Det första jag gör när jag kommer in i en katolsk helgedom för första gången är att vanka i väg till biktbåsen. Det är inte så att jag ständigt bär omkring på ett ok av synder som tynger mig, jag går in i biktbåsen för att känna hur det luktar – det säger mig alltid väldigt mycket om den stad där kyrkan eller katedralen är uppförd.
I Trogirs katedral luktar det andra klassens loppmarknad i biktbåsen. Det är instängt och kvavt och dammlagret ger dig inte känslan av att det utgjutits många ångerfulla tårar av dem som suttit där på bänkarna; frågan är om det ens suttit speciellt många där de senaste fem årtiondena. Trogirs katedral må vara stor, men de aktivt troendes skara är uppenbarligen liten.

Den vanliga historieskrivningen om manikeiska rörelser – och bogomilismen – i Bosnien och Dalmatien drar linjerna tillbaka till den parthiske religionsstiftaren Mani som på 200-talet e. Kr grundar en religion som presenterar den gode och onde guden som två jämbördiga motståndare i kampen om vem som ska behärska världen. Det goda kan bara segra genom att människor frigör sig från köttets lockelser … och slutar äta och idka samlag, eller åtminstone drastiskt begränsar de aktiviteterna. Världslig njutning är Satans påfund.

Eftersom den här typen av rörelser uppstår om och om igen genom historien efter Mani (som halshöggs år 276 på order av den zoroastriske översteprästen i perserriket) är det i sig inte en alltför konstig tanke att katharer, bogomiler, euchiter, priscillianer, patarener, och förstås paulicianer var påverkade manikeismen som på kort tid hade blivit en världsreligion innan kyrkans förföljelser utplånade den och drev de aktiva utövarna under jord.

Men samtidigt konstaterar märkligt många historiker ofta att mycket lite är känt om hur dessa religiösa riktningar utövade sin tro – det verkar som om beskrivningarna ofta utgår från hur den katolska eller östromerska kyrkan beskrev dessa rörelser – som sågs som ett hot mot de etablerade kyrkornas världsliga ställning, och deras makt och rikedomar.

Vad som oftast saknas i dessa historikers framställning av dessa rörelsers historia är de folkliga föreställningarna, alltså folktron som föregick religioner som kristendom, islam, judendom och manikeism. Det är som om religioners uppkomst och splittring i stridande delar bara är resultatet av tankemöda som urartar i teologiska trätor om hur en given text ska tolkas, eller rentav om vilken text som är den som ska tolkas.

De trosuppfattningar som vi i den kristna världen betecknar som hedniska dör inte ut i och med kristnandet, och i dessa hedniska uppfattningar finner vi i östra Europa en tydlig dualism. Tillvaron kännetecknas av en strid mellan en god Gud, ofta betecknad som den vite guden, “Belobog”, och en ond gud “Chernobog”, den svarte guden.

När jag sittande på ett strandkafé i Medena begrundar denna uppenbara urslaviska dualistiska tro finner jag den som en rimligare förklaring till att det fanns bogomiler i Dalmatien än att det skulle kommit manikéer farande med båtar från Italien till hamnen i Trogir. Tron på en vit gud och en svart gud fanns långt, lång innan Mani satt och plitade ihop sina synteser av kristendom, buddism, zoroastrism och judendom.

Medena är ett utmärkt exempel på hur den sydslaviska dualistiska folktron också skilde sig från rörelser som manikeismen. Ingen på Balkan eller Dalmatien trodde – eller tror – att ett avståndstagande från kött, sex, och sprit var – eller är – metoden att för att besegra den svarte, onde guden. Tvärtom utgick man från att den onda gudomen ville förneka människor dessa glädjeämnen, även om han ibland använde dem för att locka människor på avvägar.
De mer asketiska varianterna av dualism som kom från mellanöstern slog aldrig riktigt an bland slaver (visst förekom det sådana sekter men med ett undantag – bogomilerna – blev de aldrig riktigt stora rörelser.

Den strand jag sitter på i Medena är alltså ett exempel på den slaviska dualismen. Det är en badort utanför Trogir, där Tito lät uppföra ett antal högklassiga hotell, och en lång konstgjord strand – allt för att locka penningstinna turister. Men här fanns också plats för jugoslaver, för Tito fanns det ingen poäng med socialism om den inte också innebar att vanligt folk fick tillgång till livets goda. Visst fanns det en svart gud, och han hade två boningar; Kreml i Moskva och Vita huset i Washington.

