Ungern har kommit att spela en stor roll i världspolitiken, inte minst på grund av Viktor Orbáns ställningstaganden. Bland politiskt intresserade i omvärlden har det blivit en självklarhet att ta ställning för eller emot Orbán. Men hur många gör det med kunskap om de mekanismer som mycket länge har styrt det ungerska samhället?
Under skrivandet av denna text har lukten av hembränt aprikosbrännvin på något sätt spridit sig i mitt arbetsrum. Mitt minne är lite märkligt på så vis att det lagrar dofter. Hågkomster från reportage­resor i det Ungern som fanns på 1980- och 90-talen lösgörs med ett slags självklarhet av lukten av barackpálinka; den starka, söta och samtidigt syrliga doften av aprikos, med en svag men märkbar underton av mandel.
Varje person man växlade svart med i dåtidens Ungern halade fryntligt fram en butelj och sade: ”Den här får du på köpet.”
I Ungern levde man friare. Ingen – inte ens de styrande – verkade ta det där med sovjetiskt påbjuden socialism på allvar. Kanske för att János Kádár, landets ledare från 1956 till 1988, inte hade Lenins ”Staten och revolutionen” som favoritlektyr utan föredrog Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejk”. Det är en berättelse som utgår från att tillvaron är styrd av fantasilösa, maktfullkomliga byråkrater – och Hašek vill visa att man klarar sig bäst genom att göra exakt som överheten bestämmer. Eftersom det inte kommer att fungera skapas kaos och ett utrymme som innebär att man får göra lite mer som man vill. Möjligen var den filosofin vägledande för János Kádár efter det att Ungernrevolten slagits ned och Sovjet hade installerat honom som ny diktator.
Men det var då – nu i april kunde en majoritet av de ungerska väljarna i ett fritt parlamentsval lägga sina röster på Péter Magyars parti Tisza – och därmed avslutades Viktor Orbáns 16 år vid makten.
Samtidigt är 2026 det år då det gått 70 år sedan Ungernrevolten 1956, och det är väl värt att dra sig till minnes att även den revolten inleddes – knappt märkbart 
– i april 1956.
Inför valet försökte jag orientera mig om den aktuella utvecklingen i Ungern genom att läsa nyutkommen litteratur.
Zsuzsanna Szelényis ”Tainted democracy. Viktor Orbán and the subversion of Hungary” utkom 2022 och har lite väl mycket av det moraliserande drag som medierapporteringen om Ungern ofta har. Man får veta vem som fifflat, men man ser inget mönster – det blir mest en katalog över karaktärsdefekter. Szelényi är dessutom en tidigare potentat i Orbáns parti­apparat, vilket borgar för kunskap, men samtidigt får mig att misstänka att det finns personligt agg med i skildringen.
En annan insider i ungersk politik är Paul Lendvai. Han har varit verksam som journalist sedan 1940-talet, först i Ungern, efter 1956 i Österrike. Hans ”Orbán. Europe’s new strongman” från 2017 är späckad med fakta men mager när det gäller analys. Lendvai är kanske mer fascinerande som person än som skribent, ständigt omgiven av rykten om att fungera som påverkansagent för olika staters säkerhetstjänster. Ungern, Sovjet, DDR och CIA är några uppdragsgivare han har kopplats till, vilket kanske kan bero på att hans texter ibland varit obekväma och att olika krafter därför velat neutralisera honom genom ryktesspridning.
Men vill man ha studier som verkligen ger en inblick i den 
ungerska historiens rörelsemönster bör man gå tillbaka till två verk som skrevs i samband med 50-­årsjubileet av revolten 1956.
Den ena boken är István Révs ”Retroactive justice. Prehistory of post-communism” (2005) – en av de mest märkliga och tankeväckande böcker som skrivits om Östeuropa före, efter och under Sovjets fall. Rév hävdar att ”postkommunistisk rättvisa handlar inte bara om att förstå det förflutna – utan om att skapa ett användbart förflutet för nuet”.
I Ungerns historia återkommer ständigt samma mönster – relativt långa perioder av lugn, stabilitet, 
i bästa fall sakta växande välstånd, och så plötsligt en helt oväntad proteströrelse som leder till en urladdning, och att de som har makten slår tillbaka, och gör det hårt.
