Efter morgonens dykningar föreslår jag Lina ett utflyktsmål.

– Vad sägs om den här lilla byn, säger jag med ett tonfall som jag hoppas ska förmedla en känsla av spänning och mystik … och pekar på kartan.

– Och vad finns det där, undrar Lina .. som vanligt med ett lite misstänksamt tonfall när jag föreslår ett utflyktsmål.

– Där finns de sista resterna av en utdöende folkgrupp. Istro-rumänerna. De har funnits här i urminnes tider, och behållit sina seder och traditioner. De kanske rentav är de sista dakerna.

– Jag förstår inte varför du vill dit, invänder Lina med ett tydligt förundrat tonfall. Du har ju aldrig tidigare uttryckt någon uppskattning för rumänsk kultur.

Men jag ger mig inte utan levererar omgående ett nytt förslag:

– Ska vi då istället åka till…

Jag hinner inte uttala på den lilla plats jag vill föreslå innan Lina avbryter:

– … och vad finns det där? En annan för alla okänd folkgrupp som är på väg att dö ut.

– Inte riktigt, inte riktigt, inleder jag försiktigt. Där finns en population med istriska getter.

Lina höjer ena ögonbrynet. Sedan det andra, och säger med spelad förvåning.

– Oj, låt mig gissa. Den istriska geten risker att dö ut?

– Hur kunde du veta det?

– Inte svårt alls. Sedan ett tag föreslår du oftast att vi ska besöka platser där det finns en folkgrupp eller djurart som är på väg att försvinna. Men nu börjar det bli lite väl konstigt. Du gillar inte rumänsk kultur och getter avskyr du.

– Jag gillade Gullspira, försöker ja … rätt lamt.

– För det första har aldrig Gullspira funnits på riktigt, för det andra låg inte Frostmofjället i Istrien och det innebär att Gullspira knappast var en släkt med de där utrotningshotade istriska getterna du vill titta. Vad sägs om att vi istället tar en dagstur till Trieste?

– OK. Det finns ett kafé där där de sista av dem som kan tala tergestinska brukar träffas.

– Låt mig gissa… tergestinska är ett nästan utdött språk.

– Inte riktigt. En dialekt. En variant på den gamla venetianska. Och det är i princip utdött, talas av något tiotal personer.

– Hellre ett italienskt kafé än en getfarm… men då är det bäst vi åker med en gång så de som talar den där dialekten inte hinner dö undan…

Mitt intresse för det som är hotat, utdöende och mer ursprungligt är inte underligt. Som Walter Benjamin konstaterade är historien bara en soptipp där alla mänsklighetens förlorade möjligheter och nederlag anhopats.

Jag vill se och uppleva det som är utdöende innan det försvinner till den där soptippen.

Kanske kan det till och med räddas och restaureras.

När vi lämnade Ljubljana lämnade vi också ett fäste för den slovenska kokkonsten, där finns det ett kafé med eget bageri i närheten av varje bokhandel, och det innebär att det finns väldigt många kaféer med eget bageri i den staden … liksom i inlandsstäder som Maribor och Kranj – men i kuststäder som Piran, Portoroz och Koper är situationen annorlunda. Där dominerar menyer som tilltalar horderna av turister som enbart är intresserade av att sola eller bada … om de befinner sig i Thailand, Slovenien eller Dubai spelar dem ingen roll, bara maten är riklig och spriten billig.

De varianter av strudel eller strukli som serveras i kuststäderna – i de fall de serveras – är alltid undermåliga. En slags degrullader fyllda med äpplen eller söt mjukost – vi är mycket långt från den korrekt bakade strudelns många lager av filodeg som omger till exempel en blandning av äpplen, kanel, socker, hackade hasselnötter och russin som fått bada och mjukna i någon spritsort som för tillfället fanns tillgänglig.

