De återkommande protesterna i västvärlden mot än det ena, än det andra, beror inte på att människor vredgas över förtryck, rasism, miljöförstöring, homofobi eller olika staters agerande, typ USA, Ryssland, Israel.

Det offentliga gapandet, skanderat, och gråtandet över det som sker i världen är ett sätt att lätta på det inre trycket; den anhopade undertryckta vreden eller rädslan över den egna helt vardagliga situationen och den egna oförmågan. Det är ångestskrin komna ur en skam över att man inte lyckas göra något av det egna skräplivet.

Det är ilska vuxen ur insikten om att man själv finner sig i att gå till ett arbete utan mening, eller att ens barn verkar bli håglösa analfabeter som bara reagerar på digital stimuli.

Alla de där komprimerade känslorna måste riktas mot något … mot Magda eller Jimmie, mot Trump, mullorna, Putin eller Netanyahu, mot individer som kör bensinbil, mot individer som äter kött eller mot dem som är veganer. Målet skiftar, frustrationen är konstant.

Allt detta självförakt och självhat, som riktas mot något annat utanför en själv behöver inte ta sig uttryck i skrik, skrän, glåpord och demonstrationer. Det kan också ska ta sig uttryck i muttrande och suckar vid fikabordet eller i sällskap på kaféer och restauranger. Man avger läten för att markera att man tillhör en flock och är mot en annan flock.

Folk yrar om “högerextremister” eller “vänsterextremister” … men visar sig ofta ha synnerligen vaga begrepp om vad de utpekade står för, eller ens vad som faktiskt historiskt sett definierar “höger” och “vänster”.

Därav det märkliga intresset för vem som ska gå som segrare ur valet 13 september … då personer som – oavsett partitillhörighet – misslyckats med sitt värv lovar att den hår gången ska de minsann skapa en skön ny värld där allt fungerar.

Att någon ens orkar tro på personer som inte klarat av sitt politiska uppdrag, och som dessutom ägnar sig åt att just politik för att de inte klarar av att sköta ett vanligt jobb. “Våra” politiker sitter på sin bak i valda församlingar därför att de på arbetsmarknaden vägts och befunnits vara för lätta.

Vad bör göras?
Vad ska du göra?
Det är många som vill tala om för dig vad du ska göra – speciellt när det gäller det som händer 13 september.

Men bry dig inte.
Fundera istället på varför du ibland alls ägnar tankemöda att frågan om vad du ska rösta på, och grubbla över vad du misslyckats med att få ordning på i ditt eget liv eftersom du är beredd att tro att andra ska kunna bringa reda i det.

I allt högra utsträckning engagerar sig skrivhjon och kulturkulier i politiken ju närmare vi kommer valdagen. Alla de författare, musiker och dramatiker som Stalin klarsynt kallade “själens ingenjörer” – de som var beredda att ställa sig till diktatorns förfogande. Jag kan ömka dem som valde den vägen då; alternativet kunde ju vara ett skott i nacken – men jag hyser föga förståelse för dem som i dag väljer att försöka bli en själens ingenjör bara för att få ett arvode, en fast tjänst eller ett stipendium.

Men jag själv då … jag som ägnar rätt mycket tid åt att skriva. I vems tjänst står jag?
Möjligen i min egen.

Jag är inte det minsta intresserad av att du ska tycka som jag eller vara överens med mig. Jag är fullt nöjd om mina texter får läsaren att börja tänka och reflektera över sig själv – om orden får läsaren att bli vetgirig och gå vidare med ett visst mått av osäkerhet över vad som är rätt eller fel … och därmed börja söka verklig kunskap själv.
Det är vad jag försöker åstadkomma med mitt skrivande på QLN.

Så förleds inte att tro att något i verklig mening står på spel på valdagen.
Sätt dig den dagen på en cykel. Placera en bok på pakethållaren.
Trampa ut till närmaste skog.
Sätt dig under en träd.
Läs.
Slå igen den då och då och tänk.

När du återvänder till staden på kvällen har inget förändrats när det gäller vem som har makten – oavsett vem som vinner valet.
Men i bästa fall har du själv förändrats av de där timmarna i ensamhet med en bok.