I detta nummer av QLN gör jag ett litet avbrott i serien om krusbär. Jag tyckte det var dags att skriva något om näringslivets vurm för mångkultur.
Och så blir det en del tips om vad du kan lyssna och titta på.
Samt en uppmaning … inhandla alla Cultura Aetatis titlar i ett paket! Nu får du dem för 895 kronor. Hjälp förlaget att tömma lite av lagret så de nya titlar som är på väg får plats. Om du redan har några av titlarna så får du ju utmärkta presenter … till ett mycket bra pris … som du hittar här.

Nästa nummer utkommer onsdagen 13 oktober. Då handlar det om Brasilien, Stalin& Putin samt förstås … krusbär; och bärets öden i USA och Sverige.

Lyssna & titta

Kokosmjölk & risgrynsgröt
Jag tror att vi i veckans avsnitt av Radio Bubb.la kom fram till att Storbritannien inte borde ha lämnat ifrån sig Changos-öarna till Mauritius – om de ska återgå till ursprungsbefolkningen bör öarna rimligen bli en fransk besittning … grodätarna var faktiskt först på på plats på de obebodda kobbarna.

De som kom därefter utvecklade dock en intressant matkultur … till exempel risgrynsgröt kokad på kokosmjölk (som vanligt blev det alltså lite märkliga utvikningar i programmet).

I övrigt diskuterade vi slutet för Ibn Rushds studieförbund, samt Mel Gibsons nya filmprojekt (700 kristna håller stånd mot 40 000 turkar som är anförda av en ungrare), och så diskuterade vi om vi bör arrangera en Kris Kristofferson-festival på den svenska ort han härstammade ifrån (detta trots han skadliga inverkan på countrymusik).
… och så pratade vi om rymden … förstås.

Mesiga män & märklig massage
I veckans avsnitt av Swebbtv:s Kulturkvarten förklarade vi vem som kommer att vinna Nobelpriset i litteratur – och vilka politiska överväganden som ligger bakom (priset har ju aldrig haft något med litteratur att göra … egentligen).

Och så förklaras skillnaden mellan yoni- och lingam-massage; dessutom försökte vi förstå orsaken till att bara mesiga män väljs ut som deltagare i ”Gifta vid första ögonkastet”.

Och så talade vi om alltför stora skägg … samt orsaken till att de flesta i kulturvärlden kryper för Svenska Akademien.

Vem ska stå för notan på första dejten…
… och andra, och tredje … och ska kvinnor bli soldater … och när ska Sverige få en svensk Javier Mllei som får stopp på korruption och klientelism genom att stänga av bidragskranen och motorsågsmassakrera ministerier och myndigheter som bara gör skada och ingen som helst nytta?
Se där några av de frågor vi diskuterade i veckans avsnitt av Swebbtv:s Spanarna.

I Timbros drömsamhälle flödar spriten och alla kramar konstant muslimer

Det finns en del människor som en dag upptäckter att de hamnat på tjänster där de förväntas tycka något, och så mycket förstår de av sin belägenhet att de inser att de borde försöka formulera en ståndpunkt … de har ju ändå betalt för att tycka.
Så de sätter sig vid skrivbordet och börjar fingra på tangenterna. I frånvaro av genomtänkta idéer tömmer de sitt huvud likt vi andra tömmer våra papperskorgar – och resultatet av skrivarmödan blir ungefär lika intressant.
Texterna är vaga minnesbilder av något skribenten en gång i tiden kanske läst (märk väl ”kanske”), och dessa brottstycken av vad som ska föreställa bildning sammanfogas med vad som påminner om sentenser hämtade ur en dagistants mentala husapotek, typ:
”Nu måste vi vara snälla”, ”Det är inte ens fel av två träter”.

På DN:s ledarsida i dag förklarar Timbro-förläggaren Andreas Johansson Heinö att Sveriges problem är svenskars nationalism , den är inte tillräcklig inkluderande … dessutom dras svenskar med en defekt kultursyn:
”En inkluderande nationalism, som är förenlig med demokratiska ideal, går faktiskt inte att förena med en kultursyn enligt vilken vissa grupper är mer eller mindre omöjliga att integrera.”

Citatet utgör själva avslutningen på artikeln och är lite obegriplig – men i och för sig är just detta faktum begripligt … eftersom det är avrundningen på en artikel som i sig är komplett obegriplig.
Varför skriver man en så märkligt artikel? Vad vill man?
Ska man förstå vad det hela rör sig om måste man frångå krav på logik och fakta. Andreas uppgift är att propagera en redan förutbestämd åsikt, inte att analysera verkligheten och förklara hur den kan förändras till det bättre.
Vad Andreas vill propagera för är ett samhälle där det finns plats för alla kulturer – och förutom gränser så utgör nationalism ett hinder för detta liksom en kultursyn som anser att bärare av den egna kulturen inte kan leva tillsammans med bärare av en del andra kulturer.

Andreas är förläggare på Timbro, som ska föreställa näringslivets tankesmedja. Tydligen anses det inte vara i näringslivets intresse att kämpa för lägre skatter eller avskaffande av arbetsgivaravgifter … utan Timbros prioriterade kampfrågor är.
– avskaffa alkoholmonopolet
– gör Stockholm gladare genom att se till att det finns fler krogar – och att de har öppet längre
– gör Sverige helt igenom mångkulturellt och hbtq-certifierat

Man kan väl formulera det som värdegrunden i party-upplaga. Ett försök att få alla tro på ”allas lika värde” genom att se till att alla konstant är åtminstone salongsberusade (vilket är det tillstånd man måste befinna sig i om man tror att Stockholms stora problem är för snåla öppettider på krogen).

