Att kakaopriset stiger tär inte bara på hushållskassan … det kan också påverka Europas framtid.

Nu kostar ett ton kakaobönor cirka 10 000 USD per ton, för ett halvår sedan var priset ungefär 6000 USD och för två år sedan 3000 USD.

Men påverkar verkligen kakaobönor historien?

Mathistoriern Tom Nealon har i en essä behandlat kakaons påverkan på samhälle och stat i olika länder.

Nealon noterar att i imperiebyggande stater som Spanien och Frankrike var kakaon ett njutningsmedel som var förbehållet överklassen – i England däremot var den en dryck som även vanligt folk kunde få sig till livs.

Detta menar Nealon skapar en annan slags mentalitet hos det engelska folket – i alla samhällsskikt upplever man att man får vara med och njuta av koloniernas rikedomar – som kakao.

I Spanien och Frankrike finns inte den upplevelsen och känslan. Kolonierna är något man kan ha och mista, platser ditt bara konkvistadorer och äventyrare beger sig.

Därför blir de spanska och franska imperierna (för att inte tala om det portugisiska) mer bräckliga – medan det engelska visar sig ha en vida större hållfasthet.

En intressant tankefigur – att kosthållet bestämmer ett imperiums styrka – men då tror jag inte det räcker med att studera kakaodrickandets utbredning.

En sak som skiljde den brittiska krigsmakten från de spanska och franska är tilldelningen av alkoholhaltiga drycker till manskapet i fält och i de koloniala posteringarna.

Fransmännen och spanjorer fick vinransoner – i den brittiska krigsmakten fick man på alla nivåer tilldelningar av rom, brandy och gin – skillnader fanns dock i kvantitet och kvalitet.

Jag har en viss aning om att arméer strider sämre med surt vin i magen och –. dessutom ingen varm choklad innan man rullar in sig i sovfilten. Den engelska flottans slagkraft var antagligen baserad på att man blandade rom med varm choklad.

Sverige har länge varit ett O’Boy-land, och så har vi förstås Puckon. Förvisso finns där en chokladsmak … men riktig choklad är det inte, och jag har svårt att föreställa mig att de dryckerna kan ingjuta rät sorts anda i svenska soldater.

Men det kanske inte behövs … Sverige inledde sin stormaktstid under år då kakaon ännu inte var vanlig ens som inslag i den svenska adelns middagar, den verkar inte ha nått våra breddgrader förrän 1690, fem år efter kaffebönans ankomst.

Och det skulle dröja innan choklad och kakao i Sverige betraktades som ett eftertraktat njutningsmedel. Carl von Linné prisade förvisso choklad, men mest för vad han ansåg vara dess hälsobringande effekter eftersom den ansågs bota hemorrojder och hypokondri.

När de spanska erövrarna för första gången mötte choklad förundrades de över att de aztekiska männen inte tillät kvinnor att äta choklad – dess positiva effekter ansågs vara något som borde förbehållas män. Det är lite oklart om männen var småsnåla, och inte ville dela med sig eller om de fruktade att kvinnorna på något sätt skulle bli alltför svårhanterliga … kanske alltför sexuellt krävande?

Att markis de Sade, Casanova och madame Pompadour använde choklad för att förföra och höja sin egen – och andras – sexuella energi kan ge en ledtråd till att just det är svaret; de imperiebyggande aztekerna ansåg sig inte ha tid med konstant pilska fruntimmer. Frågan är dock hur männen hanterade  sina lustar … som måste varit påtagliga eftersom de skaffat sig monopol på chokladmumsandet. Det är möjligt att det var den katolska kyrkan som bröt det manliga monopolet i och med koloniseringen av den nya världen på andra sidan havet.

Inledningsvis var prästerna tveksamma. Choklad var ju en del av indianernas hedniska religiösa riter, och var därmed också förbunden med människooffer. På vissa mayaristningar kan man se offren avbildade så att de påminner om … kakaobönor.

Men eftersom vin ännu inte var introducerat i den nya världen behövdes ju ett substitut vid nattvarden för de indianer som prästerna lyckats omvända.

Det fick bli choklad.

Därmed kunde man anta att choklad hade accepterats av de kristna religiösa auktoriteterna. Men den katolska kyrkan hade en viss förmåga att krångla till saker och ting.

Hur skulle man göra under fastan. Då fick man inte inta fast föda. Alltså borde choklad i flytande form vara tillåtet. Å andra sidan tillreddes vid den tiden choklad med ägg och mjölk, vilket ju var animaliska produkter – och därmed blev chokladen tveksam.

Dessutom skulle fastan var en asketisk period; kunde man då verkligen unna sig en relativt dyr produkt från kolonierna?

Bibelsprängda diskussioner pågick i Europa i två århundraden. Traktater författades för och mot kakaobönan. Min favorittext är skriven av Tomбs Hurtado som 1645 författade Chocolate y tabaco; ayuno eclesiбstico y natural; en kampskrift där det hävdades att choklad och tobak var självklara inslag i fastan. Lite intressant blir det på grund av att Hurtado var medlem av en liten orden, som förutom att dess medlemmar liksom andra ordnars medlemmar svurit att vara leva i celibat, fattigdom och lydnad dessutom också avgav ett löfte om att aldrig acceptera någon form av position i kyrkan. De skulle ödmjukt tjäna jordens mest fördömda och svaga.

Jag känner en viss sympati för dem eftersom de insåg att någonstans måste gränsen dras – allt kan man inte försaka – alltså stred de för rätten att dra ett bloss medan de drack choklad.

1664 konfirmerade kyrkan officiellt Hurtados idéer, men det berodde inte så mycket på hans argument utan på jesuiternas lobbyverksamhet – de hade skaffat sig kontroll över en stor del av kakaohandeln i kolonierna och ju mer choklad människor konsumerade desto mer fylldes deras klosters skattkistor. Men det skulle ta ytterligare ett sekel innan en påve godkände att choklad fick konsumeras av munkor och nunnor … orsaken antas ha varit att de skulle bli alltför benägna att bryta celibatet efter en kopp choklad eller två.

Men om vi ser till de långa linjerna i historien, och till det som sker från 1800-talet och framåt så blir de kristna trätorna tämligen ointressanta. Det viktiga är att vi ser hur choklad och kakao i det nuvarande senmoderna samhället förvandlas. Från att ha varit föda för frontsoldater och krigare blir kakaon något förfinat; en produkt som huvudsakligen serveras i form av intrikata, mycket små, bakverk – eller så ser vi kakaon i form av chokladkakor som konsumeras av tröstätande kvinnor och män.

Kanske är det dags att återerövra chokladen – i alla dess former?

Boris Benulic