Men allt är sig ändå inte riktigt likt efteråt. Möjligen blir det ibland till och med – trots allt – bättre. Makthavarna blir försiktigare – som Kádár.
Nu ser vi en liknande process i Ungern – men denna gång under synnerligen fredliga former jämfört med 1848, 1918 och 1956.
Men varje period följs också av diskussioner där den ungerska hi­storiens händelser omtolkas i skenet av den senast timade omvälvningen.
István Révs far var en högt uppsatt statsbyråkrat i Ungern efter det att revolten 1956 krossats. Rév växte upp i en omgivning där föräldrarnas vänner deltog i avrättningarna av Imre Nagy och andra upprorsledare.
De som undervisade honom på universitetet var också de som omtolkade Ungerns historia så att den tid de levde i skulle bli hanterlig – Ungern är ju ett litet land där mördarna ofta bor i samma hyresfas­tighet som offrens efterlevande.
Det som länge var Révs tjänste­­rum på universitetet låg på vå­ningen ovanför det som en gång varit de rum där de som för tillfället ansågs vara statens fiender förhördes och torterades av säkerhetstjänsten.
Det finns alltså enligt Rév två slags rättvisa: den vanliga och så den ”postkommunistiska” – och de är inte riktigt samma sorts rättvisa.
I linje med detta diskuterar Rév i sitt verk det märkliga med att mycket få i efterhand ställts till svars. Få verkar ha varit ansvariga för, och än mindre delaktiga i, förtrycket i de länder som ingick i det sovjetiska imperiet – och det beror på att när historien omtolkas av de nya styrande görs det inte för att man ska förstå vad som egentligen hände, utan man skriver en hi­storia som mildrar motsättningar och stärker den som fått makten. Det innebär att den som var en folkfiende i går plötsligt kan bli en folkhjälte i dag, och är han död och begraven i en enkel grav grävs kvarlevorna upp och han ges en storståtlig begravning.
Det kan låta absurt, men det var just vad som hände med László Rajk. Efter andra världskriget blev han inrikesminister, byggde upp den kommunistiska säkerhetstjänsten och inledde likviderandet av meningsmotståndare. Uppemot 1 500 personer dömdes i skenrättegångar eller bara försvann.
Men mot slutet av 1940-talet hårdnade kampen om vem som skulle vara den främste i partiet. Leda­ren Mátyás Rákosi fruktade Rajks popularitet i de egna leden, och tillsammans med den sovjetiska säkerhetstjänsten fabricerades anklagelser om att Rajk egentligen varit utländsk agent.
År 1949 avrättas Rajk genom hängning.
År 1956 återupprättas Rajk och får en monumental statsbegravning. I partiet pågår nämligen återigen en kamp om makten. Nya krafter kring Imre Nagy vill se ett Ungern som är friare och med ett mer självständigt förhållande till Sovjetunionen. Nagys grupp behöver en samlande symbol, en martyr – och de väljer László Rajk. Rákosi tvingas erkänna att anklagelserna var falska, han förlorar sin position och kretsen kring Nagy kan inleda sina försök att reformera Ungern.
Man märker hur Rév känner obehag inför det som skedde. Nagy och hans reformvänliga grupp var mycket väl medvetna om vem Rajk egentligen varit, och att han i en del fall bar ansvaret för deras egna vänners eller till och med familjemedlemmars död. Men de insåg att Rajk var användbar som symbol eftersom han var känd. Det gällde bara att undvika att låtsas om hans ogärningar och i stället lyfta fram honom som ett offer.
Rättegången mot Rajk var en teaterföreställning, men det blev även ombegravningen av honom. Omkring en kvarts miljon människor hade samlats på Hjälte­platsen för att delta i ceremonin, där Imre Nagy höll tal.
Spänningarna ökar i landet, allt fler vill att Imre Nagy nu ska få bli premiärminister. Lite mer än två veckor senare – den 23 oktober 1956 – ordnas en stor student­demonstration i Budapest. Kraven är långtgående: pressfrihet, reformer, oberoende från Sovjet.
Stalinstatyn rivs. Imre Nagy snabbinstalleras som premiärminister för att lugna situationen. Men det är för sent – väpnade strider bryter ut mellan säkerhetsstyrkor som skjuter på demonstranterna och studenter som fått vapen av militär som ställt sig på demonstranternas sida.
