Vårt sommarställe kan, om så behövs, fungera som boende året om. Vindarna över den västmanländska slätten kan vara både hårda och kalla, men huset är väl vinterbonat genom alla de böcker som finns travade i höga staplar längs med väggarna efter att ha trängts ut ur bokhyllorna av nya volymer som vill ha plats.

För några veckor sedan gav jag efter för hustruns milda men bestämda order om att börja rensa bland pyramiderna och förpassa så många som möjligt av volymerna ut ur huset. Jag håller fortfarande på, och det är lite oklart när jag kommer att ha fullgjort mitt uppdrag. Det är svårare än jag trodde, för bland alla de riktigt gamla böckerna finns mycket av det jag läste som barn och i yngre tonåren. Jag började förstås bläddra i de gamla böckerna, läste en bit här, ett stycke där – och sedan dess är jag fast. Jag läser om de verk jag redan som barn läst ett otal gånger, och upptäcker att jag åter blir trollbunden av Alexandre Dumas och romaner som ”De tre musketörerna” och ”Myladys son”. Nu är jag inne i omläsningen av Jules Vernes romaner. När jag åter försjunker i ”En världsomsegling under havet” eller ”Kapten Grants barn” eller berättelserna om ingenjör Robur förstår jag mig själv och min barndom och utveckling bättre, men samtiden och dess barn (i alla åldrar) förblir fortfarande för mig nästan obehagligt gåtfulla.

Återkommande kan vi läsa rapporter där det hävdas att dagens barn och ungdomar läser för få böcker – om ens några. Ingen av de oroliga experterna skulle komma på tanken att försöka få de läsovana att ge sig i kast med en roman av Dumas eller Verne. I stället skulle de rekommendera ”Harry Potter”-serien eller böcker som handlar om tonåringar med problem: mobbning, oförstående föräldrar, osäkerhet inför det motsatta könet eller rent av det egna könet – se där några vanliga teman, som varvas med döden, skilsmässor och klimatångest. De av min uppväxts barn- och ungdomsböcker som var författade av Jules Verne handlade i stället om människor som utforskade världen och lärde sig behärska den genom expeditioner och experiment. Rymden, underjorden, världshaven, djungler och öknar låg där och väntade på den oförvägne som kunde räkna och som behärskade naturlagarna. Det var böcker som också gav en sund grund att stå på inför mötet med andra kulturer. Hos Verne fanns ingen kulturrelativism; vissa värden var absoluta och oberoende av tid och rum. Änkebränningar i Indien var uttryck för ondska, men det kunde också sägas om brittisk kolonialism om den blev rovgirig och inte civiliserande.

Litteratur av det slaget ger den unga människan en känsla för tillvarons storslagenhet, men också för den egna möjligheten att bli en del av den. Man lär sig att se sig själv utifrån och inser att man förstår sig själv bättre ju mer man förstår hur världen ser ut och fungerar på det grundläggande planet.

Jag tror inte att jag överdriver när jag beskriver dagens litteratur för barn och ungdomar som verk där den världen inte existerar. Det som i stället finns är sociala sammanhang som kompisrelationer och familjer som ofta beskrivs som ett problem, präglade av hot om skilsmässa eller sjukdom och död. Karaktärerna måste sträva efter omgivningens godkännande, i den meningen att de ska bli omtyckta. Och för det barn som känner riktig förtvivlan inför sin plats i tillvaron finns tyvärr alltid Harry Potter-böckerna – en serie där det mesta kan ställas till rätta och ondska bekämpas bara man uttalar rätt formel vid rätt tillfälle. Jag kan svårligen tänka mig en litteratur som gör en ung människa sämre rustad att möta världen än verk av detta slag. Han eller hon kommer ständigt att söka andras gillande och aldrig i verklig mening våga avvika.

Men man får inte förledas att tro att Jules Verne var en enkelt funtad optimist som trodde att teknikens utveckling kunde lösa alla problem och skapa en paradisisk framtid, vare sig för individen eller för samhället. En av Vernes första romaner refuserades av hans förläggare, som ansåg den vara usel intill farlighet i sin svartsynta vision av framtiden. Först 1989 upptäcktes det outgivna verket, som bör ha skrivits i början av 1860-talet, och 1996 utkom det i en engelsk översättning som ”Paris in the twentieth century”. Verne för oss i romanen till Paris som han föreställde sig att staden skulle se ut år 1960. Det är en framtid där hundratusentals studenter utbildas varje år – nästan alla ingenjörer av ett eller annat slag, och de läser enbart manualer och tekniska handböcker. Ingen ids läsa Balzac eller Stendhal. Ingen vet ens vilka de var, och den som intresserar sig för poesi blir hånad av omgivningen.

Verne skildrar en värld där alla problem har fått, eller snart väntas få, en teknisk lösning. Det är en värld av nya metaller och material, men det är också en värld utan verklig glädje och skönhet eftersom allt det gamla har försvunnit – glömts eller medvetet utplånats: litteraturen, konsten, musiken. Om all tidigare skapad kultur försvunnit, den som växt fram ur lycka, sorg, kärlek, hat, fasa och frid – hur kan man då längre veta att de problem teknologerna säger sig lösa är de verkliga problem vi människor står inför? Med sympati skildrar Verne hur hans huvudperson känner sig alltmer främmande inför sin tid och värld. Så någon enkel teknikoptimist var Jules Verne aldrig. Hans romaner får stå kvar i sin stapel på sommarstället, och precis som jag och senare mina barn en gång gjorde kommer barnbarnen att behöva försvinna in i hans världar – för att komma ut på andra sidan som lite mer vuxna. Medvetna om både teknikens och kulturens välsignelser, och med insikten att ingen av dessa företeelser för något gott med sig utan den andra.