Vem hälsade inte britternas utträde ur EU med glädje? Jag gjorde det. Men jag börjar tro att det beror på att jag inte förstod bättre. Visst är ett utträde i sig bra – men medlemskapet i EU var kanske inte Storbritanniens största och grundläggande problem?

Bluffade Boris om britternas befrielse?

När en nutida brittisk premiärminister avgår drar han sig inte tillbaka till landsbygden och odlar rosor eller ägnar sig åt spinnfiske eller jakt.
Han blir konsult åt en amerikansk bank, eller ett riskkapitalbolag.
Spelar ingen roll om man är Labour eller konservativ.
Tony Blair gick till J P Morgan, Gordon Brown till Pimco.
David Cameron lät sig städslas av First Data, och hans finansminister av Blackrock.
Och inte bara det …
Numera hämtas de som blir premiärministrar från samma sektor i USA.
Rishi Sunak tjänade Goldman Sachs.
(Undantaget är – än så länge – Boris Johnson, men han kanske väntar sig en större belöning för sin roll i Brexit än ett välavlönat jobb som konsult … generalsekreterare för Nato kanske?)

USA:s finanskapital verkar således har ett bra grepp om brittisk politik – och ledande brittiska politiker.

Men det är nu inte så konstigt förklarar Angus Hanton i sin nyutkomna bok Vassal state: How America Runs Britain – USA kontrollerar i dag helt den brittiska ekonomin.

20 biljoner kronor

Men det förutsätter förstås en brittisk ekonomi kontrollerad av britter – och så är inte fallet visar Hanton i sin noggranna genomgång.

För 40 år sedan kontrollerades fyra procent av aktierna i brittiska bolag av amerikanska intressen.
Situationen i dag är helt annorlunda – nu kontrollerar amerikanska intressen 56 procent av dessa aktier. Värdet av dessa innehav är cirka 20 biljoner kronor.
Den amerikanska tyngden visar sig också i att antalet britter anställda i amerikanska företag är större än det sammanlagda antalet anställda i amerikanska bolag i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien.

Den brittiska jordbruksproduktionen domineras helt av amerikanskt ägda bolag, och givetvis är det ett amerikanskt bolag som är överlägset störst när det gäller kommersiella lokaler.

På Forbes lista över de hundra största börsnoterade bolagen finns bara tre brittiska kvar; mat & hygien-jätten Unilever, läkemedelsbolaget Glaxo Smith Kline och banken HSBC.

Och ett tecken på den totala underkastelsen är kanske att amerikanska bolag nu också äger Meggit och Ultra – två viktiga leverantörer till materiel och system till den brittiska krigsmakten – otänkbart i ett land som Frankrike.

Ett ynka lokalkontor

När man läst Hantons gedigna genomgång ser man det fåniga i att britterna utmålar London som ett av världens finansiella centra – landet är helt i klorna på amerikanska ekonomiska intressen, och London ett lokalkontor för dem som har den verkliga makten och de finns på Manhattan, i Texas och Kalifornien.

Man bör ta sig en funderare på vad detta innebär för en analys av kampen för ett Brexit – innebar det en verklig frigörelse för Storbritannien, eller bara att man än mer hamnade under USA:s tumme?

Men mest av allt ska man läsa Hantons bok för att se vart Sverige är på väg. Redan i dag rear vi ut mark och elkraft till stora amerikanskt ägda serverhallar. Svenska politiker – oavsett partitillhörighet – lyder minsta lilla vink från Vita Huset. Deras uppenbara mål är få tillhöra samma grupp som Blair, Brown och Cameron – och få samma belöningar.

I Storbritannien började processen med Thatchers privatiseringar och vägran att likt Frankrike skydda ekonomiska sektorer som var och är av vikt för nationellt oberoende – där öppnades dörren för amerikanska bolag. Det var bara för dem att kasta sig in i realisationen.
Men amerikanska politiker hade redan piskat brittiska politiker till ekonomisk och politisk underkastelse tidigare, och piskan började vina direkt efter andra världskrigets slut.

Storbritannien var då helt bankrutt efter sex års krig, och man förväntade sig ett räntefritt lån från USA, som en erkänsla för de uppoffringar man gjort för den gemensamma saken (USA står då ekonomiskt starkare än någonsin, industrin går för fullt – i Storbritannien går allt och alla på knäna, inte bara krigsinvaliderna).

Piskan viner

Men allt den brittiske chefsförhandlaren John Maynard Keynes får till är ett lån med ränta (lånet blev färdigbetalt först 2006). Men USA ville ha mer än ränta för sina pengar, de krävde också:
– att britterna börjar avveckla sitt imperium (vilket gör det lättare för amerikanska bolag att skaffa sig en stark ställning i de forna kolonierna)
– att få behålla sina baser på de brittiska öarna
– företräde och kontroll för amerikanska bolag på alla civila flygrutter och när det gäller telefonlinjer och telegramkablar
– det brittiska pundet ska bli fritt konvertibelt (vilket skulle komma att dränera de brittiska valutareserverna)

Motståndet i de brittiska under- och överhusen var starkt – de som protesterade menade att avtalet innebar att Storbritannien blev en amerikansk koloni.

Så rätt de fick enligt Hanton.

Och även 1956, 1965 och 2008 fick britterna uppleva ekonomisk utpressning från USA:s regering.

Egentligen är situationen dystrare i Sverige, här har politikerna vikt sig genom DCA-avtalet … och det skedde utan att de varit USA:s slagpåse i årtionden.

Orsakerna till detta är väl värda att försöka förstå – det gör det lättare att i framtiden göra sig av med dessa politiker.

Boris Benulic