Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 12 december 2024 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Den som läst om första världskrigets skyttegravar och massakrerna på slagfälten har säkert ställt sig frågan: Hur kunde sju miljoner män dö efter att de gått med på att lämna sina värn för att springa rätt in i fiendens kulregn? Enligt en nyutkommen studie kan ett av svaren vara: De var berusade – i alla fall om de var fransmän.

Den som funderar på det här med alkoholintag och den egna hälsan kan inte undgå att bli förvirrad av vad som kan läsas i tidningar eller ses på teve. Rekommendationerna skiftar från vecka till vecka. Drick ett glas vin om dagen, inte mer! Drick tre glas om dagen! Tolv centiliter alkohol i veckan går bra! Mer än sex centiliter alkohol i veckan skadar din hälsa allvarligt!

Svårt för en lekman att veta vad som gäller.

De brittiska officerarna hade – i motsats till de meniga – rätt att dricka hur mycket de ville. Vilket de också gjorde.

Den som förflyttar sig tillbaka till Frankrike i början på 1900-talet kommer att notera att man även då diskuterade hur mycket alkohol man kunde tilllåta sig att dricka utan att kropp och själ tog skada. Men gränsvärdena var något annorlunda jämfört med i dag. En dåtida läkare förklarade att om man drack högst fyra liter vin per dag, så ”… är vinet lika ofarligt som – och betydligt nyttigare än – bröd”.

I sin studie ”A Thirst for Wine and War: The Intoxication of French Soldiers on the Western Front” (McGill-Queen’s University Press) undersöker historikern Adam Zientek vilka metoder den franska militärledningen använde under första världskriget för att förmå soldaterna att ta sig upp ur skyttegravarna och storma över slagfältet mot fiendens kulsprutor.

Vin ansågs alltså i den dåtida franska kulturen vara livgivande, uppiggande och intelligensbefrämjande, medan alkoholhaltiga destillerade drycker framställda av potatis eller säd betraktades som extremt skadliga att hälla i sig i alltför stor mängd.

Först 2011 blev absint åter helt tillåtet i Frankrike.

Alkoholist kunde bara den bli som drack för mycket destillerad sprit, det var inget öde som kunde drabba den som höll sig till vin, ansåg fransmännen och deras läkare. Vin ansågs märkligt nog till och med skydda mot vad som betecknades som ”alkoholism”.

Att fransmännen vid denna tid var det folk i världen som drack mest alkohol i form av sprit, vin och öl var därför inte något som bekymrade de styrande särskilt mycket – det som konsumerades mest var ju ändå vin, denna nyttiga och stärkande dryck.

Det som dock kom att oroa de styrande när första världskriget bröt ut var frågan: Hur skulle man kunna organisera distributionen av vin i tillräcklig mängd till hundratusentals soldater? Hur skulle man kunna garantera tillgången på bordeaux och bourgogne även i frontlinjens skyttegravar och kulsprutenästen?

I begynnelsen av kriget fick förbanden själva skaffa fram vin, men det visade sig snart inte kunna säkra en stadig ström ner i kompaniers och plutoners törstiga strupar.

Alltså tog staten över ansvaret för att bygga upp ett effektivt och säkert distributionssystem med lager på strategiska platser, vilket innebar snabba och säkra leveranser. Ransonerna kunde också höjas från 25 centiliter vin om dagen till 75 centiliter.

Men drickandet av den dagliga flaskan vin väckte inte tillräcklig stridslust hos soldaterna enligt befälens mening – och man började därför komplettera vinet med starkare saker.

Vinransonen delades ut två gånger om dagen, men nu tillkom också en ranson av eau-de-vie och den delades ut i gryningen. Det kan nog betecknas som en stadig morgonsup eftersom det rörde sig om 50-procentig sprit.

Franskans eau-de-vie betyder ”livets vatten”, och är en samlingsbeteckning för enklare spritdrycker som destillerats, oftast ur vin eller fruktmäsk, men som inte lagrats. Den gamla svenska skämtsamma benämningen på drycken var ”Åh-vi-dör”, vilket nog de franska soldaterna skulle ha funnit vara ett lämpligare namn. De kunde ibland nämligen få en extra ranson eau-de-vie, och den fick de strax innan de kommenderades upp ur skyttegraven för att gå till anfall. Man kunde inte tacka nej till stridssupen, befälen kontrollerade att man svalde.

Den som funderar på hur man under första världskriget kunde få soldater att rusa rätt mot väl befästa fiendeställningar har här en del av svaret: De var ofta fulla som ägg. Åtminstone de franska.

Zientek tar upp att soldaterna misstänkte att det inte var ren eau-de-vie de serverades som morgon och stridssup – de trodde den var utblandad med eter.

Han har dock inte kunnat finna några belägg för detta.

Zientek är inriktad på fransk historia, men det hade varit intressant med en utvidgning av studien till att också gälla de andra krigförande staterna under första världskriget.

Alkoholkulturen var ju helt annorlunda i Frankrike än i Storbritannien. I Frankrike uppmuntrade regeringen och läkarkåren vindrickande, i Storbritannien hade däremot nykterhetsrörelsen växt sig stor och skaffat sig en stark position.

Premiärministern Lloyd George var inte själv nykterist men stördes av att befolkningen på de brittiska öarna, enligt hans mening, drack för mycket och han använde därför skatter och regleringar för att begränsa supande och drogbruk.

