Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 30 januari 2008 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

De flesta som ger ut kulturtidskrifter eller magasin med politisk inriktning, anser att folk sisådär i största allmänhet är ungefär lika smarta som Homer Simpson.
Så alla de där redaktörerna och skribenterna måste ju hitta någon som ger dem pengar, så att de kan fortsätta ge ut de där skrifterna som alltför få läser. Och då finns mamma staten där — hon har tagit hand om dem sedan de var små — så det är självklart att hon ska fortsätta med det nu, när de blivit stora. Därför har mamma staten instiftat något som heter Kulturrådet, som då och då träffas och bestämmer hur mycket pengar man ska skvätta ut på olika tidskrifter. Men när den här församlingen överväger att dra in stödet till Iransk-svenska solidaritetsföreningens tidning Mana blir det ett helvetes liv, och det hojtas om censur och att staten har en skyldighet att se till att det finns mångfald i debatten. Annat var det förr. De som byggde den svenska arbetarrörelsen hade aldrig en tanke på att vädja till stat eller kung om ett litet bidrag. Det var män med så mycket stake att de fick lägga upp den på en skottkärra för att kunna ta sig runt mellan byar och städer och agitera för sin sak. Rörelsens kvinnor var likadana — se bara på Kata Dahlström.
De litade på folket och folkets förnuft och visste att de med deras stöd skulle kunna bygga upp en folkrörelse, och ett bokförlag som på 1950-talet nådde ut med upplagor på mer än 100 000 exemplar per titel.
Men dagens radikaler och utgivare av tidskrifter är alltför ofta organisatoriskt impotenta mesproppar som anser sig vara i sin fulla rätt att leva på våra skattepengar bara för att
ingen vill ha deras tidningar.

Men hörnini på Manas redaktion — jag har ett förslag.
Ni har ju trots allt en del prenumeranter och läsare — kom överens med ett företag; det kan till exempel vara en bank, ett försäkringsbolag eller varför inte ett företag som säljer telefoni om att ni får 300 kronor för varje prenumerant ni övertygar om att byta bank eller telefonbolag. 1 000 sådana byten ger er mer än vad ni får av Kulturrådet.
Litet tveksam är jag väl till att hjälpa Mana, som präglas alltför mycket av den där paranoian att allt elände är judarnas, amerikanernas och marknadens fel. Men så insåg jag att det bara är bra att sådana ståndpunkter har en plattform — då blir det lättare att diskutera och motbevisa dem.
Jag menar — till och med de som tror att jorden är platt har ett nyhetsbrev.

+ Sydslavisk rättvis tennisseger: serben Novak Ðokovic vann i Melbourne.
– Sydslavisk orättvis förlust: kroatiska handbollslandslagets nederlag i EM-finalen

Boris Benulic

Kommentar: I dag har de tre nättidningar vars innehåll enklast kan betecknas som nationalistiskt fler besökare än exempelvis Sydsvenskan.
De politiskt korrekta magasinen däremot tynar bort och ligger på sitt yttersta endast hållna vid liv av de statliga bidragens lung- och hjärträddningsmaskin.
Sotdöden drabbar all kulturell och publicistisk verksamhet som tyr sig till staten och skyr folket och dess verklighet.