Jag är inte och kommer aldrig att bli svensk.
Och …? Inte så mycket jag kan göra åt det. Inte heller något jag vill förändra.

Däremot finner jag det rimligt att som boende i Sverige försvara landet – och mig själv – mot kulturell och aggressiv efterblivenhet … till exempel importerade livsfarliga vanföreställningar och vidskepelser från den muslimska världen.
Men svensk bir jag inte för det …

Problemet med socialdemokraternas nya hyperaktiva utredningsdjinn Lawaen Redar är att hon tror att det räcker med att säga att man är ”svensk” så är man det.
Genom att man uttalar ordet ”jag är svensk” så ska det försvinna årtusenden av anrikat DNA och därmed den biologiska kodning som utgör grunden för ens kultur och mentalitet.
Ack, om det ändå vore så lätt. Världen har dock aldrig förändrats med trollformler.

Egentligen intar Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna samma hållning när det gäller frågan om kulturkanon – den att man liksom kan läsa sig till att bli svensk. Det som skiljer S och SD åt är att de har olika uppfattningar om vad man ska läsa.

Svensk blir man inte genom att lära sig språket, kulturen, historien och koderna. Jag kan dem bättre än de flesta – men är ändå inte svensk.
Vad är jag då?
Det förklarar jag ganska utförligt i en serie essäer i min senaste artikelsamling ”Bränn alla båtar!”.