Jag har varit en trogen följare av HBO:s zombie-serie The last of us. Jag har fortfarande svårt att acceptera att efter tv säsonger så är både Joel och Ellie döda.

Seriens budskap är att viljan till hämnd är ond och skadlig. Vi ska inse att Joel och Ellie ”had it coming”.

Men jag är övertygad om att miljoner och åter miljoner följare av serien liksom jag är ”Team Joel & Ellie” och hoppas att de på något sätt ska återuppstå i säsong tre och ta kål på Abby och hennes olidligt präktiga armé av crossfit-tränade hipsters i Seattle.

Den nutida zombie-filmen har alltmer kommit att kännetecknas av en vilja att värdegrundsuppfostra tittaren … men eftersom den då måste utgå från verkliga moraliska problem och åskådliggöra dem i ett postapokalyptiskt samhälle blir resultatet ofta att åskådaren – liksom jag – drar slutsatsen att det är bäst att skjuta först och fråga se´n.

Och det är väl kanske inte riktigt vad filmskaparna tänkt sig.

Zombies tar en allt större plats i populärkulturen, och därför ska vi inte förvåna oss över att när Rysslands förre president Medvedev i dagarna varnade för vad som kunde hända världen om Ryssland kände sig existentiellt hotat; med tanke på Rysslands kärnvapenkapacitet skulle jorden då omvandlades till den värld som skildras i zombie-serien The Walking dead.

Men vistas inte många människor redan i den världen … åtminstone på natten då de glider ner i och rör sig genom de omedvetna delarna av sin själ?

När jag och min son nyligen lämnade biografen efter att ha sett zombiefilmer 28 år senare var vi överens om att de var en av de fem sämsta filmer vi sett – den besatt den form av uselhet som får dig att känna skräck för att du aldrig ska lyckas förtränga den ur ditt minne … och det är inte riktigt den sorts skräck man vill känna efter att ha sett en zombiefilm.

Ibland när du förflyttar dig genom din hemstad kan du känna dig omgiven av totalt främmande människor. De går med öppen mun, stirrar tomt framför sig och ibland verkar de prata med sig själva. Eftersom de är helt omedvetna om något annat än sig själva går de då och då rätt in i någon annan person, och går sedan vidare utan att be om ursäkt. Frågan är om de ens är medvetna om sig själva.

De är liksom levande döda.

Detta är en av de två faktorer som gör att många gillar zombiefilmer – de känner igen sig … de anar vad som komma skall.

Den andra faktorn är att du och jag ständigt matas med varningar om att världen snart går under. Och då talar vi inte om skedmatning utan om tvångsmatning med stora volymer apokalypsgröt kokad av varningar för katastrofer som krig, kris, klimatkollaps.

Och världen i en zombiefilm kommer därför att ligga nära den känsla en normal människa har i västerlandet i dag.

Om gårdagens problem var en tilltagande känsla av alienation är dagens problem den tilltagande känslan av att vara omgiven av aliens, fientliga varelser – ibland till och med komna från främmande kulturer.

Skräckfilmen och skräckromanen fungerar bara, och blir bara konst, om skildringen är fast förankrad i vår vardag, om den rör vid det vi känner – men inte riktigt vågar formulera; och det är vår rädsla för – ja, till och med vår avsky och motvilja – mot människor vi möter. Upplevelsen av att de när som helst kan bli våra fiender och ett akut hot mot vår existens.

Till och med socialarbetare, lärare och journalister hyser dessa känslor, kanske till och med i högre grad än vi andra … och det beror på att de aldrig kan visa det minsta lilla av dessa känslor. Deras yrkesroll och sociala tillvaro förbjuder det.

Jag har länge haft en svaghet för zombiefilmer och serier som The Walking Dead och Fear the Walking dead… jag tycker de tillhandahåller en nästan socialrealistisk bild av mentaliteten och tillståndet i det moderna samhället … och det ska väl erkännas att jag på olika sätt är tilltalad av de lösningar som presenteras för dem som ännu inte är zombies; dra sig undan i skogen … bygga en palissad … bli självförsörjande.

28 år senare är den tredje filmen i en löst sammanhållen svit zombiefilmer. 28 dagar senare som kom 2002 förde oss in i en värld där medicinska experiment i Storbritannien med schimpanser skapade ett blixtsnabbt verkande virus tog som gjorde människor till hjärndöda mordiska galningar.

Det var en märkligt vacker film om att med alla möjliga medel vara beredd att värna det som gör en till människa.

Filmens kraft utgick från den fullt begripliga oron för pandemier (vad pågår egentligen i världens laboratorier) och den där vardagsparanoian som får oss att mistänka alla för att vara ute efter oss, eller något vi har (vilket de ju faktiskt också ibland är).

Fem år senare kom ”28 veckor senare”. Nu har zombieviruset nedkämpats i resten av världen, och verkar vara under kontroll i Storbritannien, som befinner sig i karantän kontrollerad av den amerikanska krigsmakten … men så en dag …

Och nu har vi alltså fått 28 år senare. Världen har gett upp hoppet om Storbritannien och landet är helt isolerat från resten av mänskligheten. Den som försöker ta sig över den Engelska kanalen dödas av patrullerande båtar. Här och där finns det små enklaver av människor i Storbritannien. Landet i stort är annars dominerat och förhärjat av zombies. Vi får i filmen möta en liten grupp människor som byggt sig en fristad på en liten befäst ö nära fastlandet.

