Varje gång jag ser Edward Blom framträda vänder jag efter ungefär tre minuter bort blicken. Ungefär som när jag försöker se en space-splatterfilm. Kalla mig överkänslig eftersom jag inte kan se sådana … men blotta tanken på att se märkliga utomjordiska varelsers kött, inälvor, och blod långsamt rinna ut på marken känns motbjudande. Det är ju inte som att ta hand om en skjuten älg, vilket är naturligt.

Den där space-splatter-känslan uppenbarar sig alltid när jag ser Edward. Oron för att han om han tar av sig kavaj och väst kommer hans uppenbarelse liksom att rinna ut på golvet, och i den processen spricka. Oron förstärks av hans darrande röst som dillar, och svängningarna i rummet som uppstår när hans hydda dallrar vid minsta rörelse.

Att Edward Blom en gång i tiden fick en plats i offentligheten var tämligen obegripligt. Vi fick möta en person vars ständigt framgnydda mantra var: ”unna dig”, ”njut”.

Han framställdes i medierna som en person präglad av livsglädje, men allt jag kunde se var en person märkt av dödsdrift som ville äta och dricka sig till en förtida hädangång.

Människor gör numera allt för att få uppmärksamhet för att kompensera sig för något inbillat barndomstrauma; Edwards sätt blev att försöka få en kroppshydda lika marmorerad av fett som en wagyubiff av femte graden, och en lever vars omfång skulle kunna noteras av Guiness Book of world Records.

Men varför bekymra sig över Edward Bloms existens – måste man inte acceptera de mest märkliga figurer i offentligheten?

Absolut.

Men i Edwards fall har det för mig tillstött ett problem, sedan ett tag lanseras han som en guru –inte bara för dem som vill dö av fetthjärta – han ges nu också utrymme för att framföra sina idéer om politik och samhälle … både när det gäller världen och Sverige.

Svenska Dagbladet har gjort honom skribent på sin ledarsida, och i hans försök till kolumner slår det kvidande, hysteriska dallrandet i hans röst igenom i texten. 

Och det är förstås därför SvD anlitat Edward. Det är en tidning som sedan länge försökt få läsarna att gripa av masshysteri, och därför kolporterat idéer om att jordens undergång snart är nära därför att klimatet kollapsar, kriget kommer, nazisterna kommer (och mördar alla flyktingarna) och de få som överlever kommer att dö i någon dödlig epidemi spridd av mördarmyggor.

Att Edward rekryterades till SvD berodde på att han börjat uttala sig i politiska frågor på X. De inläggen ger dig känslan av ett litet barn som fruktar att farliga monster gömmer sig under sängen (fast när Edward var barn fruktade han väl mest att monstren fanns kylskåpet).

Edward har aldrig förklarat varför och hur Trump, nazister, klimatförändringar och Ryssland skulle utgöra reella hot mot Sverige, men han har uppenbarligen insett sin användbarhet … om han använder sin position som frossarnas frälsare kanske han också kan bli de panikslagnas profet.

Han levererar aldrig en analys eller fakta … bara känslor och fruktan.

Och se det lyckades … han blev ledarsidesskribent i SvD.

Men Edward är inte bara rädd för allt som pågår här i världen, och som övergår hans förstånd – nästan lika mycket fasar han för varje försök att sprida information om att allt man kan stoppa i sig inte är nyttigt i långa loppet. I Edwards värld verkar allt som kan förtäras och drickas också vara nödvändigt att förtära.

Därför har hans falsettröst spruckit så fort han försvarat vikten att att ständigt kunna frossa utan inskränkningar och regleringar.

I hans senaste alster på SvD:s ledarsida flyter de två hysteriska anfallen ihop till ett enda:

”Personligen finner jag det mer naturligt att man, om man inte äger något hopp om en uthärdlig framtid, gör som under romarrikets sista år eller mellankrigstidens Berlin, kastar sig in i otyglad hedonism: leva som om det inte finns någon morgondag, eftersom det inte finns någon.”

”När världsordningen ser ut att falla samman är det förnuftigt att sluta bry sig om inkomster och att nyttja det man lagt på hög: resa, ungås, äta och dricka gott. Och inte bry sig ett dyft om hälsobyggandet”.

När vi läser detta inser vi varför SvD ger så stor plats åt Edwards hysteriska anfall … SvD understödjer dagligen den svenska överhetens utplundring av det arbetande folket. Det nationella oberoendet säljs ut samtidigt som hundratals miljarder går till bidrag till arbetsovilliga i Tredje världen och Sverige … och till korrupta regimer utomlands. Allt i namn av att Sverige måste avvärja de katastrofer som hotar hela världen.

Samtidigt säljs statens tillgångar ut genom vänskapskorruption eller till klankriminella.

Och för att dämpa protesterna mot utplundringen som sker i katastrofavvärjandets namn släpper man fram röster som ropar att katastroferna oundvikliga … och Edward är med sin gnyende, gnälliga, gråtsprängda stämma en av förkunnarna av detta budskap.

Givetvis är det istället så att om katastrofer hotar så måste man disciplinera sig, och arbeta hårt för att undergången ska kunna avvärjas. Då krävs det rådiga män och kvinnor som på alla områden kan försvara det som föregående generationer byggt upp … men en sådan tanke föresvävar aldrig Edward, han vill att vi super och frossar bort det vi en gång fått ärva.

Men … trots allt finns det i Edwards nisch i offentligheten en motpol som utgörs av Ernst Kirchsteiger.

Normala sunda människor ägnar möjligen ibland ett flyktigt intresse åt Edward av samma skäl som gjorde att folk förr i tiden löste en biljett för att se skäggiga damen eller gummimannen.

Men är de i verklig mening intresserade av mat, odling och inredning då ser de ett program med Ernst – han är en måltidens och gemenskapens McGyver; en man som med enkla medel skapar trevnad och gemyt i sin omgivning och bland de vänner han bjuder in till en måltid i avslutningen av varje program.

Så vad väljer du att vara? En Edward eller en Ernst? Om du är man bör du betänka att mycket få kvinnor kan tänka sig en Edward … inte ens som tillfällig gäst. Det är nog bara på SvD han får sitta med vid bordet, eller när Timbro serverar survin på ett seminarium och lajvar frihetsvänner.