Andreas menar att problemen med integrering av utomeuropeiska kulturer överdrivs och mästrar oss genom att förklara att vi ljuger bort problemen med att förr integrera europeiska kulturer i Sverige:
”Den var ingalunda så smärtfri som den numera framställs. Segregationen var utbredd, separatistiska idéer var mainstream och stereotyper, exempelvis om finska män som kulturellt determinerade till ett våldsamt beteende, var mycket seglivade.”

Alltså Andreas utgångspunkt är att alla andras kulturer är svåra att integrera i Sverige … vare sig de är finnar eller afghaner … och det beror på att svenskarna är beskaffade på fel sätt mentalt.
Beskrivningen av hur ”svårt” det var att integrera finnar är överdriven – men låt oss anta att den är helt igenom sann … det är då fortfarande en klyfta djup som Marianergraven som skiljer då från nu, och finnar från muslimer.

Situationerna skulle vara jämförbara om många finska män skulle ha pryglat sina fruar som avkoppling, eller hedersmördat dem (eller sina döttrar).
Situationerna skulle vara jämförbara om många, många, många finnar valt att leva på bidrag.
Situationerna skulle vara jämförbara om många finska unga män (och barn) ägnat sig åt droghandel, förnedringsrån och mord. De fredliga finska spritsmugglare som hängde kring Slussen för 50 år sedan kan inte riktigt jämföras med Kurdiska räven och hans anhang.
Och så vidare … och så vidare.

Det drar mot det stolliga att jämföra finnars situation i Sverige på 1960-talet och 1970-talet med den situation vi har i dag sedan åtminstone 20 år med utomeuropeiska grupper.
Sådana förfalskningar av nutid och historia fungerar bara om man vänder sig till en publik som aldrig varit i närheten av finska arbetare … eller utomeuropeiska bidragstagare och kriminella … och så är det väl med dem som läser DN:s ledarsida.

Extra pinsamt blir det när Andreas ska försöka försvara sitt gränslöst öppna, allt omfamnande samhälle genom att hänvisa till inbördeskrigen i Jugoslavien under 1990-talet, och därför tar upp Bosnien:
”I Bosnien fanns både ett gemensamt språk och en långtgående social integration, äktenskap över religionsgränserna var till exempel vanliga – ändå kom grannar att mörda varandra.”

Andreas tar detta till intäkt för åsikten att vi inte ska betona kulturella skillnader för mycket, risken finns ändå att vi mördar varandra.
Men Bosnien blir ett knepigt exempel på detta.
Framförallt var kriget i Bosnien ett klasskrig, som efterhand kom att anta formen av religions- och kulturkrig. I Bosnien utgjorde de av muslimsk härkomst historiskt sett de rikare sociala skikten som också hade politiskt makt – så hade det varit sedan bogomilerna konverterade till islam på 1400-talet och därmed fick härska över de ortodoxa serberna.
När motsättningarna i Jugoslavien börjar skärpas, och serberna i Bosnien ser hur republikens muslimska ledare börjar propagera för muslimsk lagstiftning i ett självständigt Bosnien – understödda av USA, Tyskland och muslimska stater – griper de till vapen. De vill inte leva i ett sådant land. De upproriska bosnienserberna stöds i sin tur av Serbien som självklart vill att serber ska leva på territorium som är serbiskt.

Förvisso är min beskrivning av förloppet väldigt förenklad, men den är inte fel i grunddragen … vilket Andreas version är … han hänvisar dessutom till Freud för att förklara kriget.

De sociala, klassmässiga och kulturella skillnaderna var fullt märkbara i Bosnien – men verkligheten ljögs bort – först av titoisterna som sa att alla vara ”jugoslaver” och att gamla skillnader och motsättningar var borta, och sedan av de bosnienmuslimska ledarna som ville lägga hela Bosnien under sig med motiveringen att det … just det … inte fanns några skillnader.
Och den efterföljande historieskrivningen har blivit att Bosnien var en harmonisk delrepublik, och sedan kom de onda serberna och förstörde allt (aldrig ett ord om alla de mujahedin som amerikanerna transporterade med flyg från Afghanistan till Bosnien).

Så Andreas använder en förfalskad historieskrivning för att leda en förfalskad nutidsbeskrivning i bevis.
Rent komisk är följande formulering om en helt annan konflikt:
”Det krävdes exempelvis inga stora kulturella avstånd för att i decennier hålla igång konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland.”
Den lilla meningen är så befängd att jag antar att Andreas blandar ihop Nordirland med Nordisland, och jag tror att inte ens i dag är de som bor på Nordirland beredda att hålla med om formuleringen ”inga stora kulturella skillnader” … vare sig de är katoliker eller protestanter.

Man kan fundera varför Svenskt Näringslivs tankesmedja vill tona ner de kulturella skillnaderna mellan Europa och den muslimska världen – och det får vi återkomma till.
Tills dess bör man ständigt ha i minne att Timbro konstant försöker undergräva svensk kultur med motiveringen att den är dåligt och inskränkt, och jag kan inte undgå tanken på att det huvudsakligen beror på att man inte kan köpa sprit på ICA.
Någon borde informera Andreas och hans kollegor om att alkohol är förbjudet i de muslimska länderna … då kanske islamkramandet kommer av sig.

Boris Benulic