Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 4 februari 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Potatisen utgör en så självklar del av vår vardag att vi inte funderar på dess stora betydelse för Europas utveckling och kultur. Ändå är delar av dess historia okänd, och omgiven av myter. En sak är dock säker – potatis kommer återigen att spela en stor roll när mänskligheten väl tar nästa språng, och försöker kolonisera Mars.
Många knorrar över stigande matpriser, men det hördes länge inga klagomål på det ständigt stigande priset på potatis.
Men nu kan man börja avläsa ett visst missnöje i insändarspalter, och avlyssna muttrande klagomål i kön i livsmedelsbutiken.
Det är förvisso inte konstigt. Potatisen som för ett år sådan kunde kosta kring tian för ett kilo betingar nu ett pris kring 20 kronor kilot.
I en del länder spreds till en början myten att man drabbades av spetälska om man åt den.
Matvaruhandlarnas förklaringar till detta är många och skiftande; det är potatisbrist eftersom regn har förstört skördarna i vissa regioner, medan torka drabbat odlarna i andra områden. Dessutom hänvisas det till den svaga kronan, liksom till något som betecknas som ”den underliggande inflationen”, och även om den mer vanliga inflationen sjunker verkar just potatisen drabbas av den där ”underliggande” varianten.
Det verkar inte finnas någon enkel förklaring.
Men trots vindbrisen av klagomål är vi ändå långt ifrån en storm av missnöje. Det kan vara på det viset att få lagt märke till att priset på potatis skenar. Denna rotfrukt är så självklar i vårt kosthåll att vi inte ser efter vad det står på prislappen, vi tar vår påse och lägger i varukorgen, och går mot kassan, och funderar på om vi ska steka eller koka potatisen. Eller göra mos av den, eller kanske en gratäng.
Men att potatisen i dag är självklar på bordet både under högtider och vid vardagens mer snabbt hoptråcklade måltider innebär inte att den alltid varit det.
Förutom mysteriet med det nu höga priset på potatisen finns det nämligen två andra – tämligen stora – mysterier förknippade med den.
Dels att den alls existerar i ätbar form, dels mysteriet med hur den kom till Europa.
I sin ursprungliga, vilda form växte potatisen i Anderna i Latinamerika. De olika sorterna innehöll så höga halter av giftiga alkaloider att de kunde vara dödliga för en människa – potatisen är faktiskt en släkting till belladonna (vars bär kan vara dödliga för ett barn). Men under några tusen år ägnade sig indianerna åt att odla fram typer av potatis som var mindre giftiga, och man utvecklade dessutom även tillredningsmetoder för att göra potatisen mer ofarlig och därmed ätbar. Den mest fascinerande metoden var nog att doppa potatisarna i såser som innehöll lera, som band gifterna.
Inkaindianerna uppvisade en nästan mystisk kombination av ihärdighet och vetenskaplighet under avgiftandet och förädlandet av potatisen. Processen som tog sin början för 8 000 år sedan var fulländad när de spanska och portugisiska konkvistadorerna anlände – och en av de skatter de förde med sig tillbaka till Europa var förstås just potatisen.
Det andra mysteriet är hur den kom att sprida sig i Europa.
Som Redcliffe Salaman påpekar i sitt 1949 utkomna – och fortfarande oöverträffade – storverk ”The History and Social Influence of the Potato” är källorna synnerligen osäkra om hur potatisens segertåg inleddes i den gamla världen.
Ena dagen är den inte där, och helt okänd i England eller Tyskland, ett år senare odlas den överallt, och det är som om den alltid funnits där.
Potatisen gör liksom sitt intåg i smyg, och dess ankomst förkunnas inte med fanfarer vid hoven, vilket gör att dess plötsliga dominans på åkrar och matbord i efterhand måste förklaras, och myterna börjar uppstå. Salaman går noga igenom alla märkliga uppfattningar som fanns – och finns – om potatisen, dess historia och egenskaper. Den engelska skapelsemyten var att Walter Raleigh förde med sig potatisar från Virginia till Elisabeth I:s hov, något som svårligen lät sig göras eftersom det inte växte någon potatis i Virginia vid den tiden.
En annan myt var att fartygen i den spanska armada som 1527 försökte invadera England medförde potatisar i lasten och några av potatisarna flöt i land i England efter att ett skepp skjutits i sank av engelsmännen, eller hade förlist i den storm som också drabbade armadan. Nyfikna bönder plockade upp knölarna, kokade några av dem, planterade andra. Kanske var det så, konstaterar Salman, men han är åtminstone säker på att det fanns en faktor till – förutom ätligheten – som gjorde potatisen populär, och det var att den antogs vara ett afrodisiakum. Inte minst Shakespeare gjorde sitt till för att sprida den uppfattningen vidare, som när Falstaff upptänd av passion i ”Muntra fruarna i Windsor” utbrister:
Må himlen regna potäter! … Må det hagla kärlekskonfekt.
Samma osäkerhet om hur potatisens introduktion gick till uppvisar faktiskt Sverige. Man stöter ofta på uppgiften att Jonas Alströmer var den som förde potatisen hit på 1720-talet, och det stämmer förvisso att han då började propagera för storskalig odling av potatis, men den var känd i Sverige redan vid det föregående århundradet, och importerades från Tyskland.
