Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 1 mars 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Och den stora kvinnan liksom råmade av sorg. Hon grät inte. Hon hulkade inte. Hon råmade. Som man gör när man förlorat sina barn.
Det är sådana detaljer man fastnar för när man läser om de mänskliga vrakspillror som dödsvågen slungade in i de insjöstilla korridorerna på den svenska ambassaden i Bangkok för ett år sedan.
Men tjänstemannen som bad ett annat offer för tsunamin att ordna nya passbilder för att vinkeln på huvudet var fel, stördes inte av råmandet. Det berörde heller inte de tjänstemän som bara var beredda att ge pengar till dem som skrev på lånehandlingar. Ni kanske tycker att man skulle släppa det här med tsunamin nu; kanske tyckte jag också det — men så genomförde utrikesdepartementet i förra veckan en av den svenska statsförvaltningens mest obehagliga presskonferenser sedan dödsdomen mot Nils Dacke förkunnades till menigheten.
UD har undersökt vad vi tycker om vår diplomatkår och rätt många ansåg — med tsunamin i åtanke — att litet mer medmänsklighet kunde man gott uppvisa.

På presskonferensen förklarade man för oss att vi alla missförstått ambassadernas uppgifter — de får helt enkelt inte ge bort pengar till strandsatta personer hur som helst: ”Vi är inget räddningsverk”, sa en talesman.
Men det ingick heller inte i den svenska utrikesförvaltningens uppgifter att utfärda skyddspass åt ungerska judar under Andra världskriget — men det gjorde Raoul Wallenberg i alla fall.

Det var väl därför man gjorde så litet för att få loss honom ur de sovjetiska lägren; man var förbannad på att han bröt mot reglementet. Utbrändhet på grund av hårt arbete för att få klarhet i Raoul Wallenbergs öde har väl aldrig varit en vanlig sjukskrivningsorsak på UD.
En svensk diplomat ska vara kall, stel och ha ett skyddande pansar mot omvärlden — mest av allt påminna om en djupfryst fiskpinne. Men en bra diplomat ska väl kunna improvisera och bryta mot sina direktiv om så behövs?
Det räcker inte med att Laila Freivalds får gå. Själv är jag minst lika angelägen om att de tjänstemän på ambassaden som visade total brist på medmänsklighet också får se sig om efter andra sätt att försörja sig, än genom att ta av våra skattemedel.

Men låt oss ställa en fråga till — vilken nytta gör våra ambassader egentligen? Förr behövde man kompetent representation hos främmande makter. De skulle föra den egna statens talan och samla information. Detta var helt nödvändigt på Oscar II:s tid när häst och ångbåt var vanliga kommunikationsmedel.
Men i dag? Att ha personal stationerad i främmande länder verkar onödigt när det finns flyg, videokonferenser, e-post och telefon — jag förstår inte vilka av nationens eller medborgarnas behov det tillfredsställer. Men det är kanske inte för vår skull man mumsar i sig alla dessa kanapéer på ambassadpartyn?
Byråkratier växer inte på grund av våra behov, utan på grund av byråkraternas behov — och så behöver det statsbärande partiet ambassadörstjänsterna som belöning för lång och trogen tjänst. Det är därför vi har ambassader.

Boris Benulic

Kommentar: Att UD ”inte är ett räddningsverk” har ju ändrats de senaste åren. Under en period nyligen var UD:s och ambassadernas huvudsakliga uppgift att rädda socialdemokraternas förhoppningar om en plats i FN:s säkerhetsråd. Pengar till medborgare som strandsatts av katastrofer och kring finns inte, kanske beroende på att de används till mutresor och presenter som ska värva röster.