Varje gång några personer diskuterar dem som kommenterar sport i tv är det givet att en viss replik kommer att uttalas någon gång under samtalet.

Så har det varit alltsedan svensk tv:s första sportsändningar – och den repliken är den här (eller någon form av variant på den):

”Jag stänger alltid av ljudet – matchen blir mycket bättre då”.

Repliken var möjligen fyndig första gången den uttalades för cirka 65 år sedan. När den uttalas i dag brukar diskussionerna omgående klinga av, men först efter det att alla som tvingats höra den uttalas rullat med ögonen och sedan generat tittat upp i taket.

Det är svårt att tänka sig att någon i maj 2024 skulle beskriva den som fäller repliken som en person som utmärks av sin ”humor”.

Ändå sker det på DN:s kultursidor – när man där tränger in i Ulf Lundells dagbokssvit ”Vardagar”.

I dag ska vi också penetrera den – eller snarare klafsa ut i det ständigt växande kärr som utgörs av ”Vardagar”, volymerna 1-11.

Ulf Lundell – en grinig gumma i en sur gubbes kropp

En god vän och förhoppningsfull konstnär som inte kan livnära sig genom sin egensinniga konst – och som därför även arbetar i äldreomsorgen – läste för några år sedan med mycket stor förundran Ulf Lundells första dagbok.

Min vän förklarade att verket tog fram hans allra sämsta sidor, och han kom på sig själv med att önska livet ur Lundell, och han förklarade det i en dåtida e-postkorrespondens, ser jag i mina egna dagböcker, som jag inte tänker publicera (trots att de är mer läsvärda än Lundells utgjutelser):

”Vi har många äldre på avdelningarna som har haft förbannat slitsamma liv, men som ser tillbaka på det med en slags stolthet, eller åtminstone förnöjsamhet – och de har en slags distans till sig själva, sitt liv och alla de krämpor som följer av deras ålder och sjukdomar. De är nyfikna på oss som tar hand om dem, vill veta mer om oss, och de umgås med de andra äldre.

Lundell däremot påminner däremot om den sort som man önskar ska avlida stilla i sin säng, eller bli bortglömd i en snödriva under en vinterpromenad med rullatorn. Han är ren, självupptagen gnidig, gnällig ondska. När sådana dör undan på avdelningen sprider sig inte den vanliga förstämningen bland de äldre och bland oss i personalen. Inte så att vi firar och hugger in på smörgåstårta – fast, när jag tänker efter – om Lundell låg hos oss vete fan om vi inte skulle göra det.”

Jag förstod inte riktigt denna frenetiska avsky hos min vän.

Men det berodde på att jag då ännu inte hade lagt tid på att läsa någon av Ulf Lundells årligen utkommande mycket tjocka dagböcker. När jag några år senare tog mig den tiden kunde jag bara instämma i min väns bedömning.

Jag har trots det därefter nästan varje år läst vad Lundell levererat i dagboksväg – mest för att försöka förstå samtida litteraturkritikers märkliga psyken – deras recensioner är alltid panegyriska … man förleds lätt att tro att Lundell sitter i någon av Svenska Akademins stipendienämnder, och därmed har makt över kritikerna.

I år har DN till och med ordnat ett kritikersamtal om de nu utkomna volymerna 10 och 11 – det är kulturchefen Björn Wiman som samtalar med kritikerna Sandra Stiskalo och Greta Schüldt.

Alla tre är devota i sin bedömning av Lundells dagböcker.

Stiskalo talar om sin ”nära relation” till Lundell, en relation hon dock inte vågat tala högt om tidigare:

”Det är ju det här med feminismen. Att jag gillar honom trots att jag alltid varit feminist.”

Stiskalo förklarar sin kärlek till mästaren med att ”han lärde mig att vara ung”.

Den som känner Stiskalo vet ju att det är svårt att föreställa sig att hon någonsin i verklig mening varit ”ung”. Där har verkligen Lundell misslyckats i sin lärarroll.

