I det här numret av QLN publicerar jag en text om den svenske Yale-professorn som märkligt nog blev året Lenin-pristagare. Som ni märkt, ibland blir det bara en längre text, ibland många korta, och ibland en salig blandning.
Jag hoppas ni uppskattar det varierade och oväntade.
Nästa QLN kommer på fredag 15 november: Då blir det ett antal dagboksutdrag och samt en text om hur man förr i tiden tvingades berusa sig genom att blanda alkohol och eter. Varför gjorde man det?
Påminnelse: Erbjudande
Du har väl inte missat att från 1 december blir QLN, som ett led i sin utveckling, ett nyhetsbrev för betalande prenumeranter. Sådan blir du genom att köpa en bok – då får du minst tre QLN per vecka i tre månader – och alltså också en nyutkommen bok.
Det första erbjudandet är Bränn alla båtar – en samling med Boris Benulic texter 2016-2024. Den hittar du här.
Titta&lyssna&läs
Alex Schulman förklarade nyss i DN att under Trumps förra regeringsperiod vaknade han varje morgon med mycket stor ångest. Nu vet Alex inte hur han ska överleva under de kommande fyra Trumpåren. Samtidigt jublar andra och förklarar att vi står inför en era av fred och frihet och välstånd på jorden när Trump väl installerats i Vita huset. I veckans avsnitt av Radio Bubbla gick vi däremot som vanligt vår egen väg i eftervalsanalysen.
Mys-leninism ska leda oss in i den stora ledan
I helgen var det dags för den årliga utdelningen av Lenin-priset i Varberg. Det är en ceremoni som alltid avsätter fördömande texter av uppskrämda skribenter, man kan nästan tro att Sovjetunionens Röda armé står beredd att rulla in i landet och sorteringen börja – den gallring som avgör vilka som ska skickas till Gulag.
Hjärnan bakom denna ceremoni – och tillika den som finansierar det hela – är Lasse Diding. Jag har länge beundrat hans hantverksmässiga skicklighet som entreprenör och hans företagsbygge … egenskaper han kombinerar med att sprida ett politiskt budskap. Man kan betrakta honom som Sveriges svar på Peter Thiel. Förvisso är Didings förmögenhet mindre än Thiels, men så är ju Sverige också ett mindre land än USA. De politiska skillnaderna mellan Thiel och Diding är avsevärda. Tror jag … det är inte alldeles givet i alla sammanhang.
Envetet har Diding lyckats bygga en struktur inom vänstern som inte är riktigt synlig för den som inte vet vad man ska studera, och var man ska titta … och nu har han dessutom sedan en tid listigt börjat manövrera för att neutralisera angreppen på att det delas ut ett pris som bär Lenins namn.
Förra året fick Karl-Ove Knausgård priset. Han fick det givetvis för att Diding uppskattar Kanusgårds författarskap – men säkerligen också för att Diding såg att det skulle bli mycket svårare för liberaler av alla schatteringar att angripa Lenin-priset.
Alla älskar Knausgård … möjligen mig undantagen. Moderata tanter på Östermalm läser Knausgård, liksom grönhåriga transpersoner på Södermalm.
Så de traditonella ledar- och kultursidestexterna om hur hemskt det är med ett pris i Lenins namn uteblev, istället blev det lite jämmer om hur den fine, gode och kloke Knausgård kunde ta emot priset. Försvaret av Lenin förflyttades bort från Didings och andras axlar till Knausgårds.
Elegant.
Inte mindre elegant var det att i år ge priset till Martin Hägglund.
Jo, jag vet. Du kan inte riktigt placera namnet.
Men han var stor i det offentliga samtalet för några år sedan. Då ägnade både New Yorker och Dagens Nyheter (och väldigt många andra publikationer) stort utrymme år Hägglunds idéer.
Varje år finns det en sådan person, en som dansar en sommar och som sedan försvinner. Hans eller hennes namn är på allas läppar, alla säger sig ha läst och påverkats. Nästa säsong är det dags för någon annan.
Men Diding har sett användbarheten i att agera som Jesus då denne återupplivade Lazarus. Jesus dök upp vid Lazarus grav när denne varit död i fyra dagar, Diding väntade fyra år med att återuppliva Hägglund.
Det förvånar mig något att den gamle maoisten Diding inte skyr den uppenbara talmystiken som visar sig i att siffran ”4″ två gånger dyker upp på detta sätt. Kinesisk kultur är präglad av tetrafobi och man gör ofta sitt yttersta för att slippa använda siffran ”4” … om den inte används i sammanhang för att markera att något är ondskefullt … som ”de fyras gäng”.
Men möjligtvis har Diding istället låtit sig styras av kabbalistiska överväganden, där har siffran fyra en annan ställning, och 2024 blev därför året för Didings återupplivningsförsök av Hägglund.