Alla folk såg dock inte välvilligt på potatisen, i en del länder spreds till en början myten att man drabbades av spetälska om man åt den, det gällde till exempel delar av Frankrike, Holland och Schweiz.
Det är möjligt att potatisen den allra första tiden i Europa bara var något som adeln intresserade sig för, som medicinal- och prydnadsväxt. John Reader noterar i sin ”Propitious Esculent: The Potato in World History” att i John Gerards ”Great Herball” från 1597 fokuserar författaren på potatisens blommor (inte dess ätlighet). Ett synsätt som levde kvar länge i högreståndsmiljöer; Marie Antoinette tyckte om att pryda sitt hår med potatisblommor.
Grunden för den ställning potatisen snabbt skaffade sig är dock enkel att utreda. En potatisskörd på en hektar gav fyra gånger så många kalorier som en skörd av säd. Bönderna i Europa insåg snabbt potatisens fördelar, eftersom den också var mindre känslig för växlingar i vädret, och lättare att tillreda än säd – det behövdes ingen tröskning och malning, och sedan skulle det bakas eller kokas gröt. Vägen från åker till mage var väsentligt kortare när det gällde potatis.
I ett Europa som under 1500- och 1600-talen förhärjades av krig hade potatisen ytterligare en fördel. En skörd av säd var ett enkelt byte för plundrande soldater – den var ju synlig och påtaglig. Potatisen låg däremot i backen och var skyddad.
Men i östra Europa och Ryssland tog det längre tid innan potatisen fanns i var mans skafferi. Till Ryssland kom den med holländska och tyska köpmän på 1600-talet, men väckte inget större intresse ens hos adeln till dess att Peter den Store började lovprisa potatisens fördelar. Han som ville modernisera landet och göra det mer västerländskt och dessutom skapa en stark armé såg utbredd potatisodling som något som skulle ge honom ett välmående folk som med fyllda magar orkade arbeta och strida.
Motståndet hade till stor del religiösa grunder – potatisen var ju inte omnämnd i Bibeln.
Ryska bönder och livegna var däremot högst ovilliga till att börja odla potatis, än mindre tilltalade var de av tanken att de skulle livnära sig på den. Det spelade ingen roll hur många kejserliga dekret som Peter den Store – och senare Katarina den Stora – avfattade om att nu minsann skulle det sättas potatis.
Landsbygdsbefolkningen vägrade, och när Nikolaus I med tvångsmedel försökte få i gång potatisodlandet utbröt det till och med våldsamma uppror under 1830- och 1840-talet.
Motståndet hade till stor del religiösa grunder – potatisen var ju inte omnämnd i Bibeln, och kom i folkmun att kallas Djävulsäpple, eftersom den växte under jord, och den ansågs också orsaka förlamning och i sinom tid död för den som åt den.
Men den ryska landsbygdsbefolkningen var också mer förtryckt av sin adel än vad fallet var i Västeuropa. I väst var bönderna friare och vågade experimentera mer. I Ryssland misstänkte bönder och livegna att tsaren och adeln ville göra dem än mer beroende genom att låta potatis ersätta säd.
Till slut lyckades tsaren förmå den ortodoxe patriarken att välsigna potatisen – trots att den inte var omnämnd i Bibeln, och motståndet minskade så pass mycket att befolkningen på landsbygden fick möjlighet att upptäcka potatisens fördelar – inte minst att den kunde användas för att tillverka vodka.
Som Salman Redcliffe påpekar är det svårt att föreställa sig Europas språngartade utveckling från 1600-talet och framåt utan potatisen – utan de små knölarna ingen senrenässans, upplysning och industrialism. En mätt befolkning var själva grundförutsättningen, och potatisen var en garant för detta. Men ibland var beroendet av potatis så stort att det fick katastrofala följder. Under den stora hungersnöden på Irland dog en miljon människor av svält eftersom en giftig svamp spred sig över ön och gjorde potatisen oätlig.
I vissa länder kom potatisen att introduceras på bred front relativt sent – i Grekland inte förrän de första årtiondena på 1800-talet då landet frigjorde sig från det turkiska styret, och givetvis har potatisens ankomst mytologiserats. Enligt en spridd berättelse var grekerna mycket misstänksamma mot den nya rotfrukten, och ville inte befatta sig med den. Den rådige statschefen Ioannis Kapodistrias beslöt då att ställa ut beväpnade vakter vid de lokaler där potatisen lagrades. Grekerna fick då för sig att potatisen måste vara värdefull – annars skulle den ju inte bevakas av soldater. De började därför stjäla potatis, och när de väl kom i kontakt med den i sina hem övertygades de snabbt om dess användbarhet.
En roande anekdot – men i verkligheten hade potatis odlats på de grekiska öarna årtionden dessförinnan.
Och potatisens användbarhet kommer att visa sig även vid nästa språng, det som mänskligheten kommer att ta till månen och därefter Mars. I Elon Musks planer för koloniseringen av Mars spelar potatisen en central roll, både som mat, syresättare och koldioxidinfångare under själva färden till den röda planeten – och väl där som den viktigaste och mest lättodlade grödan.
Boris Benulic
Leave a Reply