Att kalla någon för “von Papen” eller “quisling” är inte problematiskt på grund av att det förråar debatten, det är skadligt eftersom det ytterligare bidrar till att människor bara fokuserar på andra världskriget och dess förspel under 1930-talet.

Är det inte ett extremt fattigdomsbevis att när ledar- eller kulturskribenter eller politiker ska använda en historisk referens eller liknelse så hamnar de alltid i perioden 1933 till 1945 – som om det vore den eviga och enda måttstock med vilken allt ska mätas.

Och referenserna görs inte ens av personer som har någon djupgående historisk kunskap om just den perioden och de komplexa skeendena i Europa och världen … det är mer fråga om “kunskaper” inhämtade genom tittande på Hollywood-filmer, typ: “1933 får en galen man makten i Tyskland, han vill ha makt i hela världen och startar krig och så försöker han mörda alla judar”.

Alla deltagarna i sådana debatter försöker hävda sin egen ståndpunkt genom att på ett eller annat sätt koppla sina motståndare till den där galne mannen som startade krig och försökte döda alla judar.

Borde inte alla vi andra bli lite misstänksamma mot personer som aldrig anför några andra historiska skeenden för att försvara och förklara sina egna ståndpunkters styrka och motståndarens fel?

När hörde du senast i den politiska debatten en referens från den svenska historien, till Karl IX:s kuvande av den landsförrädiska adeln, eller till Karl XI:s reduktioner? Eller kapitulationen vid Sveaborg, eller Axel Oxenstiernas liv och gärning?

Men om man nödvändigtvis ska debattera med exempel från Europa och perioden 1930-1945 vore det väl mer givande att försöka förstå och diskutera Pilsudski, Antonescu, Tito och de Gaulle kontra Laval, Chamberlain och Dollfuss?

Jag utgår från att de som nu går loss i medierna och talarstolarna inte har ens vaga begrepp om de personer jag räknar upp … men de blygs inte över det utan de fortsätter alla – från “höger” till “vänster” tjattrande rabbla de namn de snappat upp när de sett en Hollywoodfilm om andra världskriget.

Det finns länder som gått under för att de haft onda och förslagna ledare som kämpat om makten.
Sverige blir väl möjligen det första land som går i kvav för att de som käftar om vem som ska bilda regering alla är obildade och dessutom trögtänkta.