Wiman och Schüldt i sin tur dyrkar Lundell på grund av det de kallar ”vreden” i dagböckerna.

Björn: ”Jag läste ettan och inspirerades av hans glödgade vrede och starka samhällsengagemang.”

Greta: Den glödgade vreden är nog mitt favorittema i dagböckerna. Jag skrattar högt när han skriver: ”Vad fan är det med oss? ÖVERLAG?!”

Va? Vem skulle inte bli oroad om någon i ens omgivnings skrattade högt över en rad som:

Vad fan är det med oss? ÖVERLAG?!

Och den raden är väldigt typisk för Lundell. Jag skulle inte vilja kalla det gubbig kverulans. Den är inte gubbig.

Min vän i äldreomsorgen förklarade nämligen om Lundell:

”Mest av allt påminner han om de allra mest ogina åldringarna – och de är kvinnor, och hatar allt och alla”.

Kommer sig Lundells vrede av att han är en mycket gammal kvinna instängd i en gubbes kropp?

Elaka människor är alltid självupptagna, den mest svåruthärdliga formen av elakhet är kanske när de försöker tvinga en att lyssna på uppräkningar av allt det de gjort. Lundells dagböcker består till stor del av katalogartade noteringar av vad Ulf ägnat sig åt under sin vakna del av dygnet.

De katalogartade uppräkningarna får läsaren att till slut tänka att verken inte är så mycket en seger i kampen mot författarens svikande minne utan mer är att betrakta som en seger för ett sviktande omdöme och en försvagad självdistans.

Till exempel:

”Jag for till stan, gick lite på loppisen, inte mycket
Parkerade på torget
Fick ett par glasögon fixade

Köpte téer och olja och balsamvinäger hos Börje Olsson
Åkte till XL och köpte en brevlåda
En stor, silverblästrad

Fick utskrivna remsor med adressen
att klistra på, plus Ingen reklam tack
Köpte ett par stackars små suckulenter i Simris”

Vad får Lundell att tro att de minutiösa beskrivningarna av hans vardag är intressant? På vilket sätt blir jag en klokare människa av att få veta var Lundell helst äter sushi eller vilket rum han föredrar att bo i på Park Hotel i Göteborg? Visst kan noterandet av vardagligheter vara utgångspunkten för intressanta betraktelser, rentav underfundiga miniessäer … sådana dagböcker finns. Men något sådant utmärker inte Lundells anteckningar. Han bara noterar vad han gör, det finns inga reflekterande kommentarer, bara då och då en ytterligare notering om vilken sorts känsla handlingen utlöst hos Lundell, och den känslan skrivs gärna i versaler, som ”FAN”, ”GOTT!”, ”JÄVLAR!”.

Den Lundellska kroppens krämpor katalogiseras också noga. Kanske tror Ulf att vi oroar oss för hans hälsa? Att vi sitter och diskuterar huruvida han får i sig tillräckligt med mat? Äter Ulf ordentligt? Ser han inte lite mager ut? För att lugna oss levererar Ulf därför numera några miljoner tecken åt gången i inbunden form där väldigt många av tecknen används för att redogöra för näringsintaget.

Lika katalogartat är det dagliga återgivandet av vad han läser i DN, ser på Svt eller hör på Ekot. Ibland följs de korta referaten av dagshändelserna av osorterade utbrott typ: ”Jävla Putin”.

Men märkligast är alltså ändå kritikernas lovord, och läsarnas berättelser på sociala media om hur mycket dagböckerna betytt för dem.

I DN-samtalet upphöjs detta gnetiga och gnyende återgivande av tidningsrubriker till filosofi:

”Björn: Jag tycker att hans relation till nyheterna återspeglar ett slags existentiell kamp som är allmängiltig. Det handlar om kampen mellan frestelsen att ge upp och att fortsätta ”bekriga världens skit och piss”, som han skriver. Kampen mellan likgiltighet och motstånd.”

