Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 25 oktober 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Den senaste veckan har döden kommit på tal väldigt många gånger i min omgivning. Människors tankar om att lämna detta liv utan att ha åstadkommit någonting, eller utan att bli ihågkomna för sina gärningar, är skrämmande.
Ingen vill bli bortglömd. Alla vill bli älskade efter att de dött. Alla vill vara Någon som betyder något speciellt för de människor man lämnar kvar på jorden.
När en människa i ens närhet dör börjar man plötsligt märka att tiden håller på att rinna i väg. Stressen sätter in och tvingar en att se till att ens största livsuppgift är att bli ihågkommen.
Man vill vara en bra partner, kollega, vän, förälder. Man tänker på alla saker som man måste hinna uträtta för att vara älskad efter att man lämnat sina kära. En lista i punktform skapas i huvudet. Det och det ska fixas, annars blir jag inte saknad.

Men vad vi människor ibland glömmer bort är att vi, i en situation där en person i vår närhet lämnat oss, kanske anstränger oss för mycket för att bli älskade när vi dött. Fastän vi egentligen borde anstränga oss för att vara älskade medan vi lever. Jag vill inte vara en människa som folk börjar älska efter min död. Jag vill vara en människa som folk älskar i dag. Men det blir en personlig tävling. Den som får flest människor att fälla tårar, vinner. Jag kan inte säga att jag inte tänkt så. Att jag inte fått panik när jag undrat vilka människor som egentligen kommer att säga ”Ja, han var en bra människa” efter min död. Men om jag ska vara ärlig, så tror jag inte att det finns en enda människa som dör utan att någon i världen gråter för henne eller honom; alla människor lämnar fotspår efter sig.

Jag tror att vi bara nojar oss i tron att ingen kommer att komma på vår begravning. Vi är säkra. Vi är älskade och framför allt sedda och vi kan börja leva nu. Vi behöver egentligen inte bli påminda om att vara bra människor bara när någon i vår omgivning går bort. Vi borde se det som en självklarhet varje dag.
För egentligen är inte det speciella att vara älskad av många människor, utan att vara älskad av de rätta människorna. Har vi fixat den biten kan vi se till att fortsätta leva till den dagen då livet sätter stopp.
Eller som den romerske kejsaren Marcus Aurelius sa: ”Det är inte döden du ska frukta, utan frukta att du aldrig börjar leva.”

+ Alla människor som uppskattar livet.
– Vila i frid, Leila R., en kvinna som lyckades med att vara älskad i livet.

Boris Benulic

Kommentar: Jag tror inte det här gäller längre. Människor i västvärlden är inte längre rädda för döden, för det kräver att man har en uppfattning om livet, om vad man vill vara och vad man vill bli, att man har en känsla av att man ingår i ett sammanhang.
Det sätt på vilket många tillbringar sin tid gör att jag nästan får en känsla av att de faktiskt själva uppfattar sig som döda, de är förvisso medvetna om att de finns till … men att leva innebär något mer.