Hans inställning visade sig tydligt i ett av hans tal i krigets början:

Vi kämpar mot Tyskland, Österrike och alkohol, och så vitt jag kan se är alkohol den dödligaste av dessa fiender.

Det hindrade nu inte den brittiska armén från att dela ut alkoholransoner. Den som befann sig vid fronten hade rätt till sju centiliter rom om dagen. Skulle man delta i ett anfall hade man rätt till ytterligare sju centiliter.

Det kan låta som ganska lite jämfört med de franska ransonerna, men då ska man veta att den brittiska romen var 80-procentig. På de brittiska fältsjukhusen användes rom också som bedövningsmedel. Vare sig soldaterna kom in med skottskador, granatchock eller spanska sjukan så hällde man i dem rom. Den läkande effekten var väl oklar, men de låg i alla fall stilla på sjukbädden.

De brittiska befälens alkoholkonsumtion var inte som manskapets begränsad till en tillåten daglig ranson; officerarna hade – i motsats till de meniga – rätt att dricka hur mycket de ville. Vilket de också gjorde.

I sina memoarer skrev författaren Robert Graves om sina officerskamrater:

Jag kände tre, eller fyra, som hade arbetat sig upp till att dricka två flaskor whisky om dagen, tills de hade turen att bli sårade, eller hemskickade av någon annan anledning.

Det värsta med detta befälssupande var att de meniga drabbades, konstaterade Graves:

”En befälhavare över ett kompani som ingick i en linjebataljon drack två flaskor om dagen. Han är fortfarande i livet, men vid tre tillfällen utplånades nästan hans kompani på grund av att han inte längre var kapabel att fatta riktiga beslut.”

I den tyska armén rådde en helt annan alkoholkultur när det gällde förhållandet mellan meniga och officerare. I den brittiska armén var det inte tillåtet för befäl att vare sig äta eller dricka tillsammans med sitt manskap medan i den tyska armén ansågs det att en officerare skulle dricka, och ibland också råsupa, ihop med sina soldater. Det var ett tecken på gott ledarskap.

I den tyska armén kunde soldaterna välja vilken typ av alkohol som skulle ingå i den dagliga ransonen: öl, vin, eller snaps, och inga straff verkar ha funnits för den soldat som kunde komma över mer alkohol än vad armén delade ut. I sin bok ”I stålstormen” berättar Ernst Jünger hur han tömmer några flaskor rödvin liggande i ett skyttevärn efter att ha överlevt ett franskt granatregn. Han spenderade också sina sista pengar på inköp av vin som en del av sina personliga förberedelser inför den stora tyska våroffensiven 1918.

E.M. Remarque, författaren till ”På västfronten intet nytt”, konstaterade nästan förälskat om schnaps att: ”Det är lättare att skriva om kvinnans psykologi än att förstå schnaps – schnaps har en komplicerad själ.”

Men på den franska sidan skedde något märkligt 1915. Samtidigt som man började manipulera militärernas mentalitet med eau-de-vie förbjöds försäljningen av absint.

De franska vinproducenterna hade i årtionden krävt ett förbud mot absint, som sågs som en farlig konkurrent till vin. Man kan tycka att det var lite småaktigt av vinproducenterna. Fransmännen drack 1910 två miljarder liter vin årligen, medan det årligen dracks 36 miljoner liter absint, ungefär en liter per person och år (oavsett ålder och kön).

I sin studie ”The Hour of Absinthe: A Cultural History of France’s Most Notorious Drink” skildrar Nina Studer vinproducenternas kampanjer som fick politikerna att till slut förbjuda absint, detta trots att absint tidigare delats ut till de soldater som deltog i erövringen av franska kolonier i Afrika. Absint ansågs skydda mot malaria och andra tropiska sjukdomar. Det var genom bruket i kolonierna som drycken blev populär även i moderlandet – och alltså kom att uppfattas som ett hot mot vinproducenternas ställning.

Dessa började på olika sätt sprida information och propaganda om att den som drack absint riskerade att bli galen, få hallucinationer och bli mordiskt aggressiv samt förlora alla moraliska hämningar.

Vetenskapligt finns inga som helst belägg för några psykedeliska effekter av absint, men eftersom drycken har en alkoholhalt mellan 70 och 75 procent kan man väl uttrycka det som att ett stadigt intag lätt leder till mindre lämpliga beteenden.

Många franska politiker lät sig övertygas – i vissa fall mutas – av vinproducenternas propaganda och 1915 förbjöds alltså drycken. Den utlösande faktorn var att politikerna ville ha en stark och stabil hemmafront under kriget. Tanken på att stora grupper civila skulle utvecklas till viljelösa och helt amoraliska människor måste ha tett sig hotfull.

Först 2011 blev absint åter helt tillåtet i Frankrike.

Men franska politikers omsorg om den egna vinkulturen och produktionen är fortfarande ett tydligt inslag i alkoholpolitiken.

I början på detta år väckte det uppmärksamhet när president Macron förklarade att han inte tänkte delta i en kampanj för att göra januari till en ”vit” månad i Frankrike.

Han förklarade att han drack åtminstone två glas vin varje dag, och att en måltid utan ett glas vin är ”lite sorglig”.

Boris Benulic