Dagen efter rullar Röda armén in i Budapest. En period av spänd dubbelmakt uppstår. Nagy låter sig inte skrämmas, utan reform efter reform genomförs. Enpartisyste­­met avskaffas, nya partier tillåts. Politiska fångar friges.
Den 1 november deklarerar Nagy att Ungern lämnar Warsza­wapakten och är neutralt.
Allt verkar lugnt de närmaste dagarna. Ungerska delegationer förhandlar med sovjetiska.
Då inleder Sovjet Operation 
Virvelvind, en massiv invasion av Ungern. Inom sex dygn har allt motstånd krossats – i hela landet. János Kádár utropar en ny regering stödd på Röda arméns bajonetter.
För eftervärlden framstår Nagy som en hjälte – men det andra viktiga verket, Charles Gatis stora studie ”Failed illusions. Moscow, Washington, Budapest, and the 1956 Hungarian revolt” ger en mer nyanserad bild.
Gati upplevde revolten 1956 som 20-åring och tvingades gå i exil. Med tiden kom han att utvecklas till en nestor när det gäller analyserandet av kalla krigets historia. Men det här verket kom att väcka en omfattande debatt.
Gati målade upp en mer komplex bild än den vanliga av revolten – och en viktig komponent var oförmågan att tänka klart hos alla inblandade parter. Nagy besatt stort personligt mod, men också ett stort mått av optimistisk naivitet.
De frihetstörstande ungrarna missbedömde både USA:s och 
Sovjetunionens avsikter och beredskap att ingripa. Nagy och hans krets var övertygade om att USA skulle komma till deras hjälp om så behövdes – och trodde att Sovjet­unionen inte ville ta den risken.
Men det fanns aldrig några klara utfästelser från USA, och ungrarna fick kämpa ensamma, och dö ensamma.
Efter den vanliga skådeprocessen avrättades Imre Nagy i juni 1958 och fick en omärkt grav på fängelsegården. År 1961 flyttades kroppen till en avlägsen del av den nya allmänna kyrkogården i Budapest. Där begravdes han med ansiktet nedåt som en symbolisk förnedring. Kroppen var insvept i tjärpapper och bunden med taggtråd runt händer och fötter. Graven var helt anonym, och anhöriga trakasserades om de försökte lägga blommor där.
År 1989 – efter Berlinmurens fall – fick han en ny begravning, värdig en hjälte. En mycket ung Viktor Orbán var en av talarna. Den som arrangerade och iscensatte begravningen var László Rajks son, som för att få till den rätta ståtliga inramningen använde dekor från en operauppsättning av ”Aïda”.
Nagy, Orbán, Rajk den äldre och Rajk den yngre – som sagt, Ungern är ett litet land. Mycket länge skiftade politik och system i landet 
– men säkerhetsapparaten, medierna och den statliga byråkratin var befolkad av personer från familjer vars medlemmar verkade få sina poster som arv.
Därför har den ungerska politiken behövt de stora skådespe­­len, ibland i form av rättegångar eller begravningar – allt för att människor ska inges känslan av att något nytt har hänt och det gamla gått i graven.
Återstår att se om det kommer att prägla även Péter Magyars styre.
På Frihetstorget i Budapest uppfördes 2014 ett monument på uppdrag av Orbáns regering. Det föreställer en örn som slår ner på ärkeängeln Gabriel – som symbo­liserar Ungern.
Monumentet är tillägnat offren för den period av förtryck som inleddes med Nazitysklands angrepp mot Ungern 1944.
Då anses Ungerns period av ofrihet ha inletts, enligt en skrivning i grundlagen, och den peri­o­den avslutades 1990 genom Sovjetunionens sönderfall.
Här ser vi ett exempel på vad Rév benämner ”postkommunistisk rättvisa”. Historien skrivs om så att en del av de skyldiga plötsligt kan räknas bland offren.
Det Ungern som fanns innan 1944 samarbetade med Tyskland i angreppen mot Rumänien och Jugoslavien, och i Novi Sad genomfördes massakrer och etniska rensningar.
Vi får se om Magyars regering gör något åt den framställningen av historien.