Jag har ingen som helst aning om i fall det är så att Polina Malaberg är en rysk honungsfälla som SD:s Gustav Gellerbrant inte kunnat motstå.
Kanske, kanske inte.

Men det intressanta med fallet är att ingen verkar grubbla över den faktiskt enorma förändring som skett i svensk politik när det gäller frågan om vem politiker på riksplanet är lojala mot.

I dag diskuteras det om ledarfigurer i SD kan vara styrda genom Putins utsända Mata Haris, eller om Alice Måwe är köpt av Mossad, eller om Pål Jonsson rekryterades av CIA under sina studier vid Georgetown University , eller om Vänsterpartiet är infekterat av agenter för allt från den iranska säkerhetstjänsten Ettela’at.

På alla frågorna är jag benägen att svara … “kanske det”.

Och här ligger problemet.

Fram till någon gång på 1980-talet diskuterade vi om olika riksdagsmän eller ministrar satte sin egen lokala väljarbas i första hand. Var det Göteborg, Malmö eller någon bruksort i Bergslagen de månade om mest – samtidigt som de satte hela nationens intressen i andra hand.

Vem längtar inte efter en tid då det var sådana anklagelser och intressekonflikter som påverkade den svenska debatten?

Och vem kan inte annat än få kväljningar av en samtid där debatten gäller om vilken utländsk makt som styr olika partigängare och politruker.

Och vem kan inte annat än vända spektaklet ryggen?