Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 28 mars 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Hans mormors farmor Johanne Pedersdatter brändes 1622 som häxa i norska Stavanger. Och om Carl von Linné i dag återvände till jordelivet och det Sverige där vi firar minnet av att det är 300 år sedan han föddes, så fruktar jag att Linné också skulle behandlas tämligen omilt — som en avvikande person man måste frukta.
Linné arbetade ständigt. Befann han sig inte på resa och kröp omkring och antecknade hur humlan flög eller källvattnet smakade, så satt han vid skrivbordet och systematiserade resultatet av sina efterforskningar.
I böcker och brev noterar han ofta sina problem med hälsan; Linné led svårt av tandvärk, migrän, depression och en hemsk gikt som tidvis gjorde honom handikappad och rörelsehindrad. Men han lät sig aldrig stoppas: det var arbetet som gjorde livet värt att leva — och det var arbetet som gjorde smärtorna uthärdliga.
Hans lärjungar formades av sin mästare: Daniel Solander som deltog i James Cooks världsomsegling med skeppet hmb Endeavour, Pehr Kalm som gav stora bidrag i utforskandet av Rysslands och Nordamerikas växt- och djurliv,
Peter Forsskål som kämpade för borgerliga fri- och rättigheter och som dog under en expedition i Jemen, Pehr Osbeck som utforskade Kina och Carl Peter Thunberg som kartlade naturen på bland annat Java och i Japan.

Alla var de män som vågade livet och hälsan för att få veta mer. Men det är ont om Linnélärjungar i Sverige i dag. För det viktiga i Sverige i dag är att du ska lära dig att inte stressa. Koppla av! Slow food-rörelsen växer sig allt starkare.
Jag har aldrig riktigt förstått vad den går ut på. Visst, rätt mycket mat blir godare om den puttrar länge — men om jag sätter oxkinden att bräsera i rödvin på extremt låg värme i åtta timmar (tillsammans med några små lökar) — behöver jag bromsa in alla mina andra aktiviteter för det? Jag får ibland en känsla av att rörelsens förespråkare tror att vi blir visare om vi står och stirrar ned i den gryta där kvällsvarden tillagas.
Slow food-rörelsen har inspirerat till Slow cities. Om du bor i en riktigt sömnig stad där ingenting händer och alla rör sig som om de vadade i tapetklister — då kan du ansöka om att få din stad utnämnd till Slow city.
Vad som är bra med det förstår jag inte riktigt — förväntar man sig en turistinvasion av mänskliga sengångare som ska bringa välstånd till orten?
Om vi ska fira Carl von Linné i år, så behöver vi inte fler som sjunger långsamhetens lov. Vi behöver fler som hyllar hårt arbete, intensitet, tempo och snabbhet.

+ Barn. Linné hade sju stycken — barn gör dig klokare och lär dig organisera livet.
– Nationella prov i årskurs tre är bra — men att inte göra undantag för Waldorfskolor är dumt.

Boris Benulic

Kommentar: Det viktiga med den här kolumnen är väl egentligen att den påminner oss om några av Sveriges många och stora bidrag till utvecklingen av västerlandets samlade vetande. Och det behöver vi påminnas om i en tid då allt fler tror att Sverige var barbariskt ända fram till dess att vi fick en pizzeria och ett kebabhak i varje gathörn.