Det är det enkla, bondska matlagningskonsten där man med synnerligen enkla råvaror skapar något elegant – för att visa vad det egna köket förmår.

Strudelns spröda frasighet spelar mot fyllningens rikedom.

Strukli är strudelns kokta variant … man fyller den flortunna filodegen med hackade nöter som med hjälp av smör förvandlas till en kräm eller så utgörs fyllningen av ostmassa som blandats mer torkad frukt. Det rullas ihop, binds in i en handduk och kokas.

Jag fick mitt lystmäte av strudel och strukli på Ljubljanas kaféer, och på några kaféer under resan mot kusten.

Men här i Piran står inga riktiga strudlar och strukli att finna.

Det stora hotet mot en nationell kokkonst är i Europas södra del inte amerikansk eller muslimsk snabbmat – det är turismen. Ju mer turister i en stad – desto mindre är chansen att uppleva de mattraditioner som präglar det land du besöker. Ägare av restauranger, och kaféer lär sig snabbt av de besökande hjordarna ofta inte kan skilja bra mat från dålig, och då påbjuder vinstintresset att man serverar kopior av de ursprungliga rätterna till gästerna, som i och för sig också är kopior av olika typer av personligheter som mass- och populärkulturen erbjuder dem.

Degen som används i strudel och strukli påminner om filodegen som var vanlig i det ottomanska riket, men är en utveckling genom att ägg ingår i strudel-degen vilket gör den mindre skör än filodegen.

Vi kan nog utgå från att slaverna på Balkan övertog filodegen från de konstant hotande turkarna, men man utvecklade inte bara degen, utan också helt egna rätter på grundval av det man antagit. Man besegrade turkarna, tog deras deg.

Så gör ett stridbart folk med stark kultur.

Man kan därför bara sorgset notera den turkiska kebabens segertåg i Sverige. Men visst, man kan knappast överta det som säljs på kebabhaken och anpassa det till svenska mattraditioner … den kebab som säljs på haken är industriellt producerat; slaktavfall som limmats med köttslamsor och därefter pressats. Möjligen lämpligt som hundmat.

Ställda inför kebabhaken borde svenskar inta samma hållning som Ljubjana-borna gjorde gentemot ockupanterna under andra världskriget; ”kulturell tystnad”. I Sverige i dag skulle det innebära en total bojkott av kebabhaken.

Jag upptäcker under en frukost på hotellet en stor täckt bunke som vid sin fot har en skylt där det står att den innehåller ”Ajdovi zganci”.

Lycka!

Men jag lyfter på locket och ser en vit massa, som verkar kokats i mjölk. Påminner mest av allt om risgrynsgröt.

Jag hade väntat mig något helt annat.

Ajdovi Zganci är bovetegröt, som bönderna i Slovenien åt förr för att få en bra start på dagen. Den kokas i köttbuljong, och innehåller lök, och allt som blivit över i köket – fläsk, kycklinglår, grönsaker .. ja vad som helst. Förr kunde den stå och puttra hela veckan, man slängde allteftersom i grytan ner det som blev över i matlagningen, och mer buljong om det började bli torrt. En slags motsvarighet till pot-au-feu men med bovetegröt som bas.

Det jag ser framför mig på hotellet är något helt annat.

Jag lägger på locket.

Övertalar Lina att vi istället ska inta frukosten på en liten gostilna några kvarter bort. Där har jag sett att de faktiskt serverar surkålsgulasch till frukost. Även det en rätt från en tid då slitet på åkrarna krävde rejäla frukostar.

Visst kan jag begripa att människors behov av att inta sådana stadiga rätter som en start på dagen försvunnit. Kroppsarbete som kräver sådan kost är ju numera synnerligen ovanligt.

Men jag kan inte riktigt förstå – eller förlika mig med – ett samhälle som utvecklats så att vi inte längre tvingas arbeta hårt med våra kroppar.

Nästa del: ”Har ni också många pakistanier i ert land?”