Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 4 september 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns de som tycker att stora bröst är en mänsklig rättighet. De tycker att den rätten är självklar och att samhället borde bekosta plastikoperationen om man vill gå upp någon kupstorlek.
För det är ju så att listan på mänskliga rättigheter tenderar att utvidgas — och utvidgningen beror på den medicinska forskningens framsteg.
Snart är det bara de stora dödarsjukdomarna som cancer och aids som inte kan botas — och även cancerns grepp över vår kropps organ har blivit svagare, tack vare nya mediciner och bättre kirurgi.
Men de flesta andra sjukdomar kan botas om man vandrar in i någon av vårt lands långa sjukhuskorridorer och lyckas förstå skyltningen.

Vi kan som sagt bota det mesta från plastikoperationer av näsor och bröst, till att ge barnlösa föräldrar hjälp med provrörsbefruktning.
Många anser det som en självklar rättighet att sjukvården ska ge dem det som den medicinska tekniken klarar, även om det kostar en oherrans massa pengar.
Det knepigaste exemplet på detta är konstgjord befruktning. Jag vet att många par lider av att de inte kan få barn, och ingen vill egentligen ta debatten med dem och säga: Det kostar samhället för mycket. Vi har inte råd. Vi måste ta de här pengarna och satsa på att klara fler kranskärlsoperationer eller på att operera cancerpatienter.
Sådan argumentering tycker jag dock är usel. Vi ska inte ställa olika vårdområden mot varandra. I stället bör vi se oss om i samhället och se till att vården får de medel den behöver från områden där man slösar.
Nej, för mig finns det ett annat argument mot konstgjord befruktning. Jag skulle vilja ta med alla dem som vill få konstgjord befruktning på en guidad tur. Jag skulle ta dem i handen, och vi skulle vandra in på ukrainska barnhem där barnen är för trötta för att ens slåss om den ynka apelsin man ger dem och där man i veckor kanske bara har bröd att servera, bröd som inte ens en svulten svensk skulle titta åt.
Det är barn som inte ens tänker tanken på att få ett riktigt hem; i bästa fall rekryteras de av maffian när de är gamla nog att lämna barnhemmet.
Och så där skulle vi kunna vandra genom land efter land och hela tiden mötas av föräldralösa barns ögon, alltför ofta ögon utan hopp. Det krävs så litet för att lindra detta lidande. En kvarts miljon kronor räcker för att driva ett ukrainskt barnhem i ett årtionde.

Man sätter barn till världen för att man vill se en bättre värld. Man sätter barn till världen för att göra motstånd, för att markera för dem däruppe att världen inte tillhör dem.
Kan man inte få barn kan man adoptera — det är också ett sätt att göra motstånd. Varje föräldralöst barn är ett nederlag för oss, ett barn som är förlorat till motståndaren, de som predikar egoism.
Därför borde alla de som nu kräver att få konstgjord befruktning i stället kräva att staten använder de pengarna till att underlätta adoptioner för par som inte kan få barn.

Efter den här krönikan kommer helvetet att bryta löst. Föräldrar kommer att hålla upp sina barn mot mig och säga:
Vill du inte att detta barn skulle ha fått komma till världen?
Men det är inte det jag säger. Jag vet vad ett barns födelse betyder. Jag förstår att man kan kämpa som ett djur för att få hjälp med att få egna barn. Det är en fullt rimlig reaktion.
Men ska vi glömma de miljoner föräldralösa barn som riskerar att hamna på gatan eller i kloaker? Är de inte värda att vi kämpar för dem genom att till exempel adoptera dem?

Boris Benulic

Kommentar: En sorts diskussioner har jag lärt mig att försöka undvika under de 20 år som gått — jag lyckas dock långtifrån alltid — och det är diskussioner som har med barn och att bli förälder att göra. Aborter, adoptioner och artificiell insemination liksom surrogatmödraskap hör till de ämnen som är omöjliga att diskutera sansat.
Min inställning är enkel, jag är mot aborter, inseminationer och surrogatmödraskap — men jag har inget tro på min förmåga att övertyga dem som intar motsatta ståndpunkter — och jag har insett att jag har inget behov av att göra det heller.