Problemet med filmen är att den vill fostra åskådaren politiskt, varna för oss vad den anser vara farliga företeelser i samtiden. Det beror inte på att filmens skapare är en slags woke-liberalismens politiska kommissarier, de är mer läskpapper som omedvetet suger upp de ångestblöta föreställningarna i sitt ständigt ängsliga samhällsskikt … det innebär att det här blir en propagandafilm mot machomän och Brexit. Möjligtvis är budskapet att Brexit drevs fram av brittiska machomän som tyckte de som bebodde den europeiska kontinenten var för fjolliga.

Huvudperson är liten pojke vars macho-pappa visar sig vara opålitlig som familjefar – hur mycket han än lägger sig vinn om att lära sonen att döda zombies. Här upprepas ett tema från 28 veckor senare – även där ställdes vi inför en opålitlig far, en god men sjuk och svag mor samt barn som är de som försöker ställa allt till rätta.

Man kan möjligen se filmen som ett resultat av den samtidsanda som gjort Greta Thunberg till moraliskt föredöme.

28 år senare skildrar livet på den befästa ön som primitivt och alla lever under enkla förhållanden och jagar villebråd (samt dödar zombies) med pil och båge och lever i övrigt av vad de kan plocka, så och därefter skörda. De är förvisso avskilda från zombierna på det engelska fastlandet, men de är också helt avskurna från resten av Europa som återvänt till den högtiderna senmoderna civilisationen. Vi ska förstås tänka:

”Ack ja, det är så där britterna kommer att få det om de fortsätter att stå utanför EU.”

Men vad nog många av oss istället tänker är:

”Det där verkar ju vara ett riktigt trivsamt samhälle, där alla lever nära varandra, litar på varandra och vördar hårt arbete … ett samhälle för jägare, bönder och hantverkare. En slags utgångspunkt för ett framtida mer komplext samhällsbygge”.

Och när den lille pojken vänder sin far ryggen och på egen hand ger sig över till fastlandet för att hitta en bot för sin döende mor tänker vi:

”Men din korkade lilla snorhyvel, är du helt dum i huvudet?”

Ingendera är kanske den effekt som filmens skapare tänkt sig åstadkomma – och så blir det när välmenande liberalism ska försöka skildra vad den uppfattar som rätt och fel – den normale åskådaren kommer att omfamna det som filmskaparna anser vara fel.

Samma fenomen kännetecknade ”28 veckor senare”.

I slutet av filmen ger den amerikanske befälhavaren order om att hela London ska brandbombas; alla måste dö. Han gör det motvilligt, men känner sig tvingad att göra det eftersom han anser att det inte längre går att skilja zombies från människor i de panikslagna hopar som väller fram på gatorna. Säkrast att bomba alla.

Avsikten är förstås att våra tankar ska gå till de då pågående striderna i Irak, ”kriget mot terrorismen” och ”islamofobers” påstådda ovilja att skilja fredlige muslimer från militanta islamister.

Men givetvis förstår den normale åskådaren den order som den amerikanske befälhavaren ger – han har ju faktiskt inga alternativ. Det räcker med att en enda zombie tar sig ut ur karantänen för att hela världen åter ska vara hotad.

Inget av detta diskuteras av de svenska mediernas filmkritiker, och Svt:s filmkritiker Sofia Olsson är typisk när hon konstaterar:

”Som alla efter-katastrofen-filmer handlar den i grunden om civilisationens tunna fernissa, och om de val varje människa gör. Och mitt i inälvssmeten blir det faktiskt en ganska fin historia om en pojke och hans mamma. Det är dessutom roligt att se Jodie Conner som är så starkt sammanknippad med sin roll i Killing Eve, i en mycket lugnare tappning.

Ralph Fiennes gör en härligt mysig krumelur, och svenske Edvin Ryding då? Jo, han ger faktiskt allt för sin underhållande och roliga roll, så hatten av.”

Hon saknar varje referenspunkt till samhälle, kultur och historia, analysförmågan är ersatt av igenkänning typ: Åh, henne har jag sett i en annan roll, kul att se henne spela något lugnare.

Det gränsar ju till det helt debila.

Och att notera att ”Ralph Fiennes gör en härligt mysig krumelur” gör att jag undrar vad som rör sig i Sofias själ, och vad hon har i sina garderober. Fiennes spelar en läkare som ägnar sig åt att koka lik rena från kött, för att sedan kunna bygga ett tempel av benknotor och dödskallar.

Sofia Olsson visar samma oförmåga som sina kollegor att diskutera vad 28-filmerna handlar om – att de är ett försök att få åskådaren att frukta macho-män mer än de räds människor som kan påminna om zombies.

Möjligen kan det bero på att svenska kulturkritiker själva redan inträtt i ett zombie-liknande tillstånd.