Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 29 mars 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Svenska direktörer gillar inte regleringar i arbetslivet. De låter laserpennans röda prick dansa över världskartan och manar fram bilden av 1,2 miljarder kineser och 800 miljoner indier som arbetar 16-timmarspass sex dagar i veckan.
De nöjer sig med okokta hirskorn som föda, som de njutningsfullt suger på medan de programmerar komplexa datasystem, sitter i callcenters eller bygger fraktfartyg.
Vi är dömda om vi inte accepterar att försämra våra egna villkor, säger direktörerna: det räcker inte med längre arbetsdagar; vi ska ha ett längre arbetsliv och tvingas arbeta till dess krematorieluckorna öppnas och 800° väntar. Och så ska det bli lättare att avskeda folk, förstås. Då kanske vi kan hävda oss på marknaden, säger direktörerna. De betonar ordet kanske, som om de också funderade på om inte barnarbete är en bra idé.
Samtidigt kräver en del av dessa direktörer att staten ska styra marknaden för att just deras bransch ska skyddas; de elkraftsintensiva exportföretagen vill att staten reglerar kraftmarknaden, så att deras elpris blir lågt.
Tänk dig följande. Du har en källarrensning och hittar en kaffe kvarn. Vad ska jag med den till, tänker du, och säljer den på loppis. Sex år senare fyrdubblas priset på malt kaffe, och det finns inga kaffekvarnar att köpa. Men du behöver kaffe för att kunna orka jobba sent. Försök framföra tanken att just ditt bryggkaffe ska subventioneras — alla kommer att säga: Skyll dig själv som sålde kaffekvarnen — vi tänker inte betala dina misstag. De stora svenska papperstillverkarna sålde av sina vattenkraftverk för några år sedan — de tyckte inte att de behövde dem. Men ”bytt är bytt och kommer aldrig igen” är en enkel tumregel som även borde gälla i näringslivet. Varje gång jag kollar in de här direktörerna får jag samma känsla som när jag ser en föreställning av ”Det susar i säven”. Man retar sig på herr Padda, hans uppblåsthet och obehagliga kombination av självömkan och dryghet — men samtidigt inser man att, visst, vi måste samarbeta med herr Padda — vesslorna är ju på väg hitåt. Och vi är alla beroende av att det går bra för herr Paddas företag.
Problemet med elmarknaden är inte att den är avreglerad — problemet är att den inte är tillräckligt avreglerad. Vi har tre stora företag som kontrollerar produktion, distribution och försäljning av el. Marknaden är alltså något mer avreglerad än de ukrainska sovchoserna3 för rödbetsodling under Leonid Brezjnevs tid. Tänk om Volvo och Saab kontrollerade all produktion av bilkomponenter, om de ägde alla vägar, all räls, samt kontrollerade in- och utförsel av bilar i landet. Tror ni inte en Volvo skulle kosta sisådär en 2,5 miljoner kronor då? Öka alltså konkurrensen på elmarknaden. Sälj ut en del av Vattenfalls produktionsanläggningar — till exempel till svenska bolag som behöver kraft. Sätt av en del av kraftverken i ett bolag som börsnoteras.
Kraft&Kultur, som jag var med och startade för fem år sedan, har i dag blivit Sveriges sjätte största elhandelsbolag, så jag tror att jag visat att jag vet hur marknaden fungerar.
Och givetvis är jag part i målet. Men jag gillar inte att hela tiden behöva slåss med en hand uppbunden på ryggen. Det behövs en antitrustlagstiftning som håller efter de bolag som gör att vi inte har tillräckligt med konkurrens. Avreglering är nämligen inte problemet, utan lösningen — även när det gäller elpriser.
Boris Benulic
Kommentar: Den som vill se en i verklig mening fri marknad i Sverige i dag har en huvudfiende — och det är de stora koncernerna och deras intresseorganisationer som ser till att staten skyddar dem mot marknaden och håller efter småföretagare som utgör ett hot mot centralisering och massproduktion. Småföretagarna dignar under regleringar, skatter, kontroller och förordningar — ofta har de stora företagen och monopolen varit pådrivande — sådant begränsar ju mindre företags möjlighet att konkurrera.
Men de stora företagen gör däremot hur de vill … och har någon invändningar så har de råd med de bästa advokaterna.
En kaféägare eller innehavare av en bilverkstad får facket och myndigheterna efter sig om de inte skriver kollektivavtal, eller om de avviker från någon helt rubbad och onödig reglering. De kan inte fritt avskeda en person … de stora företagen däremot kan göra sig av med några hundra eller tusen åt gången utan att vare sig fackets eller statens byråkrater avbryter någon av sin många och långa fikaraster.
Leave a Reply