Människors själar kunde bara vinnas för den vita guden om individerna upplevde att de hade ett visst mått av frihet och välstånd. Nu blev det si och så med den saken med tiden i Titos Jugoslavien – men det avhandlar vi senare.

Jag märker jag hur jag i mina funderingar under tiden i Trogir alltmer kommer att känna en djup förståelse för denna ursprungliga slaviska dualism; den gör allt harvande om teodicéproblemet onödigt. Det problemet handlar ju om frågan om hur en god och allsmäktig Gud kan finnas samtidigt som det finns ondska och lidande i världen. Varför tillåter Gud att människor dör av svält, katastrofer, krig och sjukdomar?

De kristna teologernas utläggningar är långa, krångliga och även för mig som troende har de varit som ett skavsår som aldrig riktigt vill läka. Man vandrar vidare, men det gör ont i fötterna.
Dualismen löser det hela – och den gode guden finns kvar i ekvationen, han är fortsatt god, men inte allsmäktig, utan har en synnerligen resursstark motståndare i den onde guden.

Denna idé frigör i verklig mening människan – för det godas seger blir faktiskt beroende av hur varje individ agerar i sitt liv och i sin vardag.
Det dualistiska synsättet var inte ovanligt bland de tidiga kristna – det rörde sig inte från början om kätterska och fördömda rörelser utanför kyrkan. Det fanns i begynnelsen många olika gnostiska riktningar som till exempel valentinianism, sethianism, basilidianism inom kyrkan. I olika grad återfanns senare deras synsätt i manikeismen, för att inte tala om i den alldeles egna tidiga kristna riktning markionismen. Alla dessa riktningar och rörelser skiljer sig åt på en eller flera punkter, men dualismen är tydlig och gemensam, och den används av alla rörelserna för att kritisera att kyrkan börjat etablera sig som världsliga maktcentra – påven i Rom och patriarken i Konstantinopel.

Känns det inte rätt rimligt att utgå från att en allt rikare och mäktigare kyrka, och ett allt mer välgött prästerskap kom att mötas av kritik från svultna bönder, lantarbetare, hantverkare och daglönare? Och är det inte lika rimligt att anta den kritiken tog sig formen av kritik mot biskopars och munkars frossande, och att asketismen blev ett sätt att heliggöra ett tillstånd som ändå var de troendes vardag? Vegetarianismen som var vanlig i många av dessa rörelser kan närmast betraktas som en religiös formalisering av medlemmarnas vardagliga kosthåll.

Samtidigt var det självklart för dessa kristna riktningar att utgå från förkristna uppfattningar om en tillvaro där två gudar slogs om makten över människorna – striden stod om deras kroppar och själar. Asketismen blev ett sätt att markera ett avstånd till den världsliga njutningen (som var den onde gudens domän) – men även ett sätt att visa sin moraliska överhöghet gentemot välmående prelater.

Att både påve och patriark drev fram blodigt brutala korståg mot de dualistiska riktningarna berodde förstås på utmaningen mot deras världsliga makt genom kritiken av kyrkans rikedomar.
Men som Rebecca West påpekar i Black Lamb and grey falcon – det fanns från början något nobelt och upphöjt i de dualistiska riktningarnas uppfattningar, men de började tidigt degenerera in i det rent livsfientliga, och i en längtan efter döden genom svält och späkning och umbäranden.

Och det är dessa deprimerande tankemönster och denna kultur som lever kvar i dagens politik och i miljörörelseR – för de idéerna kan användas för att få människor att gå med på att uthärda ett materiellt sett sämre liv för att “världen” ska bli bättre, eller snarare inte gå under.

Men hur går detta ihop med de ursprungliga dualistiska rörelserna? De vände sig mot den världsliga makten – i västvärlden i dag ser vi ju dock hur det är den världsliga makten som försöker få människor att acceptera att leva ett enklare liv genom bland annat den stora “gröna” omställningen?
Vi ska försöka förklara sambanden i nästa avsnitt.

(Illustrationen är den naivistiske konstnären Ilija Bašičević Bosiljs “Apokalypsens fyra ryttare” från 1967.)