Jag grubblar över en ny film, en fotoutställning samt en bok som vill ingjuta hopp i oss – men som gör mig deprimerad.

Foton för fluktande frasradikaler

Alien: Romulus hade premiär i veckan. Det är den nionde delen i serien, och den saknar allt det som gjorde de fyra första intressanta; frågor som manligt kontra kvinnligt, gränserna för vad det innebär att vara människa, och gränserna för människors hunger efter profit … och makt – kan jakten innebära att definitionen av vad som är en människa suddas ut?

Kvar av allt detta är bara det där monstret med väldigt många tänder. De är lika många i den här filmen, men monstren är desto fler till antalet – vilket inte gör filmen mer sevärd.
Den utvecklingen gör att serien nu omvandlats till ren ”body horror” – alltså den skräckfilmsgenre som bygger på vår rädsla för vad som kan hända våra kroppar genom att främmande varelser tar över dem, eller att vi omvandlas genom en sjukdom eller blir bitna av de smittade (zombifiering).
Marknaden för det som en gång var en undergenre inom skräckfilmen lär växa. Allt fler människor är inte längre bara mentalt avskilda från sina kroppar, det lilla de har av själ samspelar inte med det de har som kropp – och för många har de gått så långt att kroppen i egentlig mening är något främmande för dem. Något man anpassar efter omvärlden för att passa in, och i bästa fall finns en aning om detta i ens undermedvetna, en skräck för att något utifrån håller på att ta över ens kropp; publiken för genren ”body horror” torde alltså befinna sig i tillväxt.

Två dagar efter premiären på Alien: Romulus gjorde jag ett nedslag i Göteborg och gick på Hasselblad Center för att se en samlingsutställning med foton från Anders Petersens långa karriär.
Utslagna, trasproletärer, narkomaner, alkoholister, villiga men illa använda kroppar, slitna miljöer, misär – allt fotograferat i olika länder … men det som visas går inte att skilja åt. Det rör sig alltid om människor som lever på marginalen till utkanten av samhället.
I en filmad intervju som ingår i utställningen förklarar Petersen att han vill visa att vi alla i grund och botten är lika.
Visst är det så … om man skalar bort kulturer, seder, traditioner, sociala regelverk … då återstår bara djuriska instinkter.

Även om Alien: Romulus var usel tilltalades jag mer av den än av Petersens foton. Filmen finner sin näring genom att utgå från den skräck moderna människor inte förmår artikulera.
Fotona har tagits för att tillfredsställa voyeur–vänsterns behov. Fotona ska bekräfta flera saker; att det finns människor som man måste ta hand om, att man själv ännu inte befinner sig på botten, samt att allt är tillåtet och bra.

Herrelös sosse söker husse

En gång satt jag vid samma restaurangbord som Per Wirtén och Katrine Kielos. Meningen var att vi skulle diskutera Ayn Rand. Katrine sa inte så mycket i själva diskussionen – hon ägnade sig mest åt att gnälla över att det serverades polska piroger … något hon sade sig ha fått nog av under vistelser som barn hos sin farmor.
Per sa heller inte så mycket i själva sakdiskussionen, vilket på sätt och vis var bra eftersom han inledningsvis erkände att han aldrig hade läst något av Rand, han var med för att han ville berätta för oss att han var nöjd om staten tog hand om det mesta för hans räkning: ”… för då får jag tid att läsa, och skriva och gå ut med hunden”.

Att Per egentligen alltid bara varit ute efter att hitta någon som tar hand om honom så han får göra vad han vill bekräftas än en gång i hans senaste bok Hopp!, som har undertiteln Mot frihetens fiender.

Låt oss börja med ordet ”hopp” och den ”hoppets princip” som Per trots sin tilltagande pessimism säger sig hålla fast vid.
När det gäller uttrycket ”hopp” är ju den avgörande frågan vad det är man hoppas på. För de allra flesta rör det sig om hoppet att klara sig, att ens situation inte ska förändras – och att man inte ska få det sämre … åtminstone inte ännu sämre än man redan kanske har det.

Teologiska traktater

Per gör det vanliga felet att förväxla ”hopp” med idéen om att man ska få det bättre – vilket beror på att han har en vanlig, men inte desto mindre märklig historiesyn. Han tror att människan genom historien fått det allt bättre, och att detta nu är på väg att ändras. Förr såg Per på demokratins genombrott, och de ständiga tekniska framstegen som något som vittnade om att vi alltid rör oss framåt och uppåt, och i alla avseenden får det bättre.
Men nu ser han bara hot mot dessa ständiga framsteg: klimatkatastrofer, krig, rasism och reaktionära revolter.

