Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 december 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

En av de mest märkliga diskussionerna i Sverige de senaste åren är den om hur många regementen vi ska lägga ned.
Snart finns väl bara Svea livgarde kvar av turistpolitiska skäl — och dess funktion blir att roa utländska besökare genom att rida fram och tillbaka framför Slottet. Möjligen kanske även det läggs ned, eftersom hästbajset kommer att innebära ökade renhållningskostnader.
Ungefär så ser diskussionen ut när politikerna träter om olika regementens vara eller inte vara. Först konstaterade man att hotbilden inte är lika allvarlig mot Sverige, eftersom Sovjet sjunkit ihop som en felgräddad katrinplommonsufflé. Sedan konstaterar man att det är väldigt dyrt att ha ett värnpliktsförsvar.
Men nu är det ju så att varje regemente skapar arbetstillfällen — och slår man igen portarna till kasernerna på en liten ort slår man igen dörren till många andra verksamheter — och tvingar samtidigt arbetsförmedlingen att öppna sina dörrar på vid gavel.

Men frågan om att behålla regementena på så många platser som möjligt och att behålla ett verkligt värnpliktsförsvar, är inte en fråga om kronor eller ören — det är en fråga om vi vill ha demokrati eller inte. Den svenska värnpliktsarmén har ju i ett sekel varit en skola i demokrati — och medan arbetslivet och politiken alltmer förfaller, genomsyrar fortfarande det demokratiska samhällets värderingar den militära utbildningen på alla nivåer.
I arbetslivet är alltför ofta det viktigaste att kunna korridormygla och klia rätt person på ryggen — och detsamma gäller för den som vill göra karriär i politiken.
Medan de militära ledningsprinciperna är självklara — ordentlig genomgång av uppdragets art, fördelning av ansvar, diskussion om genomförandet, och sedan marscherar man i väg. Under uppdraget gör man som man kommit överens om — alla opererar dessutom under stort eget ansvar. Efteråt är det utvärdering, och det ansvariga befälet bär skulden för eventuella misstag.
Ställ detta mot företagen eller politiken — där gäller det alltid att hitta någon annan som är ansvarig. Där pekar man inte med hela handen och tar sedan sitt ansvar — där sitter man och trycker och pekar sedan finger åt någon annan för att dölja sin inkompetens.
Men detta gäller även i världspolitiken. Hade militären fått bestämma världssamfundets agerande i Rwanda, eller på Balkan, hade det aldrig blivit några massakrer. Militären tvekade inte att riskera livet för att rädda civila — det var politiker som Bill Clinton, Tony Blair och Jacques Chirac som förbjöd ingripanden för att inte riskera att minska i popularitet på hemmaplan.

I dag urholkas värnplikten allt mer — snart är det bara överklass ungar från Östermalm och skinnskallar som får en möjlighet att göra militärtjänst, och därmed försvinner ännu en av värnpliktsförsvarets viktigaste funktioner. Det svenska samhället har ända sedan 1500-talet kännetecknats av ståndscirkulationen, av att människor alltid kunnat avancera i samhället för att de styrande skikten varit alltför tunna — både begåvningsmässigt och i antal.
Det svenska försvaret var kanske den sista institution som möjliggjorde denna ståndscirkulation — en plats där man kunde avancera för att man var kompetent och inte för att man hade pengar, var inställsam eller hade rätt släktingar. Så ju fler regementen som läggs ned, desto mer försvagas demokratin i Sverige både socialt och som en gemensam värde grund för medborgarna. Det är därför vi ska bekämpa attacken mot värnpliktsarmén och regementena.

Visst kostar det pengar.
Men demokrati måste väl få kosta?

Boris Benulic

Kommentar: Visst kommer det att bli svårt att upprätta en fungerande krigsmakt, eftersom nationens väpnade styrkor numera kan betecknas som obeväpnade och SoldF ersatts med värdegrund, genuspolitik och klimatneutrala bajamajor. Det var den senaste nyheten som fick mig att så smått förtvivla om möjligen att återskapa en krigsmakt. Problemet var ju inte de politiskt korrekta portabla skithusen, problemet var att man alltså inte grävde latringropar längre. Varför skulle de inte vara miljövänliga?