Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 maj 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Svenska folket blir kortare och kortare. Medellängden i dag är väl ungefär 1,20 meter. Högst. Kanske är vi nere på 1,15 meter.
Men, tänker ni — statistiken visar ju att vi hela tiden blir längre. Numera är väl normalsvensken lika lång som en ordinär basketspelare på 1950-talet.
Bättre mat och mycket mjölk i skolan har gjort oss till ett folk av jättar. Visst är det så, om man går efter Statistiska centralbyråns siffror. Men de är ju helt ointressanta. Det intressanta är den moraliska längden — och den är ungefär 1,20 meter, eftersom människor bildligt talat lever på knäna.

Sverige har blivit ett land där ingen längre vågar säga ifrån — där alla hukar eller hasar omkring på knäna. Antingen vill människor inte bli sedda, eller, om de känner sig sedda, går de ned på knä för att visa att de underkastar sig dem som har makten.
Den huvudsakliga orsaken till detta är givetvis tillståndet på arbetsmarknaden. Företagen och institutionerna kontrolleras av människor som bara vill ha ja-sägare. Medarbetarna förväntas säga ja till den lön som erbjuds och till de arbetsvillkor som påtvingas. Den arbetande delen av befolkningen kännetecknas av att den är underbetald, men övertidsarbetande.

Och de enda som befordras i hierarkierna är de som accepterar detta tillstånd — för cheferna vill givetvis inte ha människor som tänker själva och uttrycker avvikande uppfattningar. De som ändå gör det kommer att upptäcka att de istället sjunker nedåt i organisationen, tills den enda organisation de kommer i kontakt med är facket, eftersom de måste stämpla på grund av att de blivit arbetslösa.
Att vi har arbetslöshet beror på denna konformism i företagen — bleka byråkrater befordrar andra bleka byråkrater — och sådana företag erövrar aldrig nya marknader.
Så att mopsa sig mot cheferna och hävda sina egna idéer är inte bara en förutsättning för att man inte ska krympa moraliskt — det är precis vad det svenska näringslivet behöver. Vi behöver inte bygga barrikader på gatorna för att få ett bättre samhälle — vi behöver mer kurage på arbetsplatserna. Människor måste våga ge cheferna fingret och säga ”aldrig i livet” när de får en korkad order.
Men i stället uppför sig alltför många som den tappre tjeckiske soldaten Švejk. De vet att befälens order är idiotiska, men utför dem ändå ytterst noggrant, medvetna om att allt kommer att gå åt skogen. I sitt inre skrattar de åt befälen.

Många finner den hållningen sympatisk — men jag tror att den inställningen har något att göra med att tjeckerna fick leva i en diktatur större delen av 1900-talet. Möjligen är det lättare att leva knästående om man skrattar — men jag är inte så säker på det. Och tänker i alla fall inte prova.
Samma mekanismer ser man överallt i samhället. Partierna släpper bara fram dem som tycker likadant som partiledningen. Elever som inte kan sitta still för att lektionerna är så tråkiga stämplas som lätt hjärnskadade och får stämpeln damp i pannan och amfetamin av läkaren.
Och ingen vågar längre i något sammanhang ställa frågan ”Varför?”, för att man inte vill verka korkad eller avvikande. Alla nickar och låtsas som om de förstår — antagligen så som de på Titanics kommandobrygga gjorde när kaptenen sa att det inte fanns isberg i närheten.
Just denna undergivenhet mot överheten är också förklaringen till brutaliseringen av samhället. De som lever på knäna och underkastar sig fylls givetvis av aggressioner och hat — och de ser sig om efter dem som är ännu svagare för att få utlopp för sin ilska: invandrare, zigenare, barn, kvinnor eller människor som lever på socialbidrag.
Det är dags att vända aggressionerna uppåt nu.

Boris Benulic

Kommentar: På dessa 20 år har något remarkabelt skett — de grupper jag listar i slutet på kolumnen hör i dag i ord till samhällets mest omhuldade — men vi bör nog också lägga de sexuella minoriteterna till listan.
När staten har skapat strukturer och en kultur och mentalitet som kräver av medborgaren att han ska fila till sig själv så han passar in i pusslet, då ställer överheten fram en ny pussellåda och säger så här ska motivet se ut i stället. Nu gäller det inte längre att lära sig att vara foglig, nu gäller det också att se sig som en sämre slags människa om man inte tillhör någon av de nyss nämnda grupperna.
Möjligen går det någon slags gräns här för svenskens förmåga att anpassa sig.