Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 mars 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Det finns olika sorters kompisar. En del släpar med en till krogen, och det kan ju vara kul. Andra tvingar dig att vandra några kilometer i motvind och uppförsbacke, medan du högljutt skriker slagord. Kurdiska och irakiska demonstrationer i Stockholm genomförs nämligen alltid i motvind och uppförsbacke. Kan det vara så att ett av Saddam Husseins hemliga vapen är en vindkanon som han riktar mot de flyktingar i Sverige som vågar protestera mot hans regim? Eller är kurder och irakier ungefär som vi som alltid bott här? Vi har också alltid otur med vädret.
Men det är klart man ställt upp genom åren, gått där med sina kurdiska vänner och skanderat ”Saddam — mördare” eller ”Saddam — murdare”, som man ska ropa för att smälta in riktigt.
Vi har inte varit så många som gått i de demonstrationerna. Framför allt har antalet svenskar varit väldigt begränsat. Det är som om svenskarna inte riktigt brytt sig om att träskaraber, kurder och irakier i några årtionden pinats av en man som uppenbarligen vid en hjärnoperation blivit av med allt utom den del av reptilhjärnan som innehåller centrum för aggression.
Så inträffar något märkligt. USA går till attack mot just den där diktatorn, och då fylls gatorna med människor som demonstrerar till försvar för det irakiska folket. Men det är ju inte därför de demonstrerar. Den som varje år läst Amnestys rapporter om Irak har alltid vetat vad som pågår där: tortyr, mord och långvariga fängelsestraff är självklara inslag i en vardag som inte riktigt kan betecknas som just ”vardag” — då skulle man kunnat kalla koncentrationslägret Bergen-Belsen för vandrarhem.
Kvinnor som misshagar regimen extra mycket halshuggs av revolutionsgardister inför ögonen på barn och grannar. Förra året var det tolv dokumenterade fall av sådana halshuggningar.
Var fanns de mänskliga sköldarna då? Inte var det några som åtminstone hakade på när jag och andra skrek ”Saddam — murdare!” Så varför denna plötsliga omtanke om det irakiska folket? Jo, man gillar inte att angreppet på Irak leds av USA. Man är inte för Iraks folk — man är mot USA:s ledare.
Samma sak var det under inbördeskriget i Jugoslavien. I ett årtionde sköts, våldtogs och torterades människor. Inte var det så många demonstrationer i Sverige, och de intellektuellas upprop var lika talrika som åskådarna på en korpmatch i varpa.
Men så gick USA och Nato in i kriget, och plötsligt började författare och konstnärer oroa sig för dem som bodde i Jugoslavien.
De enda som har rätt att demonstrera mot USA:s angrepp är vi som tidigare demonstrerat för Iraks folk och mot Saddam. De andra kan stanna hemma och inte bry sig, för det har de inte gjort förut.
Men vi som demonstrerat förut kanske inte är så där väldigt sugna på att demonstrera mot USA. Om jag, som är marxist, bodde i Irak, så skulle jag just nu ligga på en torterares sträckbänk, min fru skulle vara våldtagen av två plutoner revolutionsgardister och mina barn bortadopterade. Tror ni att jag skulle fundera så mycket på varför George W. Bush går till angrepp? Skulle min fru grubbla på de geopolitiska konsekvenserna av att Bush fäller Saddam, medan näste revolutionsgardist klädde av sig? Knappast. Min enda tanke mellan elchockerna skulle nog vara: För helvete George, söla inte, var är kavalleriet?
Om Bush är ute efter olja, eller för att stärka det amerikanska imperiets ställning i arabvärlden eller om han hör röster mitt i natten som talar till honom ur en brinnande buske och som uppmanar honom att angripa Saddam, är ganska ointressant.
Det som är intressant är vad jag säger där jag ligger på torterarens bord.
Boris Benulic
Kommentar: En av den tidens stora frågor som fick mig att skriva mig bort från den litet allmännare vänstern var USA:s invasion av Irak och denna vänsters agerande.
Jag hade länge vänt mig mot kollapsen i solidaritetsarbete; föga brydde sig människor som ville betraktas som radikala om vad som skedde i Västasien, för att inte tala om Afrika. Diktaturer och massmord möttes med tystnad och ointresse.
Däremot protesterade man alltid mot USA, vad än landets ledning gjorde — vare sig de spelade hemmamatch eller bortamatch så var USA alltid motståndarlaget.
Jag såg världen på ett annorlunda sätt än de flesta andra i vänstern — för mig representerade USA ändå något bättre än regimer som de i Bagdad, Teheran eller Kabul — och om USA skulle komma att invadera och ockupera dessa regimers länder skulle de förvisso göra det i sitt eget intresse, men som jag såg det skulle det ändå innebära att människorna i dessa länder fick det bättre
… trots allt. De skulle slippa sina inhemska förtryckare och jag utgick från att de trots att de var ockuperade skulle ha bättre möjligheter att börja bygga upp ett fungerande samhälle.
Man kan väl säga att jag intog samma hållning som de neokonservativa i USA.
Och jag gjorde samma fel som de (för de menade säkert vad de sa) … för det som följde var ett monumentalt kaos och elände som var vida värre än det förtryck som tidigare rått.
Det var inte enbart en fråga om att USA missbedömt motsättningarna i Irak (eller Afghanistan) — de visade också en formidabel oförmåga att pacificera och administrera landet. Den infrastruktur de förstört byggde de aldrig upp, vilket förvärrade motsättningarna.
Den enda rimliga förklaringen är att det aldrig var i det amerikanska ledande skiktets intressen att skapa fred, lugn och ro.
De var intresserade av ett evigt pågående krig.
Jag, liksom de neokonservativa, hade bara varit nyttiga idioter.
Men även vänstern hade varit nyttiga idioter i den meningen att ju mer invasionen närmade sig, desto mer beskrev de Irak som vilket land som helst, ett samhälle präglat av framsteg, social rättvisa och välstånd.
Jag själv tänker fortfarande ofta ”kretin” när jag ser mig i spegeln och minns den perioden … men jag har försökt utforma en hållning som bär utan att jag återgår till den lite allmännare vänsterhållningen som innebär underdånigt fjäskande för diktaturer i tredje världen … där mina gamla motståndare i vänstern fortfarande befinner sig … numera med ändan i vädret och pannan i backen inför islam.
Titelbild: Otto Dix – War Cripples
Leave a Reply