Därför försöker Per finna återfinna sitt hopp. Han gör en omläsning av gamla favoriter som Habermas, Piketty, Arendt, Camus … och grubblar över teologers utläggningar om det goda som komma skall.

Han rör sig mellan Paris och Stockholms gamla förorter (som en gång ingav honom hopp).
Summan av alla dessa omläsningar och återbesök blir väl ungefär att vi alla måste ”hoppas”, för annars hänfaller vi åt förtvivlan och uppgivenhet – och då blir allt garanterat ännu värre.
Men vad Per inte förstår är att om vi andra börjar hoppas på samma saker som han – då får vi det garanterat värre. Han dristar sig till att hävda:
”I fyrtio år har jag skrivit i opposition till de rådande förhållandena”
Men det har han ju inte alls. I 40 år har vi sett hur nationalstaten undergrävs i Västeuropa till förmån för överstatlighet. Detta har Per betraktat som något bra, han har till och med levererat en bok där han propagerat för nationalstatens nedmontering och mer makt till EU, och en där han lovprisat mångkultur, och massinvandring.
I vilken mening skulle han ha ”skrivit i opposition till de rådande förhållandena”? Han och makten har ju gått hand i hand?

Beröringsskräck?

Per fick som han ville, och situationen är nu därför omöjlig att hantera, men det Per ser som hot är att invandringen skulle minska, och att nationalstaterna i Europa stärks … liksom det nationella medvetandet i varje europeiskt land.
För Per var allt bättre förr, för då gjorde människor saker ”tillsammans” för att få det bättre och få mer ”frihet”. Det viktiga för honom är just det där ordet ”tillsammans”, det är grunden. Men han inser att det är lite svårt att åstadkomma eftersom detta ”tillsammans” nu i praktiken – i exempelvis Sverige – innefattar både svenskar och muslimer. Och de två grupperna har ju inte riktigt samma uppfattning om vad ”frihet” innebär.
Så vad ska vi göra?
I åratal har Per argumenterat för att vi måste bekämpa ”beröringsskräcken” gentemot Muslimska brödraskapet – om vi inte gör det kommer grupper som IS att segra, menar han. Vi ska alltså acceptera en mot européer på alla områden fientlig massrörelse för att slippa mördas av IS.
Jag förstår inte riktigt vad det blir kvar av den där friheten då.
Inget för oss andra.
Men Per däremot kan behålla sin form av frihet, för han är beroende av att det finns ett betalt socialt utrymme för människor som pläderar för att vi ständigt ska försöka prata bort faktiska motsättningar – vilket enbart leder till att den part vinner som betraktar sina värderingar, och sin religion som något absolut som man inte kan dagtinga med. I nuläget innebär det att Sverige islamiseras.

Sverige som brobyggare

Vi bör dra oss till minnes att Per en gång i tiden vill att Sverige skulle satsa på att bli det land som öppnade en ”verklig” dialog mellan västvärlden och Muslimska Brödraskapet … Sverige var den lämpligaste kandidaten eftersom vi hade ett trumfkort … Margot Wallström.
Pers bok om hopp bör därför betraktas som ett försök att få alla dem som trott på ”dialog” med den muslimska världen att inte tappa hoppet – trots mord, våldtäkter, och halshuggningar i europeiska länder … och trots slutna parallella samhällen som äter sig in i våra.

Pers personliga vision är som sagt att han ska fortsätta få promenera omkring med sin hund.
Men om hans vision för samhället uppfylls går hans personliga vision under.
Profeten Muhammed fördömde hållandet av hundar.
Men Per kanske är beredd att hantera situationen genom att själv dra på sig ett koppel och gå på alla fyra? Han skriver redan i dag som om han var husses hund. Och att ha en husse är det viktiga för Per. Så han upplever det kanske som en mindre förändring i sitt liv om han får en ny husbonde. Även den nye lär vara intresserad av någon som skriver texter som propagerar för ökad makt till EU och mer massinvandring.

Därför är Boris Benulic inte svensk (del 1)

Det finns många och mycket märkliga uppfattningar nuförtiden om att man kan bli precis det man uppfattar sig såsom varande.

Talanglösa köar till ”Talang” för att bli upptäckta. Män drar på sig klänningar och nätstrumpor för att bli kvinnor och väntar sig därefter att bli uppvaktade.
… och en del tror att de är svenskar bara för att de liksom tycker att de är svenskar.

Själv har jag för mycket neanderthalgener för att försöka inbilla mig att jag är någon annan än den jag är.
Och jag är definitivt inte svensk.

En stor del av debatten i Sverige om ”svenskhet”, ”nation” och ”mångkultur” hoppar över de grundläggande frågorna.
I det här första Sommarpratet försökte jag besvara just de frågorna. Du kan lyssna på det här.

Boris Benulic