Och jag tror att det försöket faktiskt innebär att Lenin-priset till slut blir allmänt accepterat, samt att Hägglund återfår livet i det offentliga samtalet … men Lenin dör.
Möjligen är det meningen.
Lenin förvandlas till att bara vara en kul figur iförd keps, en som levde för länge sedan och egentligen bara ville alla väl (för den som undrar, jag vill inte alla väl … och oavsett var man står politiskt är Lenin utmärkt, för att inte säga nödvändig, läsning för den som verkligen vill förändra världen. Collected Works i 40 band innehåller verk som är en manual för den som vill bygga fungerande politiska rörelser, och erövra politisk makt. Det finns en mycket underlig motvilja mot texter av Lenin hos hans nutida politiska motståndare. Varför?… kan man undra. Att man studerar Machiavelli innebär ju inte med nödvändighet att man vill återupprätta en stadsrepublik styrd av en aristokrati … vilket förvisso ska erkännas är en för mig lite lockande tanke).
Men få kommer förstås att verkligen läsa Lenin – även om nu Lenin-priset är på väg att glida in i den hamn där andra svenska kulturpris ligger och guppar, och därmed får samma status som harmlösa utmärkelser som Polar-priset, Guldbaggen, Kristallen och SvD:s Bragdmedalj.
Men hur skulle då Hägglund kunna bidra till att göra Lenin-priset rumsrent?
För att förstå det kan man till exempel studera den extremt positiva recensionen i Dagens Nyheter av Hägglunds hyllade bok ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (2020). Sverker Sörlin skriver:
”Sagt i en annan tid, till exempel 1980-talet, skulle detta ha mottagits som överspända banaliteter av en akademisk nörd. Men i en tid när lögnen och orättvisorna utbreder sig och de evangelikala fanatikerna korrumperar religionens kärleksbudskap från sina regeringsstolar i Brasilien, USA, Australien, Polen – då går det plötsligt att säga också oväntade saker med trovärdighet.”
Alltså … nu är samtiden så korkad att Hägglunds tankar finner en publik, och han kan framstå som djupsinnig … men under 1980-talet skulle man ha skrattat åt Hägglunds tolkningar av Weber och Adorno.
Det Sörlin säger, utan att förstå det, är att det inte är så att Hägglund är en stor tänkare, det är att det offentliga samtalet var klokare, mer djupsinnigt, för 40 år sedan. Vad jag kan minnas gäller det Sörlin också, själv verkar han dock inte minnas det.
Den grundläggande tes som Hägglund driver är att kristen tro, med dess uppfattning om evigt liv, inte får oss att värdesätta det ändliga biologiska liv vi lever, och hindrar oss från att leva det till fullo.
Hägglund kolporterar bilden av kristna som personer som på något sätt valt kristendomen för att den gör livet lättare, typ: Gud som krycka när man stapplar fram i tillvaron.
Visst finns det sådana kristna – men jag själv, och många kristna jag känner tyngs ständigt av vår tro – i den meningen att vi tolkar vår tro som att den innebär ett ansvar för att leva ett fullvärdigt liv och inte förslösa vår tid. Det blir mer Gud som stressfaktor.
Det är en minst sagt lite poänglös skiljelinje Hägglund målar upp mellan sin hopsnickrade sekulära och kristen tro.
Varför man behöver ”tro” på något framgår inte riktigt – för det finns uppenbarligen mängder av människor som lever goda liv utan någon form av religiös tro, och den som nödvändigtvis känner behovet av en sekulär tro som tillhandahåller moral, etik, levnadsregler och något att ty sig till har ju en ocean av alternativ att välja mellan.
Om inte annat kan man väl tro på Hammarby eller något annat fotbollslag, och forma sitt liv efter detta?
Men Hägglund säger uttryckligen att den som har en sekulär tro förstår att de egna handlingarna betyder något … då i motsats till den som är kristen, som tydligen inte lägger någon större vikt vid sina handlingar, eller i alla fall inte förstår vilken betydelse de har.
Hur ser då Hägglunds ”sekulära tro” ut?
Den materiella grundvalen i det samhälle som ska upprättas med denna sekulära tro innebär att ”folket ska äga produktionsmedlen”. Vilka som ingår i folket, och vem som svarar för definitioner och klassificering av ”folket” får vi aldrig veta. Vi får heller inte veta hur det där folket ska utöva sin ägarroll – men det bekymrade inte hyllningskören 2020, och inte Leninprisjuryn 2024 (vilket är märkligt … Lasse Diding vet ju faktiskt hur man driver och styr företag).
Vi får inte heller veta om hur det är med staten i det framtida lyckorike som upprättats på grundval av den hägglundska sekulära tron. Är staten mindre eller större? Hur är den uppbyggd?
