När jag under en tid på 1990-talet arbetade som nyhetsreporter på TV4 blev jag ganska omgående kommenderad av redaktionschefen att underkasta mig behandling hos en talpedagog. Min gnällbältesdialekt ansågs vara alltför framträdande och måste slipas bort för att inte plåga tittarna. Det gick vägen till slut, men det blev rätt många sittningar med den tålmodige talpedagogen. Men det där är tre årtionden sedan, och numera verkar man i nyhetsprogram inte vara över sig noga med hur reportrar eller studiopersonal pratar. Satsningen på mångfald har inneburit att man ofta hör märkliga betoningar av orden, och satsmelodierna kan göra det tämligen svårt att uppfatta vad som egentligen sägs.
Men det är inte bara en fråga om att nyheter och andra program ska vara begripliga för tittare och lyssnare – det gäller faktiskt något ännu viktigare. Om public service och stora medier inte är så noga med hur det pratas i tv, radio och poddar undergrävs svenskan som språk, för att till slut upphöra att utvecklas, sedan förtvina och till sist försvinna.
Nu kan det här låta överdrivet, men av Europas ungefär 200 inhemska språk betraktar Unesco 60–100 som hotade och 20–40 som allvarligt hotade.
Två exempel är aragonskan och asturiskan, som under medeltiden dominerade i var sitt kungarike på Iberiska halvön. Aragonska ansågs vara värdefullt att kunna vid många av de europeiska hoven, och ända fram till början av 1900-talet var asturiska och aragonska de självklara språken på landsbygden och i de små städerna i dessa delar av Spanien. Så kom industrialiseringen, landsbygden började avfolkas och de gamla sammanhangen försvann. När ett språk försvinner dör också dess dialekter, och språkets rottrådar till vardag, verklighet och ett folks historia försvinner – och när ett språk glider in i glömskan, finns då det folk som en gång talade det alls egentligen kvar? Eller har det folket blivit ett annat folk?
När jag besöker min mors hemby i Slovenien kommer jag till ett land där det finns 50 erkända, levande dialekter – och där bor bara 2,1 miljoner invånare. I Sverige har vi 10,6 miljoner invånare, och man räknar med att vi har sex dialektområden, som vart och ett kan uppvisa lokala dialekter, men de är inte så många och tydligt avgränsade som i början av 1900-talet, då man kunde tala om ett hundratal dialekter (en del hävdar att det var ännu fler).
När min fru för länge sedan följde med mig till min mors hemby i Slovenien för ett första besök färdades vi en dag till släktingar som bodde fem byar bort; en sträcka på ungefär två mil. När vi kom dit förklarade jag under middagen att min fru fortfarande var lite trött av resan och alla intryck. Genast vidtog ett nästan vildsint skålande, alla gratulerade oss, och jag fattade ingenting, tills jag insåg att de trodde att jag meddelat dem att min hustru var gravid – men jag hade bara använt det ord som i min mors hemby betydde ”trött”. Som ni förstår kan skillnaderna mellan dialekterna vara ganska stora, och dialekterna har påverkats av kontakten med andra språk, som tyska och italienska, i olika hög grad beroende på var i Slovenien byn eller staden ligger. Den slovenska jag lite stapplande talar bär tydliga drag av påverkan från triestinskan, som talas i Trieste. Det är ett levande språk; ett amalgam av venetiansk italienska, österrikisk tyska och kustslovenska, samt lite grekiska. Triestinskan har överlevt och blomstrat just för att det sammanbinder de tre olika folk som finns i samma stad och som i sekler handlat med varandra och världen, odlat och producerat tillsammans. Så länge de fortsätter att göra det kommer detta vackra hybridspråk att leva och frodas.
Medan man i Sverige riskerar att betraktas som lite obildad om man talar tydlig dialekt, anses det i Slovenien som självklart att man ska kunna höra varifrån i landet en person kommer – vare sig han är professor eller bonde. Samtidigt förväntas alla också kunna tala och skriva en slovenska som alla andra i landet förstår. Om man inte klarar det, då betraktas man som obildad.
Ett land där språket har en stark ställning kan uppvisa många dialekter och ett rikt kulturliv. I lilla Slovenien utkommer 6 000 boktitlar varje år. Bokhandlar och antikvariat är självklara inslag i stadsbilden, och ibland får jag en känsla av att skribenterna som medverkar i landets många tidningar och tidskrifter också är månskensbönder och lika stolta över sin skörd av tomater eller de grisar de föder upp som över de texter de levererar. Nu kanske någon undrar om den där talpedagogen på TV4 helt lyckades utplåna min Eskilstunadialekt? Inte alls. Den hörs fortfarande tydligt när jag blir arg – som nu när jag tänker på svenska språkets hotade ställning. Sociolekter som uppkommer i förorter där det varken odlas eller produceras utvecklar inte språket, de kapar tvärtom förbindelsen till det som får ett språk att leva.