Det här ett helt obegripligt omdöme – i Lundells fall är det inte fråga om en storslagen ångest, en sådan som Schopenhauer eller Kirkegaard kunde släpa runt på ställda inför världens elände, det är mer en vardaglig ågren som Lundell kan fixa med en espresso på ett kafé eller genom att han köper en ny skjorta eller åker till växthuset och inhandlar blomjord.

Det är mer artros än artisteri i de här dagböckerna. Och kanske går det lite för långt när vi får veta detaljer kring Lundells tarmrörelser i samband med morgonpromenaderna.

De tre DN-skribenterna är lite störda av att Lundell i dagböckerna uttrycker viss motvilja mot islam, men eftersom Lundell ändå uttalar sig mot Putin och Trump uttrycker de gemensam förhoppning om att det blir Lundell som ”skriver den stora SD-romanen”.

Varför tror de det? Det finns inget i dagböckerna eller i Lundells romaner som tyder på att han har vare sig språk eller analysförmåga nog för det.

De tre DN-kritikerna – liksom andra kritiker – uttrycker en obegripligt hög skattning av Lundells skaparkraft. Allt han skriver förlänas en aura av storslagenhet och djup, som när de diskuterar Lundells återkommande attacker på familjen Wahlgren:

”Sandra: Och så ogillar han Wahlgrenarna.

Björn: ”Ogillar”… Årets understatement!

Greta: I det identifierar jag mig med Lundell. Jag tycker också att det är skit och piss med Wahlgrens. Men man drabbas ju närmast av svindel när han plötsligt tillstår att: ”Jag kan tänka mej att lyssna på reklamfria poddar.”

Vad de diskuterar är vad en självupptagen, mycket isolerad man, anser om en realityserie i tv. Och man tänker mest på att Greta säger sig drabbas av ”svindel” när hon läser att Lundell kan tänka sig att lyssna på en reklamfri podd. Vad skulle hända med Greta om hon läste en riktig bok med djup? Skulle Greta få ett epileptiskt anfall, drabbas av hjärtstillestånd eller andnöd?

Men varför älskar kritikerna de usla dagböckerna – och varför verkar folk läsa dem?

Det beror paradoxalt nog på att vi har att göra med mycket usla dagböcker.

Om Lundell hade gett sina dagböcker ett mer genomarbetat innehåll, om han reflekterat och grubblat över varför han vantrivs med det mesta hade färre kunnat ta det till sig.

Däremot gör den oartikulerade vantrivsel Lundell upplever – och nedtecknar – att han vinner folkets kärlek och därmed lindras hans egen vantrivsel, möjligen också det där folkets. En artikulerad vantrivsel skulle däremot inte vinna samma genklang i folkdjupen och istället öka den Lundellska känslan av inte höra till.

Jag kan tänka mig att det finns de som vill försvara den stora anhopningen av inte riktigt färdiga tankar och oartikulerad ilska i ”Vardagar” med att det visar hur stor Lundells smärta är. Möjligen visar det hur stor hans leda är, men visst … vi kan väl anta att den kan göra ont. Mycket ont. Men vad vi aldrig bör gå med på är att den är så orkeslös, att Lundell inte orkar göra annat än plottra ner några hatiska ord om Trump eller SD eller företagsledare när han ser något på nyheterna eller läser i tidningen. Han försöker aldrig tänka själv, skaffa sig mer kunskap.

Här visar sig kanske Ulf Lundells förmätenhet tydligast. Han redovisar i dagböckerna vad han försöker läsa … men han orkar aldrig riktigt ta sig igenom en hel bok. Det är alltid något fel på boken. För tjock. För tunn. Förfelad. ”För fan”, vill man skrika till honom. ”Du har all tid i världen till ditt förfogande. Skärp dig!” Själv verkar han dock tycka att han sliter hårt med tänkandet:

”Jag fascineras ändå, men på gränsen till dum utmattning av mitt intellekts kamp mot mina känslor”

Boris Benulic