Vad vi däremot får veta är att vi alla kommer att få mycket, mycket mera fritid … för det är först då vi kan förverkliga oss … när vi får mycket fritid.
Själv har jag förverkligat mig, och utvecklats, genom hårt arbete för att försörja mig, och jag har formats genom att vara förälder … och en massa annat slit. Visst har jag också ägnat mig åt fritidsaktiviteter av det slag Hägglund anbefaller – men utan ett stort och ständigt mått av tvunget arbete skulle jag vara, och ha varit, en sämre och olyckligare människa
Man kan sammanfatta Hägglunds vision på följande sätt:
Den sekulära tron uppenbarar för oss att vår tid är värdefull. Den andliga friheten är insikten och viljan att använda den tiden på ett förnuftigt sätt. Demokratisk socialism är det politiska system som ger oss möjligheten till detta.
Vi står inför en vision som Magdalena Andersson utan vidare kan göra till sin.
För den betyder ingenting. Allt är odefinierat och framgrubblat av en litteraturprofessor på Yale som inte vet hur vare sig människor eller ekonomier fungerar.
Hägglund och de som prisar honom ska kanske ligga lite lågt med att häckla kristna – för de är ofta praktiskt inriktade människor som åstadkommer saker.
Hägglund är en drömmare – som vill att någon (oklart vem) ska ordna vår tillvaro (oklart hur) på ett sådant sätt att vi får göra vad vi vill.
Hägglund har påstått att han läser Hegel dagligen … märkligt att han kan göra det utan att förstå hur det är motsättningar som driver utvecklingen – förhoppningsvis – framåt, och motstånd som gör en stark.
Hägglund predikar evangelium för redan frälsta, för dem som tror på ens rätt att bli omhändertagen utan någon som helst egen prestation. Det är en tro och ett evangelium som förutsätter att man är ateist, men inte är så begåvad att man kan välja en ideologi eller politisk riktning bland alla dem som redan finns, och om så behövs utveckla den.
I stället ska man sträva efter att få vandra in i det kommunistiska kuddrum Hägglund vagt skisserar (jag har hört predikanter vara mycket mer exakta i sin beskrivning av paradiset).
Hägglund vill att vi ständigt ska betänka att vi är dödliga.
Frågan är då varför han vill placera oss alla i ett framtida samhälle som verkar dödligt tråkigt.
Boris Benulic
Nyhetsbrevet
Välkommen till nyhetsbrevet – nyhetsbrevet QLN har växt till ett bibliotek, eller arkiv, av respektabel storlek redan efter endast drygt ett år.
Följ med oss på resan in i framtiden!
-
Hellre utan körkort i Odessa än med röstkort i Sverige
I detta nummer av QLN försöker jag förstå varför alla förväntas kunna delta i ett allmänt val. I nästa nummer: Hur ser nya QLN ut, och varför är det bra…
-
Makt & påverkan
Dags för en ny bok från Cultura Ætatis. Anders Amnéus har skrivit en bok, utifrån både forskning och sin egen långa yrkesbana inom marknadskommunikation, om hur attityd och påverkan fungerar.Efter…
-
Igenslammad analys av islam
I detta nummer av QLN blir det kortare texter om störtandet av Assad – och vad det betyder för Sverige.Och så lite julklappsrekommendationer. Glöm inte! Lucia! 13 december är det…
-
Kallbrand gör dig frisk!
I detta nummer av QLN ägnas åt teorin om att du bör upplåta ditt hem till flyktingar. Den uppfattningen är granne med tron på att gängen i Rinkeby är vår tids…
-
Befriar Black Friday de svarta?
I detta nummer av QLN skulle långläsningen ha handlat om apokalypsen, eller snarare apokalypserna.Men det kändes mer rätt att redogöra för min medvetandeström under en timme i Mall of Scandinavia….
-
Är du mer ofri än antikens hantverkarslavar?
I detta nummer av QLN berättar jag mer om bakgrunden till den kommande förändringen av QLN. Det blir dessutom tips om vad du kan lyssna eller titta på … eller…
-
Följ med mig in i myternas värld
I det här numret av QLN språkar jag lite om böcker som betytt mycket för mig (du kanske blir förvånad), och så underlättar jag ditt julfirande.Nästa QLN kommer onsdag 27…
-
Det räcker med sex års grundskola
Det här numret av QLN innehåller en medvetet kort artikel om hur man löser den svenska skolans problem. Klart artikeln är kort. Frågan är enkel. Det är dags att sluta…
-
Domedagen närmar sig … då vill hon bli piskad
Det här numret av QLN präglas av dagsboksnoteringar. Dominerar där gör en text om en svensk kvinnlig filosofiprofessor som försöker finna sig själv och förstå världen – med hjälp av…
Leave a Reply