelse, och kritiker som hävdar att det minskade risätandet hotar hela samhället, att det underlättar en urholkning av traditioner och kultur.

”En gång var riset alltings hjärta – familjen, byn och ytterst nationen – det är orsaken till att det är så viktigt även i dag”, hävdade nyligen Hideyuki Suzuki som leder organisationen för Japans riskonnässörer. I västvärlden har vi vant oss vid förekomsten av sommelierer som förklarar vilket vin som passar till vilken maträtt – i Japan har man kännare som i blindtester kan avgöra var ett ris är odlat, och varje typ bedöms efter sin vithet, lyster, arom, klibbighet, fasthet och grad av umamismak – och det finns tusentals sorter som klassificeras och graderas. En nästan obegriplig värld för den som är van vid svenska butikers tämligen begränsade urval.

Men åsikten att ris är viktigt för att bevara nationens traditioner, kultur och styrka är inte unik för Japan – vi hittar den märkligt nog i Italien under 1930-talet.

För ett sekel sedan hävdade de så kallade futuristerna – en rörelse som samlade några av Italiens internationellt mest uppmärksammade konstnärer, författare och kulturarbetare – att pasta gjorde italienarna slöa, svaga och tröga i tanke och handling. Futuristerna inledde ett totalt kulturkrig mot spagetti, makaroner, vermicelli, fettuccine, linguine, farfalle, fusilli och alla de andra hundratals sorterna av pasta. De ville ersätta pastan med ris.

Vi ser alltså hur pastan i Japan i dag framstår som ett modernt hot mot ris och traditioner, men i Italien var riset det som skulle modernisera det Italien som ansågs vara kedjat vid efterblivenheten med bojor av pasta.

Futuristerna var konstnärssjälar av ett nytt slag. De dyrkade snabbheten: motorcykeln, flygplanet, bilen. De talade som förhäxat om byggnader som skulle nudda molnen, maskiner som skulle utföra alla de arbeten som människor då gjorde. Morgondagen var här – och italienarna måste gripa den – men först måste de ryckas upp ”ur det förgångna”, deras ”pessimism” måste botas, de måste lyftas upp ur sin ”tröga, dumma djuriskhet”. Orden är hämtade från ett tal som den futuristiske ledaren Filippo Tommaso Marinetti höll i november 1930 i Milano. Marinetti lade ut texten om att allt var pastans fel – italienarna inbillade sig att det kokta vetet var näringsrikt, men pasta menade han var orsaken till att italienarna var så ”efterblivna”. Dålig mat skapade dåliga människor. Alla former av pasta borde förbjudas och ersättas med ris. En kost där riset utgjorde grunden skulle göra de italienska männen till riktiga krigare, och kvinnorna fruktbara så att många små italienska barn skulle födas och göra nationen än mäktigare.

Futurismen var ju också en nationalistisk rörelse och gick periodvis hand i hand med den italienska fascismen – även om de båda rörelsernas ledare ofta befann sig i bråk med varandra.

I frågan om pastan var Mussolini helt överens med futuristerna. Spagettin och de andra veteformationerna måste bort – italienarna skulle börja äta ris.

Men Mussolinis kamp mot pastan berodde på att han ville att Italien skulle bli självförsörjande. Pastan krävde en mycket stor import av vete, men om italienarna gick över till ris skulle man kunna klara sig utan minsta lilla import av vete. Landet skulle stå starkare ekonomiskt, och bli mer självförsörjande. Förhållandena i norra Italien lämpade sig utmärkt för risodling – det var bara att börja odla upp dalgångarna, och man inledde också stora utdikningsprojekt av träskmarker.

Regimen inrättade statliga myndigheter som skulle främja risodling, men också lära italienarna att äta ris. Det lanserades kokböcker, rispropagandabrigader upprättades som åkte runt i byarna, delade ut säckar med ris på torgen, besökte hemmen, spred pamfletter från dörr till dörr och till och med lärde husmödrarna det rätta sättet att tillaga risotto.

Men italienarnas kärlek till pastan var inte av det mer vardagliga slaget – pasta var passion, glödande åtrå och lidelse. Några av 1900-talets mest märkliga – och intressanta – politiska debatter och kulturkrig utvecklades i Italien kring frågan om pastans vara eller inte vara.

Husmödrar samlade sig till manifest för pastans bevarande – som skickades till tidningar och lästes upp på massmöten. På Sicilien och i södra Italien matade bönderna sina grisar med riset som delats ut.

Borgmästaren i Neapel gick till rasande försvar för pastan, tog hjälp av Gud, Jesus samt den heliga jungfrun och förklarade att ”änglarna i paradiset äter inget annat än vermicelli med tomatsås”.

Marinetti gick till motangrepp: ”Om så är fallet visar det bara i vilken oaptitlig monotoni änglarna i paradiset tvingas framleva sina liv.”

Risets förkämpar i dagens Japan har en mindre aggressiv hållning, tonen är snarast lite sorgsen. I den japanska public service-kanalen uttryckte nyligen en jordbruksforskare sin oro för pastans intåg i den japanska matkulturen, och förklarade:
”Ris är inte bara mat – det sätter oss i kontakt med våra förfäder, med vår jord. Barn som äter pasta under sin uppväxt glömmer sitt ursprung.”

Futuristerna ansåg att bara ätandet av ris kunde få italienarna att återfinna sin själ, den ande som drunknat i ett hav av pasta.

Och i Italien ansåg alltså även futuristerna att bara ätandet av ris kunde få italienarna att återfinna sin själ, den ande som drunknat i ett hav av pasta.

Hur kommer det att sluta? I Italien är nog striden sedan länge avgjord – där är pastans ställning sedan länge ohotad (men landet är en stor exportör av ris).

I Japan får man kanske en aning om framtiden om man begrundar att det enbart i Tokyo finns 18 italienska restauranger som har en eller flera stjärnor i Guide Michelin.