Antagligen säger en del av er läsare nu typ: ”… men marken har väl ingen själ?”.
Men det har den.
Och att för få människor fattar detta förklarar en hel del av varför den svenska miljödebatten ser ut som den gör.
Det finns två läger.
I ena lägret säger man att de polarisar som påstås riskerar att smälta i framtiden är det stora problemet – och därför bryr de i det lägret sig inte om hur naturen vi lever i här och nu föröds, förgiftas och läggs öde.
I det andra lägret finns de som säger att det finns inget problem med klimatet och att allt är lugnt … vilket gör att inte de heller bryr sig om det målmedvetna – men samtidigt tanklösa – skövlandet av skogar, åkrar och vattendrag.
Att vi är några som inte befinner oss i något av lägren beror ganska ofta på att vi har läst Paul Kingsnorth … eller Wendell Berry. Ibland beror det på att vi bara gillar naturen. Svarar än så är det inte.
Den stora ”gröna” omställningen gör att miljön är på upphällningen
Utvinning av litium kräver enorma mängder vatten. I Atacama-regionen i Latinamerika – där 40 procent av världens tillgångar beräknas finnas – används 65 procent av områdets vattentillgångar vid brytning och rening av litium.
Problemen har snabbt blivit uppenbara – uttorkning av åker- och betesmark. Ökenliknande terräng breder ut sig. Människor och djur blir sjuk av det förorenade vattnet. De som kan lämnar området.
Det är en följd av att vi i Europa enligt EU-beslut snart alla måste rulla runt i elbilar … med litiumbatterier. Allt för att minska utsläppen av växthusgaser.
Utsläppen av växthusgaser påstås leda till uppvärmning av jorden, så att vissa delar av den kommer att bli obeboeliga.
Men … det är ju precis vad som sker på grund av litium-brytning.
Elbils-propagandan är inte en följd av att företag bekymrar sig om miljö och klimat, det är följden av att de ständigt vill ha nya produkter som vi med lock eller pock ska förmås att köpa.
Alltså – i Sverige som hör till de länder i världen som har minst utsläpp ska vi alla åka elbil … vilket faktiskt gör att vi tvingar människor i tredje världen bort från jord de odlat i hundratals år. De blir inte klimatflyktingar – de blir flyktingar undan den ”gröna” omställningen.
En av dem som tidigast varnade för denna omställning var Paul Kingsnorth.
Om klimatångest och dess verkliga grunder
Vi bör betänka att de som i dag leder företagen i den stora ”gröna” omställningen aldrig talar om naturen som sådan – de talar aldrig om sjöar, skogar, djur, växter, odlingar – de talar om ”klimatet”, de talar om ”utsläpp av gaser”.
Det beskriver sina mål i procent av det ena eller andra … antal elbilar eller vindkraftverk, eller i grader Celsius … alltmedan de räknar sina personliga vinster i hundratals miljoner.
Och alla de alldeles vanliga människor i Sverige som säger sig ha drabbats av klimatångest visar inte heller de någon särskild oro för naturen i det land de lever i. Här kan 200 000 ton miljöfarligt avfall dumpas i naturen under en period av flera år utan att kommunala myndigheter bryr sig – samma myndigheter som kräver att alla sopsorterar mycket, mycket noga.
Den folkliga vreden märks inte … däremot uttrycker var och varannan invånare i landet oro för ”klimatet”.
Klimatångesten är inte ett uttryck för att människor bryr sig om naturen, den är ett uttryck för att de flesta människor lever helt avskilda från naturen.
Sådana människor blir olyckliga.
De drabbas av kval och själanöd.
Men de vågar inte betrakta sina egna liv och de val de gjort och gör.
Men ångesten måste komma ut på något sätt … för den finns där, tung och tät som morgondimma över myrmark.
Och därför väljer de att hävda att de är oroliga för ”klimatet”, då har de en ursäkt för att slippa fundera över hur de lever sina liv … och samtidigt ge ångesten ett utlopp … genom att oroa sig för något de inte riktigt förstår.
Att i en sådan värld göra som jag – ägna tid åt att sina krusbärsodlingar – är inte en flykt från den verkliga världen.
Det är en attack på den värld som tyvärr är vår verklighet under denna ”gröna” omställning.
En som tidigt valde denna väg var Paul Kingsnorth.

Leave a Reply