När vi inte vet vad vi ska prata om kommer samtalen gärna in på väderutsikterna. Men vet vi riktigt vad vi pratar om numera – eller återger vi bara vad termometern visar eller vad som sagts i väderleksrapporter?
Aldrig har vi väl talat om klimatet lika mycket som vi gör nu. I tidningar och tv förklaras ständigt för oss att domedagen närmar sig; då kommer savannen att bli öken och polarisarna att smälta. Vi kommer kontinuerligt att plågas av skyfall som på timbasis växlar över i mördande hetta. Men ändå har vi faktiskt aldrig talat om vädret så lite som vi gör i dag. Jo, jag vet, det är ett ständigt utbyte av åsikter människor emellan om hur varmt eller kallt det är – men de talar inte i verklig mening om vädret. De rapporterar bara vad termometern visar för tillfället.
I ungdomen tillbringade jag några månader i en studentlägenhet i Paris. Jag delade den med en libanesisk falangist och en nyzeeländsk maoist. Eftersom de representerade var sin extrem position på den politiska skalan fick jag för en gångs skull uppleva att jag befann mig i mitten på den axeln. Men vi pratade för husfridens skull aldrig om politik, utan diskuterade i stället att det denna sommar regnade konstant i Paris. Inget hällregn, det var mer ett melankoliskt, nästan motvilligt småstrilande, och dropparna hade en tunn, mjukrosa lyster. Libanesen livades upp av detta, eftersom han kom från ett av solen sönderstekt land. Han kunde vandra runt i timmar och återkom med kläder som hängde som väl använda disktrasor på hans kropp.
Nyzeeländaren däremot vägrade lämna lägenheten, och låg mest till sängs och läste. Han hade kommit direkt från ett tillfälligt jobb som turistguide i södra delen av Nya Zeeland. Där uppgick den årliga nederbörden till 7 000 millimeter – i Sverige överstiger den mycket sällan 1 000 millimeter. Hans kvot av väta var fylld.
Efter ett tag flyttade en dövstum japansk filmvetare in tillsammans med oss. Vi kommunicerade genom att skriva lappar till varandra. Det innebar inte att samtalen gick långsammare, de flöt ändå trögt eftersom vi undvek de flesta ämnen för att inte råka halka in på politik. Så vi fortsatte prata om regn, och den dövstumme japanens små lappar i ämnet gjorde att vi ibland kände oss lite ociviliserade, som när han plitade ner en haiku av Bashō och lade den mitt på bordet. De kunde handla om ett regn så kallt att även den lilla apan kände att den behövde en rock, eller regndroppar som slår mot en tom tvättbaljas plåt, eller den märkliga färg hibiskusen får när det regnar i solnedgången. Jag kände då hur fattigt vi andra talade om regn. Vi hade inget förhållande till det. Vi såg inte regnet, även om vi tjattrade och gladdes eller gnällde om det. Vi upplevde inte regnet.
Sedan dess har jag försökt se på regn, snö, sol, väder och vind på ett annat sätt. Om man inte kan sätta ord på sina upplevelser av dessa fenomen – lever man då i verklig mening? Eller finns man bara till? Att så många människor i dag inte upplever väder i verklig mening gör att de inte förstår vad som händer runt dem – och de blir då mer lättskrämda. Okunskap, det man inte kan sätta ord på, det man inte ser – det är det som är grunden för rädsla. Om någon därför säger att vi går mot en klimatkollaps och att ”mördarhetta” eller ”piskande orkanvindar” stundar blir människor oroliga. En del menar att människor inte är tillräckligt oroliga för klimatet eftersom de inte lyssnar på ”experterna”. Själv menar jag i stället att människor är alltför oroliga för klimatet eftersom de inte har något riktigt förhållande till väder och natur.
Detta märks också i den samtida västerländska litteraturen. Där kan det noteras att det är varmt eller kallt, att det snöar eller att solen skiner. Det är som att författare och poeter numera har svårt att se och skildra den fysiska världen utanför dem själva. Vi är långt från Strindbergs preciseringar av skiftningarna i himlens färg, eller hur molnformationer förändras, eller från när Harry Martinson beskrev vind, ljus och vågor på ett sätt som upplöste gränserna mellan människa och natur – vilket ju var bra; vi är en del av naturen.
Och hur ska människor som inte upplever, än mindre förstår, att de är en del av naturen kunna rädda världen från den där klimatkollapsen?
Jag är själv tämligen agnostisk till frågan om huruvida världen blir varmare. Om så är fallet innebär det knappast en katastrof. Människor har genom historien i sinom tid lärt sig hantera förändringar i klimatet – om de haft en relation till naturen; om de i verklig mening haft en känsla för väder och vind. Om de däremot förlorat förmågan att se att regndroppar ibland kan skifta i mjukrosa – det är då det regn som faller blir hårt.